Jag över en lunch berättade en vän till mig om hur folk tittar lite snett på henne och hennes man då de en eftermiddag i veckan väljer att gå på bio, äta en sen lunch/tidig middag, gå på museum eller bara promenera på stan på tu man hand istället för att hämta ut sitt barn från dagis och umgås hela familjen.
Själv känner jag mig ofta som en dålig mamma. Jag borde ha mer tålamod att leka mer med Vidar, inte tycka att det är så jobbigt då han gnäller, läsa böcker om barn och uppfostran, alltid komma ihåg d-vitamindropparna och så vidare. Ibland blir jag lite paranoid då det slår mig att andra mammor kanske upptäckt min uselhet som mor.
Sedan kommer jag på mig att kolla lite menande och höja på ögonbrynen då jag ser en mamma som skuffar barnvagn och röker samtidigt.
Är vi mammor stränga mot varandra för att själv känna oss lite bättre eller är vi framtidsvisionärer som vill att alla barn ska växa upp och bli så balanserade och friska vuxna som möjligt?
22 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Jag är definitivt alternativ två om dedär är alternativen.
Känner mig ibland dålig då jag glömmer nåt eller inte är hemma så mycket, men oftast så känner jag nog mig som en bra mamma, en jättebra mamma, just en sån jag vill vara.
Jag vet inte om det beror på att jag är så insnöad, på många olika sätt, här i Nickby, att det känns ganska lätt att säga att jag tycker att jag är en rätt bra mamma.
Här ute på landet, även om jag försöker komma mig in till stan ibland, är det så lätt att hänga rätt mycket med barnet, det hänger också ihop med att här bor en massa andra mammor som gärna hänger de också. Det händer liksom inte så mycket jättespännande grejer här som man inte kan ta med barnet på.
Jag tycker själv att jag prioriterar barnet väldigt högt, framom många andra fina och spännande saker. Så länge som jag väntade på honom så känns det som ett bra val. Just nu. Det kanske ändrar med tiden.
Men, sist och slutligen tror jag att det är lätt för mig att tycka att jag är rätt okej som morsa främst för att jag gör så gott jag kan. Det tror jag att de flesta föräldrar gör. Och det är det bästa jag och vi kan göra. Samtidigt borde vi komma ihåg att förlåta oss själva för att vi inte är tusen procent fullständiga precis hela tiden.
Och jo, jag tittar så långt (och fult) på folk som går och röker och drar barnvagnen att ögonen nästan trillar ur. Folk som är fulla, alltså på sprit, med barn på sitt ansvar de får mig nästan våldsamma.
Jag tror att det är ganska vanligt att man känner sig som en dålig mamma ibland och antar att andra ser snett på en. Jag har en son som åt väldigt dåligt i en period och enbart batat, så jag började ge honom helt vanligt salthaltigt bröd att gnaga på vid ca 7 mån. Nu vid 9 mån har han smakat på pepparkakor, havrekex och äter bra nästan allt. Då jag berättar att han får smaka på kex och äter det bröd som vi vuxna äter ser jag många som höjer på sina ögonbryn och kan kommentera med aj jaa. Jag hade också en plan på att inte ge sött så tidigt, men annorlunda blev det. Sedan vill jag inte läsa böcker om uppfostran för det finns 1000 olika teorier och då först skulle jag bli paranoid.
Här var ju lite tal om böcker och jag har ett tips på bra läsning. Det är detdär häftet från mannerheimsbarnskyddsförbund som man får på rådginvingen (på finska här: http://kauppa.mll.fi/PublishedService?pageID=9&itemcode=30094). Jag tycker att den gav en utmärkt bild och förklaring på grejs för barn mellan 1 och 2. Och det är ju först efter att barnet är 1 som det börjar bli lite relevant.
Och häftet är sådär mjukt och snällt, inte sådär nu ska vi vara tuffa och stränga. De e bra.
Jag känner mig ofta som en dalig mamma, av alla möjliga orsaker. Det är ett känsligt ämne, man vill ju vara världens bästa mamma.
