Igår träffade jag en polare som fått barn för mindre än tre veckor sedan. Som sig bör nyblivnda mödrar emellan jämförde vi förlossningar. Jag berättade om gymbollen i duschen, lustgasen som gjorde mej dåsig, Magnus som peppade mej inför värkarna och den uteblivnad epiduralen. Men också barnmorskans snygga pagefrisyr, hur hennes engelsa utrop ”You’re dilated 10 centimeters!” fick mej att fnissa, chokladrussinen vi åt före värkarna började och hur jag spydde upp dem och lilla skruttiga Vidar på min mage.
Väninnan kontrade med en värk som sträckte ut sig i en halvtimme och avslutades med ett kejsarsnitt, håret på lilla Elsa, känslan då allt var över och kärleken till spädisen.
Jag imponerades stort av hur vi klarar av att föda barn. Och hur många av oss gör om det.
Vad har fastnat i ert minne från förlossningen?
23 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Ett av mina starkaste minnen är att barnmorskorna vägrade låta mig äta något annat än ”varma koppen” och jag bara längtade tills förlossningen var över och man skulle få in brickan med smörgåsar, var så otroligt hungrig! Lustgasen var ingen hit men tillslut fick jag epidural och somnade, fick påfyllning, somnade om. Höll på så i 3 timmar innan lillen tyckte att det räckte och ville komma ut, på 12 minuter och utan stygn. Sen efter mycket om och men kom brickan och jag fick äta både min och gubbens smörgås medan vi betraktade den lilla krabaten, lycka men också ganska omtumlande! Nu när vi preppar inför tvåans ankomst är min första fråga på sjukhusens bekantningsrundor ifall man får äta under förlossningen… Satte djupa spår tydligen…
Hahaha! Jag var också mycket fokuserad på sjukhusmaten. Den var inget hit direkt så mamma fick komma med pizza dagen efter.
Jag bad om förlåtelse till barnmorskan, tyckte jag varit så fräck med henne och hon som var så söt och snäll. ;)
Det som hände: Bm sa att jag får krysta, babyns huvud syns redan, då hade vi varit 15 minuter i förlossningssalen så jag trodde henne inte, 45 sekunder senare var Saga på min mage… Det som jag minns strax efteråt var att bm kallade Saga för en typisk luomubaby, det kändes fint och rörande i den stunden ;).
Då Harald skulle födas tog jag för mycket lustgas och minns hur jag efteråt satt i duschen och vattnet var kokhett, drogad som jag var kunde jag inte för mitt liv komma ihåg hur man skruvar ner temperaturen.
Mellanbarnet Artur födde jag stående och fick själv ta emot honom, det var fint.
Jag var hungrig, det kommer jag ihåg. Det blev ett planerat kejsarsnitt och jag fick inte äta något den dagen, det gick bra tills jag kom till operationssalen… då blev jag riktigt hungrig. Det enda jag kunde tänka på under operationen var en stoooor pizza, det var nog fem före att jag skulle ha jagat iväg gubben för att hämta en till mej. Sen när jag äntligen fick komma till rummet, efter att jag ammat och allt annat roligt så sa dom att det var ok att äta lite yoghurt. Lite yoghurt !?!
Det andra jag kommer ihåg är när jag kom från heräämö (kommer inte ihåg vad det heter på svenska) så hann dom knappt få in mej i rummet när barnmorskan öppnat min blus och bestämt placerat mitt bröst i min nyfödda dotters mun. Det var liksom PANG på sak bara, jag hann aldrig riktigt uppfatta vad hon höll på med. Det enda hon mumlade var att dethär är jätteviktigt, jätteviktigt att amma…
Jag har båda gångerna gått in i något sorts förnekelsestadium i samband med krysningen, har liksom förberett mig på att det 1) inte går att pressa ut ett barn 2) om det mot förmodan skulle gå kommer att ta flera timmar. Med dottern tänkte jag spydiga tankar om barnmorskan då hon började plocka fram saker jag förstod att skulle användas efter att barnet var fött. I mitt tycke fattade hon ingenting som trodde att barnet faktiskt skulle komma ut. Med sonen trodde jag varken på barnmorskan eller maken då de påstod att huvudet var ute. Jag var övertygad om att jag hade hört fel så i mitt huvud översatte jag det till att huvudet var ute ur själva livmodern och hade kommit ner i slidan. Inte har jag nånsin hört om att någon bryr sig om när huvudet går från livmoder till slida, men jag ”visste” ju att huvudet omöjligt skulle kunna komma ut ur mig så därför hittade jag på ett alternativ :-D
Jag fråga faktiskt på sjukhusrundan om man får mat för jag var så orolig över att vara hungrig och då svara barnmorskan att man nog inte ville ha. Och i mitt fall stämde det nog sen, vätska var helt tillräckligt.
Men det som jag minns bra från förlossningen är när jag som en galen person sitter på en jomppaboll, framför mig sitter min man och jag håller i honom och när värken kommer så gungar jag på bollen, håller hårt i honom och suckar, pustar, bölar, vrålar aaaa och till slut tappar kontrollen. Sen börjar han skratta, och väldigt komiskt måst det ha sett ut men det gjorde ju allt ännu värre. Efter det blev det epiduraldags. Det mest spännande i det var när jag föll i golvet. Mannen sov, jag sku på toaletten men benen höll inte. När barnmorskan och mannen fått upp mig var det dags att krysta. Därefter sa jag i en halvtimme att ja inte vet va ja ska göra å att kan de inte bara dra ut den.
