Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap

Okategoriserad

Syskonens åldersskillnad

3 maj , 2010, 10.26 peppe

 

Eftersom jag har händerna fulla med att klara av ett litet spädbarn känns syskon till Vidar mycket avlägset och osannolikt. När jag av oskyldigt intresse ändå frågade min polare Jörgen om det blir lättare med två små barn (hans söner har mindre än två års åldersskillnad) konstaterade han trött att två barn ger mycket mer än dubbelt så mycket arbete.

Vad tycker ni är en lämplig åldersskillnad mellan syskon?

,

Läs också

20 kommentarer

  1. Anna skriver:

    Har lillebror på kommande snart, blir då 1 år och 8 månader mellan pojkarna. Är ännu lyckligt ovetande om exakt hur mycket extra jobb det blir men försöker ställa in mig på några jobbiga år i början som betalar tillbaka sig senare (i positiv mening) när knoddarna kan hänga mer med varandra och har ett mer permanent stöd, sällskap osv. i vardagen. Vi ville gärna ha ett syskon till sonen och gärna med ganska lite åldersskillnad. Är inte heller så förtjust i själva graviditeterna utan ser det mer som ett nödvändigt ont. Gravid 18 månader, resultat 2 barn och lite större mening åt livet!

  2. Irina skriver:

    Vi har tre år mellan etta och tvåan och fyra år mellan tvåan och trean. (Låter ju aningen kryptisk den där meningen förresten…) Jag är helnöjd. Barnen hinner växa till sig lite innan de måste bli ”stora” och klarar sig sen också förhållandevis bra själva när de väl blir storasyskon. Men jag är också ganska säker på att det inte finns något rätt/bättre eller fel/sämre alternativ i denna fråga. Har bekanta med barn med alla världens tänkbara (nåja, nästan åtminstone) åldersskillnader. Och samtliga är ganska nöjda och glada. (Och är dom inte det beror det knappast på åldersskillnaden mellan syskonen…)

  3. Sonja D skriver:

    Vi har lite liknande som Irina. Först kom Harald och då han var två år och åtta månader föddes lillebror Artur. Nu är Harald nästan 9 år, Artur 6 år och för nästan två månader sedan föddes lillasyster Saga. Det känns helt underbart att ha en liten baby nu då de äldre är så stora och duktiga, de är ju rätt självgående redan. De älskar sin lillasyster gränslöst och de korta stunder hon är vaken är hon aldrig ensam, alltid finns den nån att le mot. Vi har inte upplevt svartsjuka överhuvudtaget, det känns som att vi haft och har tid för alla barnen. Vi har inte planerat att såhär ska vi ha det utan mera gått efter känsla och barnen har kommit då längtan blivit stor. Vi tror ändå att tre barn får räcka. Men det behöver som sagt inte vara jobbigt med många barn, tvärtom.

  4. Linda skriver:

    Kan tyvärr inte uttala mig som mor till några barn men dock som syster till min bror :) Mellan oss är det ganska exakt 14 månader och åtminnstone för oss har det bara medfört positiva aspekter! Kan ärligt säga att han idag, när vi båda är vuxna och utflugna, är min bästa vän. Så jag ser absolut fördelen med att skaffa sina barn ”tätt”, min mor och far kan dock ha varit av annan åsikt då det begav sig!

  5. Oca skriver:

    Åldersskillnaden har inte varit jobbig. Bröderna har ca 14 månader mellan dem. Lillebrors hjärtfel, spalt och kontroller och operationer har varit det som varit tungt.
    Lättare blir det ju inte med två barn, men inte skulle jag säga att det blev så mycket jobbigare heller. Och tycker de där 14 månaderna varit prefekt åldersskillnad. :) Nu kommer det syskon i höst och åldersskillnaden mellan lillebror och syskonet kommer att vara ca 2 år.

  6. Mirella skriver:

    Jag kan inte heller kommentera ur ett moderligt perspektiv, men som äldst i en skara på fyra syskon. Jag och Mymlan har knappa 1 och ett halvt åt mellan oss. Som liten kan jag inte komma ihåg någonting negativt med att ha en syster så tätt in på, tvärtom. Vi hade sällskap av varandra dygnet runt, vare sig vi ville eller inte :)
    Då jag fyllde fem föddes min andra lillesyster Lillemor. Utgående från berättelser och fotografier tyckte jag och Mymland att det var väldigt spännande att få en liten lillesyster, och sedan knappa 1 och halvt år senare föddes vår bror Max. Ganska naturligt så umgicks jag och Mymlan med varandra och sedan Lillemor och Max tillsammans. Men i någon skede då jag började skolan så skedde det en omgruppering och Mymlan börja umgås allt med mer de ”små”. Detta mönster kan jag även se hos mina föräldrar, jag som var äldst skulle alltid klarar mig själv och så, som en oskriven regel. Aldrig att mamma och pappa följde med på mina innebandymatcher, men jag kan slå huvudet i sten på att mamma sett åtminstone över hälften av alla Lillemors matcher!

    När vi idag pratar om detta jag och mamma så säger hon alltid att hon inte hade tid då dom andra tre var så små och krävde så mycket uppmärksamhet. Som ”liten” var jag aldrig ledsen över sådant här, men nu som vuxen (23) när man har börjat analysera så har jag alltid stått på egna ben då de tre andra varit väldigt beroende av våra föräldrar..