Men jag tror man ska vara försiktig med att jämföra för mycket. Det där paret som du skriver om ,Peppe, kan man säkert kritisera om man vill. Alltsa de borde ju hämta hem barnet tidigare o.s.v. Men a andra sidan: Varje familj har sina unika helhetssituation. Det finns par som har ett nätverk (mammor, pappor, syskon, gudföräldrar, vänner…) som ställer upp med babysitting ibland. Sedan finns det par som inte har ett sadant nätverk, och vill de vara pa tumanhand ibland sa kanske de inte har nagot annat val än att lämna barnen lite längre pa dagis en gang i veckan. Visst kan man säga att de behöver inte vara pa tumis, men det kanske de behöver, kanske deras personlighet och/eller livssituation är sadan att de behöver lite tumistid.
Sedan maste man komma ihag att det finns olika barn och olika dagis. Om ditt barn t.ex. är väldigt olyckligt över att en gang i veckan bli hämtad lite senare sa behöver det ju inte vara sa i alla situationer, ett annat barn (eller ditt eget barn pa ett annat dagis) kanske inte lider sa mycket av det.
Jag vet inte exakt vilken ålders barn ni tänker på, men jag tänker ändå lite protestera! Det finns faktiskt barn som älskar vara på och mår bra på dagis och inte alltid ens vill hem, utan att på något sätt ha det dåligt hemma! Så jag ser faktiskt ingen orsak varför föräldrarna inte skulle kunna ladda upp batterierna lite på tumanhand själva! Tumistid brukar vara det småbarnsföräldrar får alldeles för lite av! Kanske den där extra timmen i veckan gör att mamma och pappa lever i ett harmoniskt förhållande och alla mår bättre? Vem är vi att kritisera? Vad vet vi egentligen ens om dem?
Sen tror jag många föräldrar (nåja, jag tror faktiskt det främst är ett mammaproblem. *duckar*) ser barnen som det viktigaste i sitt liv (ok, hit ända hoppas jag det gäller pappor också) och de vill att deras egna val skall vara de ultimata rätta och de vill absolut inte göra fel åt/för/med sina små gullegryn. Att då inse att någon annan gör annorlunda betyder ju indirekt att inte båda kan ha den ultimata lösningen (vilket de faktiskt kan) och då måste man ju racka ner på den andra för att själv ha rätt. Och sen är man i en ond spiral…
Michaela: jag tror att du är en svinbra mamma.
Micaela: Du är så klok: ”Samtidigt borde vi komma ihåg att förlåta oss själva för att vi inte är tusen procent fullständiga precis hela tiden. ”
Ylva: du har så rätt. Samtidigt håller jag med Bakpappa om att det finns barn som trivs på dagis (eller vad vet jag Vidar är ju bara 9 månader) och föräldrar som behöver egentid. Eller extra fint tycker jag att det är med föräldrar som också VILL vara tillsammans. Hoppas förresten att Thailand är underbart!
Paula: jag blir också paranoid av de där böckerna och i ärlighetens namn har jag ännu inte känt ett skrikande behov av dem. Det har gått bra utan litteraturen och Vid verkar vara glad och nöjd. Sedan kan väl inte en pepparkaka skada och Vid har också ätit vuxenbröd.
Michaela: tack! Ska läsa på!
Tror att Bakpappa har en bra poäng där. Om inte alla mammor gör som jag så betyder det att jag gör fel? Eller gör dom fel? Tanken att alla barn är olika och att samma gäller föräldrarna har väl inte slagit igenom helt. Hade betydligt svårare med första barnet att tro på att jag var en bra mamma, nu med andra är jag mer säker och vet att jag är den bästa för just de här två barnen men absolut inte för andra barn. Men svårt är det, är nog själv ibland alldeles för snabb att döma andra, även på områden där jag själv inte vill bli dömd. Och tyvärr måste jag nog ge bakpappa rätt igen, det är ett mammaproblem.
