I samma ögonblick som Vidar flyttade in i vår familj förvandlades jag till en mes. Jag snyftar till tv serier, fäller en tår över söta djur, darrar på underläppen för att mitt liv är så bra, storgråter till sorgliga böcker och så vidare. Detta är både tungt och opraktiskt. Jag hoppas att det här mesiga tillståndet beror på hormoner och försvinner inom kort. Visst gör det det? Snälla, säg ja.
Bara för att du ber, ja. Men det är inte sant. Mera ödmjukhet och medkänsla kan väl inte vara annat än bra Peppe lilla.
Amanda: du har helt rätt, men det är bara så jobbigt att känna så mycket för allting hela tiden. ..
:D heh, jag skrev väl tidigare att jag grät när jag såg på tv om kungens barndom… o det är två år sen jag fött! Det blir inte lättare, tyvärr. Inte för mig iaf.
Jag gråter också ännu för allt och dottern blir 4 år snart :) det går tydligen inte om. Och det är verkligen opraktiskt.
Hanna: dåliga nyheter med andra ord :)
Carina: fan också, jag också på känn att det här inte är övergående.
Ingen fara Peppe. Det finns hormonpreparat att beställa vi diverse sajter på nätet ;)
Än sen då om det inte går över? Själv tillhör jag meskatergorin när det gäller det manliga.
Hahaha! Skönt.
Ojoj så bekant. Jag grät senast på tisdagen när Sås & Kopp tog upp några barn på scenen som kör och de sjöng så fint. Barnen alltså. Jag gråter i alla sammanhang som involverar barn. Eller föräldrar. Eller gamla människor. Eller människor överlag. Men också djur. Och allt där emellan. Och jag har inte varit gravid eller ammat på över två år.
Malin: damn it! jag känner att jag är på väg åt samma håll. Kan inte ens läsa böcker öängre utan att gråta.
Tack för det hormonella inlägget peppe! Du vet, valet går någonstans mellan att anpassa våra barn för världen de ska leva i eller anpassa världen för barnen… Jag litar på att dina hormoner vet bäst :D
Signs: du kan lita på mej, ska ska göra mitt yttersta.