Liksom alla andra föräldrar (antar jag) trodde vi att Vidar aldrig skulle skada sig och att vi inte skulle slarva med någonting (inte ens d-vitamindropparna). I lördags visade det sig att vi hade fel. Vår son föll ur vagnen och landade på sitt ansikte. När Magnus ringde för att berätta det här blev jag alldeles tom och kall inombords. Jag var bombsäker på att Vidar skulle dö av sina skador. Det var hemskt.
Magnus berättade att Vid någon sekund efter nödlandningen böjade gråta och grät en stund, men återgick sedan till att vara sitt vanliga jag. Jag önskar att jag kunde säga samma sak om mig själv. Varje natt vaknar jag minst fem gånger för att kolla att ungen inte kallit koma och drömmer däremellan mardrömmar om döda spädisar.
9 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Den första skadan är värst. Efter ett-årsåldern kan man redan leka: matcha-trycket/såret/blåmärket-i-ansiktet-med-en-pryl-i-hemmet gissningsleken med föräldern som kommer hem från jobbet. (Eftersom de slår sig så förbenat hela tiden.)
Håller med. Första barnets första skada är värst. Man blir härdad, men man glömmer inte skammen över att ens eget barn skadar sig på de traditionella sätten som man ”veeeet” att aldrig kommer att drabba de egna barnen eftersom man är så förbaskat försiktig och dessutom medveten om riskerna. Fallit ur vuxensängen – check, hoppat i spjälsängen med hakan på kanten så framtänderna spräckte underläppen – check, fallit i trappan – check, klämt fingrarna i dörren – check, fallit ur matstolen – check, slagit huvudet i bordshörnen – check, bränt fingrarna i het tekopp – check…
Inför tvåans dagisstart har vi ombetts skriva lite info om honom. Jag har bl.a. skrivit att han är väldigt aktiv och slår sig ofta, men det är bara då det gör riktigt, riktigt ont som han beklagar sig. Detta för att dagispersonalen inte ska ha panik och dåligt samvete om de plötsligt upptäcker att han har bulor, blåmärken och sår utan att de har märkt något. (De var rätt hysse då ettan fick ett blödande sår.)
Håller med de andra, första gången är värst. Samma gäller första gången barnet är riktigt sjukt. Efter ett år är man ganska härdad och nu när sonen snart närmar sig två så är det snarare något ovanligt om han inte har ett sår eller blåmärke i pannan. Och misstag gör alla föräldrar även om vi gärna vill inbilla oss att just vi är felfria. Min pappa som nu är strax över sextio själv berättade att han exakt kan minnas ljudet av hur det lät när min äldre bror föll ner från skötbordet, även han första barnet. Med mina systrar är inte minnet lika starkt.
Det känns alltid, alltid i mammahjärtat då barnen skadas på nåt sätt. Minns då jag satt och hörde på då ett annat barn ”retades” med Harald. Jag skulle ha velat rusa fram, trycka ner glaskupan över min Harald och skydda honom från all världens ondska… Det är förstås lite annat än en olycka, men lite samma känsla.
Vidar mår bra, ni är de bästa föräldrarna! Kram.
Tormenta: hahaha! Du är rolig!
S: du har rätt. det är inte bara den hemska känslan av att det är ens fel att man gjort sitt barn illa, det är också skammen över att vara en dålig förälder.
Anna: å nej, vi har ännu sjukdomen framför oss. Vid har har varit hur frisk som helst och jag kommer antagligen att få ett nervsammanbrott den dagen han drar på sig lite feber.
Sonja: tack söta! Nästa gång någon är du mot Harald kommer jag och räddar honom.
Japp, de första gångerna vill man lipa lika hårt (eller hårdare) än ungen…Tänk er sådan shock det måste vara för nykomlingen, en helt ny sorts upplevelse som ”wtf!?!?!”. Men alla små snubbel, blåmärken och andra smärre skador sägs ha en bra effekt på bland annat benstommens utveckling emot det hållbarare håller, och varför inte teorisera om att det ger bättre smärtgräns om de små nerverna har registrerat smärta och hurudan smärta som är farlig och hur man ”överlever” den. :D