Eftersom vi inte hör till kyrkan och Vidar redan heter Vidar Magnusson Öhman beslöt vi oss för att skippa både dop och namngivningsfest och istället ordna en välkomstfest för vår son. Således bjöd vi in de människor vi gillar mest i världen och bad dem glömma allt som har med presenter att göra och istället ta med sig en flaska skumpa och sig själva. Vi ville nämligen att presenten skulle vara just de här människorna och att Vidar på det här sättet skulle få en utökad familj. När alla gäster anlänt höll vi ett litet tal där vi förklarade vår filosofi om att Vidar bara är till låns, inte vår ägodel. Det enda vi kan göra är att ge honom massor av kärlek och trygghet och de redskap han behöver för att leva ett så bra liv som möjligt. Sedan skålade vi och högg in på den fantastiska buffén som Karin och Mango förberett (läs recepten på Spontana Smaker) och tyckte om varandra. Det blev en fantastisk dag.
12 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Grattis så mycket, till Vidar för föräldrarna, och till er för den geniala lösningen! Kommer att diskutera och spara det här inlägget för framtida användning!
tack! vi försöker jobba/diskutera oss fram till lösningar som passar just oss rätt.
Vad vackert skrivet. Det där med att barnen bara är till låns, så sant, så sant.
Än en gång: hemskt trevligt att träffas i dag!
Lite nyfiken bara och för att detta är ett ämne som har kommit upp hemma hos oss och vi har lite olika åsikter. Jag hör inte till kyrkan och vill helst inte beblanda mig med den. Medan min sambo hör dit och inte är speciellt religiöst lagd men tycker det hör till traditionen att döpa sitt barn i kyrkan. Misstänker att han också är rädd för att sticka ut hakan, vilket man ju gör om man väljer att inte döpa sitt barn i kyrkan. De flesta gör ju trots allt det. Hur funderade ni kring detta? Namngivningscermoni tycker jag låter lite tillgjort, då gillar jag er idé bättre med en namngivningsfest.
Lite samma diskussion har vi kring giftermål (tradition i kyrkan, men jag känner inte för det). Hur gjorde ni?
Det jag inte förstår är varför man vill gifta sig i Guds namn samt döpa sitt barn i dito när de flesta aldrig annars sätter sin fot i en kyrka eller tänker på Gud. Men det är en annan diskussion.
Tack för en tänkvärd blogg!
Ljuvligt med välkomstfest! Min kompis ordnade release-party när hans pojkvän flyttade hit från London. Det kunde väl också passa för en bebis..? :)
Sussi: jag håller helt med dej, det känns konstigt att lova saker inför gud då man inte direkt tror på honom och bara av orsaken ”tradition” eller ”det hör till”. Vi gifte oss i magistraten och ordnade sedan fest i ute i skärgården. Magnus och jag stod ute på en klippa vid havet med ca 80 gäster framför oss. Först läste våra föräldrar upp sina tal till oss och sedan läste vi upp våra tal/löften för varandra. Efteråt var det middag och fest. Som sagt hade Vidar redan fått sitt namn och därför valde vi att ordna en välkomstfest istället för ett dop eller namngivningsfest. Vi bjöd människor vi tycker om och hoppas att ska finnas i Vidars/våra liv länge. Alla har nåt att lära oss och Vidde. Jag tycker att man ska forma ceremonier och traditioner efter sina egna värderingar och önskemål, det är trots allt era liv.
Lycka till och tack för de snälla orden om bloggen!
Helena: sjukt bra idé med release-fest! Låter roligt. Och det som är roligt kan också vara seriöst och viktigt.
Skönt att ni är modiga och öppet vill stå för era värderingar och strunta i traditionsbördan. Jag känner själv en del press i den här saken. Vi ordnar inte dop och jag oroar mig lite för att släktingar ska misstycka. Och om vi kallar det namngivningsfest blir det lätt att jämföra och och tycka att ett riktigt dop vore bättre. Kanske?
Jag tror många upplever att de kyrkliga ceremonierna är det enda som ”räknas på riktigt” helt enkelt därför att det är traditioner som man upplevt många gånger om. Men å andra sidan kanske det finns många som är troende utan att skylta med det och då vill man ha kyrkodop/bröllop även om man inte springer i kyrkan annars.
M: jag förstår precis vad du menar. Vi har tänkt mycket på det där med vad familj och släktingar ska tycka, men sedan kom vi fram till att det är vårt liv och att vi gärna skapar egna traditioner som vi tycker känns rätt. Så länge man tror på det man gör (dop/namnfest/välkomskalas) ska man göra det. Jag är osäker på att argumentationen ”för att det är tradition” räcker som motivering. Åtminstone gör det det inte för oss. Ha en riktigt skönt veckoslut!
Vi har haft namngivningsfest för båda barnen, trots att namnen inte varit någon hemlighet innan. Vi bjöd in den närmaste familjen och goda vänner. Under festen sjöng vi några sånger tillsammans och jag förklarade lite varför vi valt barnets namn. Någon läste en vers. Barnen har också fått gummiföräldrar (efter finskans kummi, hihi) som fått ett fotavtryck av babyns fot med sig hem som bevis. Sen åt vi gott och skålade i skumpa! Jag tyckte att det kändes fint att de mänskor som skulle komma att vara centrala i barnets liv samlades alla tillsammans en gång för att fira den nya lilla mänskan! ♥
Jag hade mycket hjälp av ”Den svenska högtidsboken” om profana ritualer. Den är utgiven av Humanisterna i Sverige, här är deras sida om barnvälkomnande:
http://www.humanisterna.se/index.php?option=com_content&view=article&id=32&Itemid=43
Jag har aldrig hört till kyrkan och vi har inte haft några festligheter hemma när det fötts barn. Min sambos föräldrar är mer traditionella, men har nog inte haft något problem med vårt val, min svärmor talade alltid om ”dopet” då hon refererade till festerna, vilket roade mej så smått :)
Lovisa: låter superfint! (och gulligt med gummiföräldrar, vi har haft svårt att hitta på bra benämningar, det närmaste vi kommit har varit ”beskyddare”).
Tack för länken!