Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap

Okategoriserad

Den jämställde mannen

12 jan , 2011, 15.10 peppe

 

När Magnus och jag fortfarande var DINKs (Double Income, No Kids. Ni vet). Gick jag omkring och var säker på att vårt jämställda förhållande skulle brisera efter att vi fick barn. Jag hade ju läst Bitterfittan och sett det hända i verkligeheten. På nåt sätt trodde jag att en tsunami av 50-talsvärderingar skulle skölja genom våra huvuden och rensa bort allt som hade med tanken om att båda har samma rättigheter och skyldigheter– att göra.

Sedan föddes Vidar och vi fortsatte på som vanligt. Vi var fortfarande samma människor trots att vi var föräldrar. Vi var samma typer och dessutom föräldrar. Magnus matade Vidar lika mycket som jag, steg upp varannan morgon, skötte rådgivning och dagisplatsansökan, handlade mat lika ofta som jag och så vidare. Det enda som inte var lika var att jag tog ut fler månader av mamma- och föräldraledigheten, än Magnus som bara stannade hemma bara i tre.Men på det stora hela skulle jag säga att vi är jämställda.

Linn undrade om jag kunde fråga er hurdan en jämställd man i Finland är. Vad säger ni, hurdan är han?

Läs också

37 kommentarer

  1. maria skriver:

    en som sätter värde på allt arbete som utförs, hemma och med barn. och ute i samhället förstås också. en jämställd man kan göra och gör sånt som män inte gjorde på femtitalet.

    jag tycker att inställningen är avgörande, jag anser inte att ett förhållande där kvinnan jobbar på dagis och sköter största delen av jobbet med att byka och laga mat medan karln kör långtradare och hemma klipper gräsmatta och skottar snö per automatik är ojämställt. karln kan ju stanna hemma med sjuka barn och sköta barnen medan kvinnan vidareutbildar sig på kvällarna, t.ex. det är inställningen att båda är lika viktiga som är avgörande.

    när sjukskötarna kämpade för en högre lön var det en viss typ av män som ansåg att de inte behöver nån högre lön därför att det är ett kvinnojobb och därför kan det jobbet inte vara särskilt krävande. det är inställningen att kvinnor är mindre värda som är destruktiv.

  2. Michaela skriver:

    Jag känner att jag lever i ett rätt jämnställt förhållande, men det beror inte på att vi gör allt lika mycket och lika jämlikt. Till exempel matar jag alltid pojken när jag är hemma, men sen badar jag igen nästan aldrig. Och om mannen är hemma nattar jag aldrig, men jag tar alla mornar. Och han lagar sällan mat men nog plockar undan och fixar disken. För mig är det viktigt att båda sätter tidsmässigt någorlunda lika mycket tid på hemmet, barnet och det gemensamma, inte att man gör alla uppgifter till hälften.

  3. Ia skriver:

    Jag tänkte svara på detta, men Maria gjorde det så bra här tidigare, så jag ids inte. Håller med henne på alla punkter.

  4. peppe skriver:

    Intressant! Hur tänker ni när det kommer till mycket konkreta delningar som t.ex. föräldraledigheten?

  5. Linn skriver:

    Lite konstig fråga… en jämställd man kan väl se ut på en miljard sätt. Hur ser en jämställd kvinna ut? Men för mig och min man är det iaf självklart att dela lika på föräldraledighet, VAB och liknande. Jämställdhet handlar mycket om att dela ansvar inom hemmets fyra väggar, men sådant här syns mest i ”systemet” och om alla gjorde så skulle könsdiskrimineringen på arbetsmarknaden försvinna. Tror jag. Varför delade inte ni lika på ledigheten Peppe? (ingen anklagan, bara nyfiken :-)

  6. Michaela skriver:

    Ännu för att svara på föräldraledighetsfrågan.

    Jag tycker att möjligheterna borde vara flera, också för mannen, men jag gillar inte tvång. Allas situtation är så olika. Därför är jag inte för 6+6+6 föredelningen för i vissa fall vill/passar det bäst/nåt att mamman är hemma och får de pengarna än att pappan också sku måsta för att inte gå miste om nåt.
    Sen tycker jag absolut att föräldraledighetsperioden borde vara längre, för barn är inte 9 månader en vettig ålder att skiljas från sina föräldrar.
    Tycker att sättet att betala föräldraledigheter borde omformas men är inte tillräckligt insatt för att säga hur. Men definitivt borde det inte bara vara kvinnans arbetsgivare som betalar.

    Själv har jag tagit alla ledigheter och vårdbidrag och sånt, men det är för att mannen fått studiestöd och sen också haft jobb så då har det varit mest lönsamt så. Vi har ju lyxig situation som två studerande som båda kan vara mycket med barnet. Med detta menar jag bara att det inte alltid är så svartvitt att den ena eller andra är föräldraledig och därför är huvudsakligen ansvarig för barnet.

    Och ännu som en sista punkt till denna långa kommentar är att jag inte ser det som en stor grej med tanke på jämnställdhet fast mamman tar all ledighet, om familjen vill ha det så är det ok.

  7. peppe skriver:

    Linn: Vi har talat mycket om varför det blev så många fler månader för mig och skulle vi ha gjort om det så skulle vi definitivt ha delat lika. Det här ingen bra förklaring, men Magnus fick en ny arbetsgivare, ville visa sig superduktig och syns dessutom i tv-rutan som sig själv, medan jag kunde jobba hemifrån. Men som sagt, det var en stor miss av oss som vi båda ångrar. Ifall vi fick ett till barn blir det garanterat lika mycket ledighet. Jag håller absolut med dig om att om alla delade så skulle könsdiskrimineringen på arbetsplasten minska. Arbetsgivare skulle inte bli ekonomiskt bestraffade för att de anställer kvinnor i fertil ålder. Att dela på VAB är en självklarhet.

