Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Jag håller på och läser den danska familjeterapeuten Jesper Juuls bok familjecoaching och Juul menar bland annat att man ska tala till sina barn som om de vore vuxna människor. Och att man framförallt ska sluta tala om sig själv i tredje person. Det är mycket svårare för ett litet barn att förstå Mamma, kommer just än Jag kommer just.
Varifrån kommer egentligen (o)vanan att tala om sig själva som mamma och pappa? Gör man det på alla språk?
11 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Jag håller med! Tala med barnen som till en annan människa, inte som med ett barn. Mina barn avskyr vuxna som ”jollrar” med dem. Speciellt 8-åringen kan bli riktigt sårad. Det är som att som kvinna bli tilltalad med ”lilla gumman”. Genom att börja läspa när man talar med ett barn visar man att man utgår från att barnet inte förstår så mycket. Barn vet, förstår och kan ofta mycket mer än vi tror. Sen finns det föstås stunder då barnen vill vara små och då ska man förstås bejaka det, men det är ju en annan sak. Med babysar ska man däremot jollra och gulleprata så mycket man hinner :) Men jag kan man nog säga om sig själv ändå!
Språklig objektifiering av person, kan skapa en uppfattning hos barnet att mamman inte har ett jag. Överlag borde man tala med normala ord till barn, inte ”barnspråk”. Vad man talar med barn om, är väsentligare och skall anpassas till deras utvecklingsnivå. Att säga lilla gulliga unge låter JOLLRIGT, men det är ändå rätt språk. Vilket barnet skall läras ändå och ”babyjoller” lär inte barnen uppfatta språket. Lär de sig rätt ord från början, behöver man inte öva in rätt ord senare.
Tja, läser man litteratur om barns språkutveckling så brukar det faktiskt stå att BT – baby talk – är något som finns i nästan alla kulturer. Jag vet inte om det är universellt att föräldrarna talar om sig själva i tredje person, men det finns vissa drag i BT som faktiskt hjälper de riktigt små barnen att uppfatta kommunikationen och uppehålla intresse för densamma. Sådana drag är t.ex. att man talar med ljusare röst än normalt och att man betonar innehållsorden extra tydligt (”Ååå, TITTA vilken fin BOLL!”) och talar i kortare satser än normalt.
Till BT brukar också höra vissa s.k. babyord (vovve, nanna, pippi) och det är ingen slump att dessa har formen konsonant-vokal-konsonant, ofta så att samma språkljud upprepas på flera ställen i ordet. Sådana ljudkombinationer är nämligen det barnen börjar jollra först av allt och det är såklart trevligt/stimulerande att höra föräldrarna använda en del sådana ord då och då, alltså sånt barnet självt klarar av att producera.
Med andra ord kan det mycket väl hända att babyjoller hjälper barnen att uppfatta språk och kommunikation. Därmed inte sagt att BT alltid är av godo. Riskerna är att man inte automatiskt övergår till mer vuxet språk då barnet inte längre har behov av BT eller att man fortsätter tala med ljus och lite konstlad röst i synnerhet till flickor.
Är Juul den där ärkeidioten som skrivit om kompetenta barn? Idioti, barn är inte kompetenta på det sättet vuxna är, det är ju det som gör dem till barn.
Som S säger ovan finns barnspråk i de flesta kulturer (även om det också finns kulturer där bäbisar inte tilltalas alls), med allt vad det innebär av överdrifter av regler (tex a språkmelodi och upprepningar.) Med tanke på hur svårt små barn verkar ha med du-jag eller min-din tycker jag att det verkar smart att använda ett substantiv som mamma eller pappa istället för ett pronomen (som faktist är språkmässigt mycket mer avancerat.) Jag tror absolut inte att det finns ett orsakssammanhang mellan det och att barnet inte inser att mamman har ett eget jag – det har nog snarare med den psykologiska/neurologiska utvecklingen att göra.
Bara en nyfiken fråga Anna, har du läst boken du sågar? Dvs. Ditt kompetenta barn av Jesper Juul?
Vi kan psykologisera hur mycket som helst. Men. Att kalla sig själv mamma och pappa handlar väl bara om den enkla grejen att lära ungen vad man kallas och vem den ska ropa efter om den vill något. Säger man hela tiden bara jag och du – vad ska barnet tro. Att den själv heter du och att mamma och pappa heter jag.
Sen tycker jag att Jesper Juul är intressant och har många poänger. Men han är dock ingen gud som vissa vill upphöja honom till att vara.
Det som #3 skriver om BT, baby talk kallas åtminnstone i svensk litteratur för barn inriktat tal och bygger på betoning, tonläge, kortare satser och fler upprepningar än det språk som vuxna oftast använder sinsemellan. Och precis som #3 skriver så är det en viktig del av barnets tidiga språkutveckling.
Tack för intressanta kommentarer! Skriv gärna mer om vad ni tycker om Jesper Juul. Håller dock med om att man ska hålla en viss distans till allt och alla som får en allsmäktig Gudstatus. Och angående pratet så tror jag att det gäller barn som redan fyllt några år, inte spädisar.
Jag har inte utvecklat någon strategi för hur jag ska prata med mina barn, det har gått på fiilis. Jag har för mig att jag rätt ofta kallar mig mamma, men det blir väl mindre och mindre ju större barnen blir. Det som jag däremot nog har reagerat på är att båda mina barn rätt tidigt har börjat kalla sig själva för ”jag”, ingendera har gått omkring och sagt saker som ”Theo vill ha banan” eller ”Molly vill gunga”. I alla fall inte efter att de fyllt två. Och trots att vi har gullat och jollrat och pratat babyspråk med barnen så scorade min son väldigt höga poäng hos psykologen när han testades som treåring. Då var talet och språket på en 6-7-årings nivå. Jag tror alltså inte att man behöver tala till barnen som till vuxna för att språket ska utvecklas. Om det får några andra men av gullandet kan jag dock inte ta ställning till, det återstår väl att se :)
S – nej, och har ingen som helst lust heller. Har läst tillräckligt många (kritiska) recensioner och tillbedjare för att hålla mig lååångt borta eller riskera att få en hjärnblödning av ilska.
Håller med en av de föregående kommentarerna om att ”jag” och ”du” är svårare begrepp än t.ex. ”mamma” och ”Pelle” om man tittar på barns normala språkutveckling. Det är därför naturligt att många barn och en del vuxna i samtal med små barn använder ”mamma är här”/ ”Pelle äter” istället för satser innehållande ”jag” och ”du”.