Vilken är jämförelseskalan: finns det någon allmänt etablerad skala för bra föräldraskap som man kan jämföra sig med, eller är det man själv som sätter standarden? Mycket av pressen man känner finns säkert bara innanför ens egen pannlob. Och visst, jag känner ibland att jag skulle kunna vara ännu mer närvarande, leka ännu roligare lekar, vara ännu mer konsekvent, osv. Men jag är en så bra mamma jag kan vara; en tillräckligt bra mamma för min dotter. Hon verkar vara glad, balanserad och nöjd med tillvaron, likaså jag och barnets far. Mer än så kan varken jag eller någon annan kräva.
Jag känner igen mig i dina tankar. Man känner sig dålig. Ju äldre barnen blir desto oftare. Men ändå tycker man att man är lite ”bättre” än t ex de som röker.
Jag är hemma med mitt femte barn. De äldsta är i skolan och två mellersta (tvillingar) på dagis två dagar i veckan. Jag sku kunna ha de hemma också men jag vill ha lite egen tid (dvs bara med baby) och kunna göra handarbete, min hobby. Alltså är jag egoist. Min situation är säkert mycket annorlunda men jag förstår den där mamman som vill ha sitt barn på dagis lite längre än egentligen nödvändigt. Dessutom älskar många barn rutiner och det kan vara lättare att hämta barnet vid samma tid som andra dagarna i veckan. Varför inte passa på att utnyttja tiden med maken.
Nå, jag gissar bara. Överhuvudtaget tycker jag att alla säkert hittar sitt eget sätt att vara mamma också utan att läsa böcker (eller lyssna på andras alltid rätta åsikter) men det kan vara nyttigt det med om man är osäker.
Ps. Förresten, Tack för dig som orkar blogga och dela sina tankar! Jag kommenterar första gången men läser aktivt. :)
En gång i VECKAN???
Systeryster: jag har tänkt precis samma tanke som du och bakpappa: ”Om inte alla mammor gör som jag så betyder det att jag gör fel? Eller gör dom fel?” Skulle alla göra på precis samma sätt skulle det vara tryggt och skönt. Tyvärr är ju människor (och föräldrar olika). Live and let live, tycker jag.
Puva: utmärkt poäng. Vi är kanske lite för stänga mot oss själv. Och eftersom vi bara är mönniskor skulle vi teoretiskt sätt alltid kunna bli lite bättre. Problemet är bara att vi kanppast gör oss själva lyckligare genom att känna att vi inte är tillräckligt bra ännu.
Mamma för fem: FEM barn! Jag är otroligt imponerad. På riktigt. Du ska ha all respekt. Vidar är väldigt glad och enkel att ha att göra med, men jag känner mig ändå trött och otillräcklig ibland. tack för kommentaren.
Putte: ja visst är det OERHÖRT?
Vad är det för fel med vuxenbröd? Alla ungar jag nånsin känt har suttit och dreglat med nån hård brödkant, no problem. Dedär majsbomberna och riskakorna kan man ju inte äta, yäk. Även små barn har smaklökar, inte konstigt att de krånglar med maten om de bara får mömmön som inte smakar nånting.
Om att umgås på tumis: Är inte det den bästa lyckligtäktenskapsförsäkringen? Barnen har det bra på dagis, och mamma o pappa får umgås en stund utan att bli avbrutna. Låter superfiffigt, alla borde ju göra så! Lite tillspetsat skulle jag vilja säga att om lite flera föräldrar prioriterade varandra framom sina barn så skulle vi ha många flera osplittrade familjer och lyckligare barn också.
Det är så svårt med heliga mammor. Heliga pappor har jag aldrig träffat, men dedär mammorna som tävlar i helighet är nog ganska svåra.
Mycket vettig och välformukerad kommentar! Jag håller med dig på alla punkter.
Jag tycker absolut att man ska umgås på tumis med sin partner om man bara har chansen! En del har ju inga far- eller morföräldrar heller som kan sköta barnen på kvällar och helger, så då kanske det är enda lösningen att umgås medan barnen är på dagis!
De som gnäller och tycker det är fel, är väl bara avundsjuka på att det finns föräldrar som faktist tycker om varandra och vill umgås med varandra. Många jag känner gör ju inget annat än gnäller på varann och sina äktenskap (främst på sina män då). Hurra för lyckliga äktenskap och lyckliga föräldrar, för lyckan smittar av sig på barnen! :)