Igår när jag med Vidar på armen slängde in lite kläder i tvättmaskinen avbröts jag av ett ihåligt klonk. Ljudet påminde lite om det jag föreställer mej att uppkommer då man knackar på en kokosnöt. En sekund senare insåg jag att det var min sons huvud som slagit i dörrkarmen. Korrigering: som JAG slagit i dörrkarmen. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände hur Vidars späda kropp spände sig för ett avgrundsvrål. Men det kom inget skrik, istället såg han bara olyckligt och lite förvånat på mej med ”varför vill du mej så illa, mamma?”-blicken. Nu går jag omkring och hoppas på att jag inte hjärnskadat barnet för evigt. Än så länge är det för tidigt att avgöra.
Jag känner mej som en usel barnmisshandlare. Var empatiska och säg att ni också tappat, slagit, brännt eller sparkat ert barn I MISSTAG. Eller är jag helt ensam om min ofrivilliga barnmisshandel?
14 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Om du alls lugnar dig har jag, med tre småbröder, sett ungar överleva allmöjlig misshandel. Både av föräldrar (kör över foten med bilen, stänger ytterdörren, så barnets tå som är imellan går av. helt. fäller gröt, kaffe på (snygga brännskador existerar forfarande), låter ungarna falla ner för närmare 30 trppsteg, osv….) men mest av syskon. (slår med bobolls-trä, skjuter stenar i ansiktet med stritsa och så vidare.)
Så om det tröstar är den misshandel föräldrarna ofrivilligt får tillstånd inget i jämförelse med den skada syskonen får tillstång senare (och ofta helt frivilligt) ….så, oroa dig för Vidars hälsa först sen om han nångång får syskon… I’m just saying…
å andra sidan är ju faktiskt syskonen också föräldrarnas fel. hmm.
Ojaa, det har ju hänt. Förra veckan förr Grynet (1½år) från stolen och slog bakhuvudet och när jag hade honom i famnen och tröstade honom lyckades jag, i misstag, slå hans huvud mot dörrkarmen. Han blev inte precis tröstad av det.
Usel mamma fiilis absolut.
min pappa våran farbor hade som nöje när vi var små (lite större än vidar, kanske 2-3 år) att kasta mig och mina bröder emellan sig. det var ingen misshandel över det, det var liksom, kasta fånga sådär. vi tyckte det var kul, dom tyckte det var kul The End. kunde man hoppas. en dag ville min lillebror bli kastad, men farbror var inte där, däremot var pappas vän där. pappa tog upp lillebror, svingade lite med honom och ropade ”Rogga! tar du emot?” och Rogga sa ”ja visst!” och räckte ut armarna för att ta emot, men i samma veva som pappa släppte lillebror, vände sig Rogga om och skulle fixa nått, för han trodde tydligen att pappa skojjat. och där flög lillebror, två och en halv meter upp i luften och tre meter bort och drattade rätt ner i backen. snacka om att vi aldrig blev kastade igen.
Ingen panik, you are not alone. Mä tiputin mun pojan päähän iPhonen kun hän oli muutaman viikon vanha. Sain pienen (mutta ansaitun) huudon ja syyttävän katseen ”kumpi sulle on tärkeämpi, minä vai luuri”. Heitin luurin samantien seinään. Ja pelkäsin muutaman päivän vakavaa aivovammaa, mutta onneksi mitään ei ole vielä ilmennyt :)
I påskhelgen klämde jag min son på vagnen och senare samma dag klöste jag honom då jag skulle ta upp honom :( HAr också som du råkat att dunka honom i dörrkarmen då jag burit honom på armen.Usch vad man känner sig hemsk!Men det är sånt som händer för en stressad mamma!
Min mamma klippte håret på min bror.
– Mamma du klippte mig i ölat, sade lillebror lugnt och skorrande.
– Sluta sjåpa, sade mamma och fortsatte klippa i lugn och ro.
Fem minuter senare var lugnet över. Då märkte mamma den röda rännilen blod som rann längs lillebrors hals. (:
Herregud så skönt att höra! Tack, från hjärtat för era (mycket underhållande) berättelser.
Man får inte skratta åt så här blodiga berättelser, men jag gör det i smyg ändå. Tack, jag känner mej mycket bättre nu då jag inte är ensam om barnamisshandeln.
SÅ skönt att höra att jag inte är ensam. Tack!
Hehehe, jag håller också tummarna för att Vidde inte fått en allvarlig hjärnskada. Och iPhone-incidenten låter som något som definitivt kunde hända hemma hos oss.
Hahaha! Det här var den roligaste berättelsen EVER. Tack för att du delade med dej den!
Tack! Det gläder mej att jag inte är den enda som dunkar barnets huvud i olika hårda föäremål. I misstag. I misstag!
Så syskon är ett subtilt sätt för föräldrar att misshandla sina barn. De kommer liksom undan med misshandeln på ett snyggt sätt? Hehehe. Rolig kommentar.
Min mamma råkade i MISSTAG köra ner barnvagnen (med bebisjag i) i diket så att den for på sidan och jag slungades i den där”huvudskärmen”. Och jag är en helt okej och frisk människa idag ;)