Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
På min andra blogg Livet&Helsingfors pågår det en diskussion om hemmafruns vara eller ickevara. Diskussionen grundar sig i Aftonbladets undersökning där 70 % av de tillfrågade kunde tänka sig att stanna hemma och sköta hushåll och barn. De allra flesta som gillade hemmafrutrenden var 80-talister.
Själv tycker jag hemskt mycket om mitt jobb och vill gärna tjäna mina egna pengar, men jag kunde tänka mig att försörja min man om han ville stanna hemma.
Vad har ni för inställning till hemmafruandet? Kunde ni tänka er att bli försörjda eller försörja er partner?
14 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
”Att bli försörjd” – månne det inte, som så ofta handlar om ingångsvinkeln? Om man utgår från den familj man har och vad man tror eller hoppas att är den bästa lösningen just för den så slipper man kanske helt det inte alldeles oproblematiska resonemanget om vem som försörjer vem, och om man i så fall borde börja räkna på vad allt det arbete som utförs hemma har för monetärt värde? Nån kan och kanske vill sköta barn(en) hemma, de sammanlagda inkomsterna räcker till, nån annan vill absolut börja jobba och då finns det ju med vårt dagvårdssystem alla möjligheter. Få saker är så slitsamma som diskussionerna om vems jobb som är mera värt. Jag tror att få vill bli försörjda medan många kan tänka sig ganska stora (ekonomiska) uppoffringar för att ge sina barn vad de upplever vara värdefullt? Och är hemmafru/man och hemmamamma/pappa samma sak?
Jag vet inte. Vad är skillanden mellan att vara hemmafru/man och hemmamamma/pappa? I det första alternativet har man inte barn? Vet inte.
Svårt att avgöra hur mycket arbetet hemma är värt, men i praktiken ser det ganska tomt ut på kontot i slutet av månaden om den arbetande parten in skuffar in lite monedas (förutsatt att man inte kör med helt gemensamma konton). Rent ekonomiskt kan det kanske också uppstå trubbel om den arbetande parten vill skiljas eller dör. För att inte tala om pensionsaspekten. Jag tycker att det är självklart att man ska göra ”uppoffringar” för sina barn och väldigt intressant att det i nio fall av tio just är kvinnorna som gör ekonomiska uppoffringar.
Det jag tyckte var spännande med Aftonbladets text var att 70 % de svarande faktiskt ville bil försörjda. I det här fallet var det kvinnor som gärna ville bli försörjada av en man. Skulle vara intressant att de hur sugna männen är på att bli försörjda av sina kvinnor.
kallas det inte lyxhustru när man blir försörjd av sin man? men då har man kanske inte barn? ska mannen försörja för hela slanten så ska väl han också pensionsspara åt hustrun? hur många av dessa 70% är nu hemma med barn eller bara ”lyxhustrur”?
jag gillar också mitt jobb och ogillar tanken på att vara helt beroende av någon annan. jag gillar tanken att jag klarar mig själv hur det än skulle gå med vår relation, det ger mig en styrka och självförtroende som gör att jag antagligen är en bättre partner. Skulle dock gärna jobba mindre men med samma betalt =)
Att vara mammaledig/föräldraledig/vårdledig är nåt helt annat, då är man ju hemma och vårdar sina barn och i vårt fall så delar vi på den delen, jag är hemma 1,5 år och mannen 0,5-1 år. Så gjorde vi med nummer 1 och så har min man gjort med alla sina 4 barn (snart).
Never ever vill jag bli försörjd. Icke. MEN skulle gärna stanna längre hemma med barnen om det inte just skulle innebära att jag måste bli försörjd. Vilket inte är okej för mig. Lite knepigt, medger det. Nu kommer jag faktiskt att gå ”mot min princip” i några månader i vår när jag är vårdledig. Helt pga. praktiska aspekter som att det är lättare att få dagvårdsplats när en termin börjar och att jag vill låta min vikarie ”jobba klart”. Men sådär lite stiliserat, nej, jag vill icke bliva försörjd.
glömde… jag är 70-talist, är det en generationsfråga?
Jag är också 70-talist. Hmm, verkligen intressant det här. Jag menar om det är en generationsfråga. Men om jag inte missminner mig så har jag läst att 80-talisterna är väldigt pro äktenskap, kärnfamilj etc. Nu känner jag mera 70-talister och när jag snabbt försöker summera hur det ser ut bland oss kan jag väl konstatera att även jag har bekanta som inte har sådär jättemycket emot att bli ”försörjda”. Men likaledes finns det såna som tänker som jag.