    Fast man inte får vara avundsjuk eller svartsjuk på sina syskon, så måst jag erkänna att jag är det ibland. Varför är det alltid så självklart att jag som är äldst skall klara mig själv?

    Okej, det här spåra ur.. och blev lite negativt.. men min huvudpoint är nog ändå den att jag är väldigt glad för att ha haft så många syskon! Annars skulle jag knappast vara den jag är idag. Själv vill jag ändå inte har fler än tre barn..har jag tänkt…

  7. Ida skriver:

    Vi har 2 år och 2 månader mellan våra töser och det har funkat riktigt riktigt bra. Men det finns en lite lustig skillnad på dem, äldsta tösen är mycket mera självständig och självsäker medan den yngre verkar se sig själv som en förlängning av sin storasyster. Hon vill inte vara ensam vid far-eller morföräldrarna utan syrran ska alltid med som förkläde. Jag får en känsla av att hon inte känner sig hel utan storasyster. Ifall man har större åldersskillnad så kanske detta inte är ett aber. Men bortsett från småjobbiga småbarnsår så har det varit övervägande positivt med två barn tätt. Åtminstone för oss.

  8. daddy-O skriver:

    Hej igen (jag spammar på två fronter)!

    För tillfället vill vi nog ha syskon till Gläglä. Hur många och när är en annan femma. Brorsan har två barn, och mellan dem är det dryga fyra år. Hur många år det ska vara mellan dem beror ju också på hur mycket man själv planerar det, men det går ju inte heller alltid som planerat. Jag är själv mellanbarnet, och mellan storabror och jag ärdet fem år, mellan mig och lillsyrran är det 6.5 år. Frun har fyra syskon (hon är äldst) och mellan syskonen är det 1, 3, 6,5 och 11 år.

    Syskon som det är lite kortare tid mellan har ju sällskap av varandra, men ibland kan det också vara bra att ha ett äldre syskon att ty sig till…

    Vad har jag kommit fram till? Inget annat än att det är upp till en själv om man vill ha mer än ett barn och hur mycket tid det skall vara mellan dem.

  9. peppe skriver:

    Anna: det HAR säkert en del med inställningen att göra. Jag är säker på att det kommer att gå galant och att småttingarna kommer att ha mycket nöje av varandra.

  10. peppe skriver:

    Irina: du har rätt, det finns inga rätt och fel och alltid kan man inte ens tajma syskonen. Jag är sjäv mycket nöjd med mina systrara: knappt tre års åldersskillnad, 15 år och 18 år. Vi kommer mycket bra överens alla fyra.

  11. peppe skriver:

    Sonja D: jag visste inte om att Saga hade två storabröder. Så roligt! Önskade mej alltid en bror när jag var liten.

  12. peppe skriver:

    Linda: jag förstår vad du menar, syrran och jag är också bästa vänner.

  13. peppe skriver:

    Oca: så roligt att det blir syskom! Stort grattis!

  14. peppe skriver:

    Mirella: som äldst har jag känt lite samma sak, alltid den som ska klara sig själv, medan småsyskonen får lite extra hjälp. Sen känns det också som om jag banat väg för syrran, jag hade lite strängare regler medan hon fick komma och gå som hon ville.

  15. peppe skriver:

    Ida: men uppenbarligen överlever man de småjobbiga småbarnsåren också. Å sen kan man ju se det som fantastiskt att lillasyster får så mycket stöd av storasyster.

  16. peppe skriver:

    Daddy_O: uppskattar spamningen! intressant att höra vad du tycker. och du har rätt, som i allt annat i livet är det antagligen ganska individuellt med vad man uppfattar som bäst lösning. Och hur det en blir så diggar man ju sina barn.

  17. tanja skriver:

    Ja skriver nu här också, måst bara säga ännu att ja int kan tänka mej hu min barndom sku ha vari utan mina systrar, dom e liksom mina nästa vänner o vi ha gjort allt tisammans. som sagt två år mellan mej o nästa, sen tre år mellan dom, men så här när man blir äldre så märks ju int sånt lika mycket. men syskon e helt klart de bästa som finns!

  18. peppe skriver:

    Tanja: håller med! Syskon är svinbra att ha.

  19. S. skriver:

    Vi har 1 år och 9 månader mellan våra och det är perfekt! Enligt vår stora plan skulle det vara ca tre år mellan dem – tack och lov så blev det inte så. De första månaderna med två barn var superlätt, då barn nummer två började åla, krypa, stå och gå var det jobbigare att akta och vakta. Nu är tvåan snart två år och barnen har mycket sällskap av varandra. Det här med att man inte ska tvinga första barnet att bli stort i förtid genom att det får syskon ”för tidigt” tror jag inte på. Vem har sagt att man inte kan ha två små barn, utan att det ena måste bli en miniatyrvuxen?

    Jobbigast med barn nummer två var egentligen sommaren då jag var höggravid, maken var överhopad med arbete och första barnet tyckte det var skitkul att springa ifrån sin runda mamma i affären eller hemma på gården. Det är inte lätt att springa med 20 kg extra och foglossning :-)

  20. peppe skriver:

    S: hittills har jag också tyckt att det allra jobbigaste med barn har varit graviditeten. Tack för din kommentar, alltid roligt att höra att det inte är SÅ TUNGT och SÅ SVÅRT med barn.

Kommenteringen är stängd.