Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap

Okategoriserad

Lattemammor

27 Nov , 2010, 14.26 peppe

 

Linna Johansson skriver att hon inte är speciellt förtjust i Robyn och DN:s Nanushka Yeaman skriver i en recension att det antagligen beror på att Linna är en lattemamma.

Ibland upplever jag att man som mamma buntas ihop med alla andra kvinnor som fött barn. Om man dessutom bor i stan blir man per automatik en lattemamma. Jag är inte helt säker på hur, men att vara lattemamma är någonting lite skamligt och provocerande. Kanske för att mammor ska  stanna hemma och leka med sina barn istället för att vara i vägen för hederligt arbetande folk ute på stan? Vad vet jag.

Själv tycker jag att Robyn är ganska bra, dricker mitt kaffe svart och jobbar nuförtiden, men jag är ändå nyfiken på vad ni tycker om lattemammor. Eller: hur skulle ni definiera en lattemamma?

Är du det?


Läs också

9 kommentarer

  1. Therese skriver:

    jag definerar lattemamma som en som tilbringar största delen av småbarnstiden till shopping och att sitta på café. Det som provocerar mig är när någon mamma står och velar i klädbutiker el. dylikt och barnet i vagnen skriker efter uppmärksamhet = för mycket egotänk! Å andra sidan kanske inte dessa mammor har så mycket annat att göra och då tycker jag mest synd om dom!
    Visst har jag själv gjort detta någon enstaka gång men efter ett tag blir det nötigt… träffas hellre hemma hos andra med barn, då kan småttingarna delta och krypa runt medan mammorna umgås =)

  2. Knyttet skriver:

    Man pratar ju också rätt mycket om lattepappor, eller hur?
    Det är väl ett uttryck för innerstadsmedelklassmänniskor. Människor som ofta har det rätt gott ställt och de ”rätta” politiskt korrekta åsikterna men kanske lite världsfrånvänd inställning (klassperspektivet brukar ju t.ex. inte vara så aktuellt. Ofta är de väl typ är gröna och vill bara ha ekologisk mat men tycker ändå det är självklart att man ska unna sig en Thailandsresa varje år eller få köra stadsjeep). En viss självupptagenhet kanske ingår i begreppet? Latte är dyrt och alla småbarnaföräldrar har inte råd att sitta på kaféer/bor ej i storstad, så på det viset har väl begreppet uppstått. Förstår dock inte vad Robyn har med saken att göra :-)

  3. peppe skriver:

    jag antar att det finns flera tolkningar av begreppet lattemamma/pappa. en aspekt som jag tycker är intressant är att man lätt glömmer bort att det egentligen är en ganska ny grej och lyxig att ha råd att sitta ensam hemma med sitt barn. jag antar att man i de flesta tider varit tvungen att jobba och antingen haft med sig barnet eller varit tvungen att lämna det med släktingar. min poäng är att det ”naturligaste” för en mamma/pappa är kanske inte att ensam sitta hemma med sitt barn.

  4. puva skriver:

    Det här har jag tjatat om tidigare känner jag, men låt gå: Det är ett nytt fenomen, tror jag, att föräldrar/familjer ensamma sköter sina barn. Och oftast är det ju nåndera som är hemma, en åt gången, och då är man verkligen ensam med sitt/sina barn. Mor- och farföräldrar bor långt borta, det är inte självklart med ett stort kontaktnät. Det är inte heller självklart att man ens känner andra som har barn. Man kanske är den enda i sitt kompisgäng som är förälder helt plötsligt. Så då blir umgänget annorlunda än det varit förut: bloggar, sociala medier, gruppträffar, och om man bor i stadsmiljö; kaffe på stan. Ensam – med bebis – eller i sällskap.

    Jag ser inget problem i sig med att ha med sig sitt barn på kafé och så. Men om man i begreppet ”lattemamma/pappa” läser in ett slags egoism, att man klär upp sig själv och sitt barn men tycker det är jobbigt när barnet skriker eller beter sig oönskat när man har sin trevliga kaffestund, då tycker jag det blir jobbigt. Men om just det hör ihop med latteföräldraskap vet jag inte. Då kanske man bara är självupptagen.

  5. peppe skriver:

    Puva, som vanligt satte du huvudet på spiken: ”…Men om just det hör ihop med latteföräldraskap vet jag inte. Då kanske man bara är självupptagen”

  6. Ylva skriver:

    Jag är själv nagot av en trashank och klär inte upp mig eller mina barn. Men däremot tycker jag om att se pa folk som vill och kan klä upp sig. Om en mamma klär upp sig själv och sitt barn och gar pa cafe tycker jag inte det är jobbigt. Tvärtom är det ganska festligt. En mamma som njuter av att vara mamma och kvinna och att ha ett gulligt barn, underbart! Och om hon sedan tycker det är jobbigt om barnet skriker eller beter sig illa sa är väl det inte självupptaget, utan snarare mänskligt?

  7. puva skriver:

    Ylva: jag syftade lite slarvigt nog på en kommentar som förekom i Peppes andra blogg där samma sak diskuteras. Det var en person som tyckte att en lattemamma är – tillspetsat, nu – en mamma som shoppar snygga kläder åt sitt barn men som inte noterar om barnet skriker i vagnen och uppenbarligen inte alls tycker att det här med shopping är särskilt kul.

    Ingen gillar barnskrik. Nej, jag är som allergisk mot det. Jag menade kanske mer en attityd att allt som har med barnet att göra som gör ens eget liv jobbigare, är liksom ovälkommet. Fast då tror jag att vi – jag? – har slirat ganska långt bort från diskussionen om latteföräldraskap.

  8. Ylva skriver:

    Puva: Jo, nu förstar jag vad du menar!

  9. Nanushka Yeaman skriver:

    Hej! Jag vill bara förtydliga att jag inte menade att Linna Johansson var en lattemamma, och för övrigt inte lägger någon negativ värdering i det. Jag använde ordet som en antites till klubblivet, för att förklara varför jag tyckte det var logiskt att Robyn sjöng om krossade hjärtan på dansgolvet. Här kan den som vill förstå sammanhanget läsa själv:
    http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/robyn-body-talk-1.1214564

    Mvh
    Nanushka Yeaman

Kommenteringen är stängd.