Att sambon gick runt i rummet och packade upp all mat han hade släpat med sig. Och att han svarade att jag brukar vara jäkligt effektiv då barnmorskan frågade om jag alltid brukar vara så snabb. Samt att jag frågade om jag var retraherad då hon bad mig krysta vid nästa krystvärk.
Sen mina otaliga frågor om det var normalt att vara så liten…
Jag kommer mest ihåg att jag var så otroligt trött. Värkarna hade startat kl 12 på natten två nätter innan vi äntligen kunde åka in till bb. Redan andra natten utan att kunna sova pga värkar var jag rejält trött. Jag låg hemma i badkaret i halva natten och andra halvan satt jag i soffan med en vetekudde. Sedan tog det ytterligare en natt på bb innan bebisen äntligen kom. Då var min första fråga ”får jag sova nu?”. Fast då skulle han ammas och jag äta och sedan var jag ganska pigg. I min trötthetsdimma kommer jag ihåg att jag registrerade att läkaren som gav mig epiduralbedövningen var väldigt snygg. Jag kommer också ihåg att de hela tiden ville trycka i mig söt saft och jag var så trött på allt sött att jag inte ville skåla i cider i höga glas när det var över. Sjukhusmaten tyckte jag var över förväntan. Fast jag födde förstås i Sverige.
I kategorin mat: När pappan i nåt skede av förlossningen skulle äta sin bb-matsäck hade den försvunnit ur avdelningens kylskåp.
Fyllesnack: På operationsbordet redogjorde jag glatt för personalen om en kvinna på teve som ätit upp sin egen placenta för att förebygga postnatal depression och så skojade jag att nu fick jag nog ”kaikilla mausteilla” när det blev operation och allt… Men sen grät jag när babyn och jag måste skiljdes åt för observation den första timmen, tydligen standard men så trist när barnet äntligen har fötts att inte få var nära varann.
När killen skrek till och lyftes upp på ett undersökningsbord brevid mej förstod jag plötsligt varför mammor är som dom är. Så allt som min mamma gnällt och jomsat åt mej var ju helt klart, vad kan man annat göra som mamma än älska den lilla varelsen och beskydda. Och nu menar jag inte att jag var mamma med det samma, men förstod min egen mamma mycket bättre.
I första minns jag också hur jag undanhöll från sambon att det hade satt igång. Jag hade hela dagen gått omkring och haft små värkar och slemproppen hade gått redan på morgonen, men ville inte oroa sambon. Följande gång lovade jag honom att jag skulle berätta när något var på gång, vilket ledde till att han i en vecka före förlossningen gick omkring och var orolig.
Och speciellt är väl också det att vattnet har båda gångerna gått nästan exakt samma tidpunkt på dygnet och killarna är födda nästan samma tid på morgonatten, det skiljer bara några minuter. Även om den äldre kom med snitt och den yngre ”normalt”.
Sonja D: jäklar vilken supermamman du är! föda stående och ta emot själv. jag är MYCKET imponerad!
Tanja: hahaha!jag fokuserade också mycket på mat.
S. hehe, jag vet precis vad du menar. jag gick också in i en förnekelsesefas och försökte förklara för barnmorskan och magnus att det helt enkelt inte GICK att få ut barnet. sedan ploppade han ut.
Michaela: ja, man tappar liksom all värdighet då man sitter naken på en gymboll och gungar. been there.
Nina: skönt att höra att din sambo fattade vikten av föda.
Nina: …alltså mat.
Sara: jag har en bild av att sjukhusmaten är bättre i Sveriga. å andra sidan har jag mycket lite erfarenhet av den i Finland. Kul att du fokuserae på deraljer som att läkaren skötte epiduralen snyggt.
M: STAL någon hans matsäck på bb:n. herremije så brutalt. lite som att stjäla i kyrkan.
Oca: så gulligt att du inte ville oroa sambon den första gången. och coolt att dina killar synkroniserade förloppet.
Första förlossningen minns jag mest den fruktansvärda smärtan. Jag var övertygad om att nu dör jag. Sonens huvud hade fastnat så han drogs ut i sista minuten före akutsnitt. Från tvillingförlossningen minns jag att jag var så medveten hela tiden, känslan att jag klarar det här, föda två barn på en gång. Jag var så stolt över mig själv, och maken och tvillingarna. Euforisk. (Säkert p.ga av lustgasen.) Men hela förlossningen är ett fint minne. Och det är jag så glad över att jag fick uppleva, efter första sonens utdragna mardrömsförlossning.
Och ja, så minns jag den unga ryska kvinnliga läkaren som sydde mig efter första förlossningen. Jag var så elak mot henne. Oförskämd.Frågade hur länge hon varit läkare, om hon verkligen klarar det här? Om hon inte trivdes i ryssland, varför hon kom hit och annat osakligt. Maken menade att jag svor åt henne också. Det minns jag inte.
(Jag var trött och borta av bedövningen och chockad, sonen togs till barnavd. pga av att han var för medtagen.)
Den där slängen av dödslängtan låter bekant. Och efter att ha krystat ut barn är man förlåten oberoende av vad man säger. Läkaren är säkert okej.