Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
På måndag börjar Magnus föräldraledighet. När jag berättar för folk att min man kommer att stanna hemma i tre månader med Vidar blir många först överraskade och imponerade. Sedan minns de att Magnus kommer från Stockholm, pustar ut och konstaterar lättat: Ja, det är klart. Han är ju svensk!
Ingen har blivit så imponerad av att jag varit moderskapsledig i sex månader.
15 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Känner igen det där. Inte för att jag är mamma, men för att min man är svensk. Det att han är det brukar förklara mycket. För det mesta är attityderna positiva gentemot honom, just för att han är svensk. Och det känns bara kul för mig :-)
Magnus är med andra ord på inga vis unik :) folk tycker också att han är extra glad och rolig för att han är svensk.
Och dethär har jag ju lite att göra med men är nyfiken över vad som händer sen, ska Vidar börja dagis eller har ni någo andra planer?
Sambons pappa tittade medlidsamt på mig och sa: ”Men vad bra att V kan vara hemma med barnet då du har det så jobbigt i skolan och du inte ville ha henne i dagis.” då pappan var föräldraledig åtta månader enligt sina egna önskemål och vår planering. Tur att min sambo är något mera nytänkande än det han präglades av då han var liten.
Jag var hemma de 3 första månaderna (som mamman måste, tycker jag är lite konstigt) sen var pappa hemma 4 månader och till slut var jag hemma resterande. Detta passade oss bäst då, hur vi löser det om vi får ett till barn får vi se sedan om det blir aktuellt. Trevligaste tycker jag det är när man kan dela så båda får möjligheten att vara hemma med sitt barn, men jag förstår ju att det inte alltid är möjligt…
Min man är dock inte svensk, undrar vad som är orsaken till hans ”tokiga” beslut att sköta om sitt eget barn? ;)
Önskar dig ett riktigt trevligt veckoslut!
Michaela: bra fråga. jag får väl bara lita på att vi har tillräckligt flexibla jobb så att vi kan hänga med bebén trots att vi jobbar. Vi har inte planerat så mycket, men dagis känns nog lite för hard core eftersom Vid ju bara är tio månader i januari.
Nina: jaa, vad svarar man på nåt sådant? börjar man från början och förklarar att pappor också är föräldrar som kanske till och med VILL vara med sina barn. Nåja, tur att din sambo iaf är lite mer nytänkande.
Tanja: låter som en superb lösning! Och du har rätt, man måste ju utgå från sin egen familj och vad som funkar bäst där, men lite konstigt är det om pappan inte alls är hemma med sina barn, tycker lilla jag. Ha en skönt veckoslut du med!
Men skall du då vara arbetslös eller vem skall ta hand om V?
(nääh, skojar bara…)
Nu vet jag inte om jag är fel generation eller bara gammalmodig, men jag upplever att största orsaken till att papporna inte tar ut mera föräldraledighet är att mammorna inte vill sluta vara föräldralediga… Och så finns det ju de mammor som ammar rätt regelbundet upp till minst ett år. Inget illa om det, men det kan sätta lite käppar i hjulet för pappans föräldraledighet.
Bakpappa: hehe, är det faktiskt så att mammorna inte vill börja jobba igen och inte låter sina män hänga med barnen. Jag har ingen statistik på det, men du kan ha rätt. Det känns väldigt orättvist mot papporna, men jämställdhet är ju inte automatiskt något som alla kvinnor arbetar för, och det motsatta för män. Angående amningen så har jag flera väninnor som kombinerat amning och jobb (sorry, det är alltid sjukt ointressant när man i endebatt tar upp personliga exempel och låter dem statuera som fakta för alla. men det GÅR att amma och jobba).
Då skulle du höra hur en del reagerar när jag säger att min dotter nu är hemma med sin pappa i ett år. De tror de hört fel och sen tycker de vi är helkonstiga. För det första för att vi har henne hemma i hela två år (”Behöver hon inte träffa andra barn?”) och för det andra för att vi gör något så galet som delar jämnt och framför allt då att pappan vill göra något så galet som vara hemma så länge: ”Vad ska han göra? Ska han studera och jobba deltid också?”. Nej det ska han inte, det räcker alldeles bra att vara hemma med dottern, det räckte för mig och ingen ställde mig sådana frågor.
Så finns de ju förstås också de som bara tycker våra val är bra eftersom de funkar för oss. Varför de där andra sedan tycker sig ha rätt att ha så många åsikter om vårt familjeliv upphör aldrig att förvåna mig. Fast det är ju något man fick vänja sig vid redan under graviditeten, eller ibland till och med före den – hur många som tycker de har rätt att tycka något om ens fortplantning alltså. Stön.
Nåjo, blev lite längre än jag tänkte, skulle egentligen bara säga det här: hurra för magnus pappaledighet och din kommande frihet! Tror det är jätteviktigt att också den andra föräldern är hemma en tid, för både föräldrarnas relation och barnets relation till sina föräldrar och hela familjedynamiken.
Så skönt att läsa kommentarerna här. Som hoppeligen blivande mamma är jag litet orolig och spänd för hur omgivningen kommer att reagera på våra beslut ang föräldraroller och familjeliv och hur det i praktiken kommer att gå till då vardagen skall delas upp 50:50 på båda föräldrarna. Jag har inga barn och blir redan nu extremt irriterad över folks kommenatrer ang. andra personers familjeliv. Som tidigare sagt. Vilken rätt har de att kommenatera? Finns det någon form av medelmåtta-familj som är det ultimata, det som är rätt? Och hur ser den familjen ut? Just nu verkar det som om det är bäst att hålla sig undan andra mammor/familjer, ”mamma”-forum och andra ”familjetillställningar” då man är nybliven mor. För att hålla sig frisk mellan öronen alltså.
Masu: tack för hejaropen! Och jag har tänkt på det där om att man så fort man blir gravid blir allmänt byte. ALLA har och FÅR ha en åsikt om vad som är bra för en/barnet. Vad som är NATURLIGT och hur det blir bäst. Sedan får man väl bara konstatera att olika lösningar passar olika familjer. Och hurra för dig som stannade hemma o ett år och lika mycket för Anders som gör samma sak! Fast det är väl lika mycket ett privilegium som rättvisa.
Ung barnlös kvinna: jag tycker att man ska utgå från sig själv/sin egen familj och se vad som passar en bäst. Jag har ingen bra lösning på hur man ska tackla alla mer eller mindre välmenande åsikter och råd för hur det är ”bäst” att dela upp uppgifter i familjen. Själv brukar jag bita ihop ungefär varannan gång och säg ifrån varannan. Men lycka till, jag är säker på att du/ni kommer att fixa det!
Exakt så Peppe! Att alla måste utgå från vad som passar dem bäst alltså. Alla familjer, barn och föräldrar är ju olika. Insåg just att mitt förra inlägg ju kunde tolkas som att jag själv kommer och tycker hur folk borde sköta det här med föräldraledighet men när jag skrev att jag tror det är viktigt båda är hemma en tid menade jag givetvis att jag hoppas alla tar chansen bara de har den möjligheten. Vi märkte stora skillnader i våra vardagsrutiner och inställningar efter bara en vecka eller två, så redan en kort period kan ha betydelse tror jag.