Therese: håller helt med dig. Bra att du tog upp pensionssparandet!
Irina: håller med dig. Det finns en slags frihet i att förtjäna sina egna pengar.
Therese och Irina: jag har också läst att 80-talisterna är traditionellare/konservativare än 70-talisterna och jag tror faktiskt att det är en generationsfråga. För kvinnor (och män) som kämpat för jämställdhet måste det kännas hemskt att en yngre generation vill gå tillbaka till ett system där kvinnan tar hand om hushållet och mannen pengarna.
80-talist här, alltså hur tänker ni med att vårdledighet är ok men att bli försörjd nä? Är man hellre beroende av staten än sin man? eller resonerar ni som så att de pengar ni betalt i skatt bara kommer tillbaka när ni är vårdlediga? Om man har gemensamma barn och en gemensam familj är det väl rimligt att delegera, dela upp uppgfter osv?
Själv tveksam till om jag kommer låta min man byta blöjor den dagen :D Tänkte satsa på att både försörja familjen med mitt toppjobb som jag utbildar mej för nu (med allt vad övertid heter), laga mat tills han kommer hem, uppfostra den enorma barnaskaran.. vet ärligt talat inte riktigt vad jag tänkt låta honom göra..
Peppe: frågan är om vi faktiskt tar ett steg tillbaka eller bara lägger oss bekvämt tillrätta mellan två ytterligheter. Låter det vara ok att man gör på sitt sätt, nån delar allt 50/50 och någon gör på ett mer traditionellt sätt, inte för att samhället, gud, svärfar och staten kräver det utan för att det passar en. Tack för friheten, ingen tvingar mej att stanna vid spisen och det gör dte lättare för mej att laga en brakmåltid till den jag älskar för jag vet att jag kan och har rätt att säga att ”nä, nu äter vi på mc donalds” alt. ”idag lagar pappa mat.”
Jag är inte riktigt säker om jag förstår dig 80-talist rätt, så jag måste fråga: Varför ska din man inte få göra något den dag ni skaffar barn? Låter ju bra att du vill försörja hela skaran dock. Men om du menar allvar (är nämligen inte riktigt säker på om jag denna arla morgonstund missar nån ironisk underton här …) med att du som mamma ska ”uppfostra barnaskaran”, så då är du väl ganska old school på den punkten, trots allt? Sen tänker jag inte heller att det är staten som ska försörja mig om jag är vårdledig. Om man nu kan kalla 297e minus skatt vårdbidrag för nån ”försörjning”. (Fast indirekt är det väl man själv som gör det trots allt… Med dagens skatter menar jag. Men det är ju en helt annan diskussion.)
K: jag tycker att man ska dela upp föräldraledigheten (och senare vårdledigheten) så både föräldrarna får vara hemma med barnet/nen. Alla ska såklart göra som de finner bäst, men just nu är systemet uppbyggt så att mammorna stannar hemma (och det är därfär en lite större risk för en arbetsgivare att anställa en kvinna än att anställa en man). Vi börjar alltså inte från noll och total valfrihet. Det finns redan ett system.
Jag förstår var diskussionen har startat och varför. Att dra slutsatser av Aftonbaldets ”undersökning” där 70% av de tillfrågade tycker si eller så kanske inte är så representativt. Ungefär som att säga att ”68% av finländarna tycker att vargen borde hållas fridlyst. Undresökningen utförd av Iltalehti där 1000 helsingforsare fått svara på några frågor…”. Det om det.
Personligen tycker jag att det borde vara ordnat så att båda föräldrarna kunde vara hemma den första månaden (utan något mankemang från arbetsgivarsidan) och att det överlag borde vara mer flexibelt för hur/när/hur mycket man kan vara hemma med barnet. Jag har för mig att föräldraledigheten i Sverige är bättre ordnad och längre än i Träsklandia (SUOmi). Tyvärr handlar vårt västerländska samhälle lite för mycket om pengar, och därför kan det ju vara knepigt för mindre bemedlade att ordna så att den ena kan vara hemma på heltid. Visst gör man uppoffringar, men skall vi överhuvudtaget mäta hushållsarbete och tid med barnen i pengar?