  8. peppe skriver:

    Michaela: jag förstår vad du menar, men om det nuvarande systemet är valfritt betyder ju att nästan ingen pappa VILL vara hemma med sina barn. Det är ju lite tragiskt. Och att alla dessa män har jobb som de inte kan ta föräldraledigt från/tjänar så mycket mer på ger ju också en fingervisning om ojämställdhet på arbetsplatserna.

  9. angelinadavini.ratata.fi skriver:

    Min man måste jag skryta med, han hjälper med allt, han städar MINST lika mycket som jag och lagar mat, handlar och hjälper till med barnen. Och det inte ens frågan om, det en självklarhet i denna familj. Mest tycker jag om honom då han kommer hem 07.30 efter nattskift och matar barnen och klär på dem, för dem till bilen och sen först går och lägger sig. Det måste vara tungt men han klagar aldrig.. Nu måste jag sluta och gå och berätta hur JÄVLA bra han är! Tack för mig (pssst det betyder inte att vi aldrig skulle gräla) :)

  10. maria skriver:

    Peppe: kommer ni att dela helt lika, fastän det bara skulle bli tre månader för dig?

  11. Michaela skriver:

    Ja eller kanske pappan nog vill, men att mamman vill mera. För här är jag nog av olika åsikt än många. För mig personligen känns det väldigt viktigt att som mamma kunna vara med mitt barn den första tiden, och då menar jag inte endast 4-6 månader, utan nog närmare 1 år. Tycker att det absolut känns naturligt så, mamman har burit på barnet, ammat det och bara varit nära och sånt tar tid. Men pappan behöver ju inte uteslutas för det, men jaa, tror alltså inte problemet är i viljan utan vem som vill det mera.

  12. En jämställd man i Finland idag är precis som en jämställd kvinna i Finland idag :-)
    (Och jag har nappat honom!)

  13. Ida skriver:

    Jag har turen att ha svärföräldrar som uppfostrat min man mycket väl. För det är ju där det börjar, uppfostran. Jag och min delar faktiskt 50-50, vi jobbar varannan vecka och den som råkar vara hemma sköter allt från barn till hushåll till bil. Det betyder att också jag har spikat upp postlådor i snöstorm, klippt 100000 kvadrat gräs, ordnat med ved och skruvat ihop bokhyllor. Likaså har min man bakat till kalas, tvättat fönster, kokat lingonsylt och nu senast julpyntat. Nu drar jag saken till sin spets förstås, men ni förstår pointen. Det enda vi inte delar på är faktiskt tvätten, jag lassar i tvättmaskinen eftersom han av någon orsak inte riktigt får ihop färgkombos. Hmm. Ibland kan jag dock vara less på att jag verkar vara något av familjen projektledare, alltså jag får ibland liksom ”påminna” honom att denna vecka ska sängkläderna bytas, eller det sku vara bra om du torkade ur kylskåpet imorgon. Orkar ändå inte gräla om det längre, man har olika prioriteringar och varför skulle mina prios per automatik vara de enda rätta (vilket de givetvis ändå är, i mina ögon).

  14. Syster Yster skriver:

    Den jämställda mannen i Finland idag? Ingen aning.
    Men min syn på en jämställd person/förhållande är väl när man delar lika på vardagens bra och dåliga sidor. Då båda är nöjda och känner att man bidrar lika mycket och får tillbaka lika mycket så borde man ju vara i mål. Själv kommer vi väl här hemma in snart på slutspurten, hopas att krafterna räcker.

    Får man ställa en fråga? Var det jämställt från början för dig och Magnus eller var det något som utvecklades och vem var i så fall den drivande? Och har ni tips på hur man får till det? Jämställdheten alltså.

  15. marica skriver:

    För mig är jämnställdhet att man pushar och hjälper varandra fram i livet genom att se den andra och uppskatta dennes insats och är villig att bidra till det.

    Jag var hemma med mina barn i 3 år, för det ville jag, inte för att min man ville det. Det var min tid och jag gick tillbaka till jobbet när tiden var inne. Men nu istället när jag jobbar som jag gör, så är det mannen som hämtar/ lämnar på dagis, handlar och sköter en stor del av hushållet. Eftersom det är så det fungerar bäst just nu. Det gör oss inte mindre jämnställda för det.

    Jag tror inte på att millimeter rättvisa dagligen gör ett hem jämnställt, utan det fakta att man båda är beredda att ställa upp för den andra gör det jämnställt. Allt har liksom sin tid. Jag tror att ett hem som bygger på att den som har möjlighet att för familjens bästa utför en sak ska göra den, utan att man kompromissar bort sig själv och utan att räkna på det eller att påpeka saken det är ett jämnställt hem.

  16. Ida II skriver:

    Det verkar som att det finns ganska många definitioner på vad jämställdhet innebär. I mitt förhållande så kan ser arbetsfördelningen ut ungefär så här – jag städar lite mer än min man eftersom han sköter mat och disk, matinköp delar vi på. Bilen sköter han om mer än jag (även om jag har tvättat den någon gång) då jag inte har körkort (har ett knepigt synfel som gör mig mindre lämpad som bilförare). Tvätten försöker vi dela på, likaså allt adminstrativt som berör oss båda men jag tror att jag har lite bättre koll på ekonomin. Vi väntar vårt första barn och vi kommer att dela lika på föräldraledigheten. Dels för att mitt jobb är viktigt och jag vill faktiskt inte vara borta från arbetsmarknaden i ett år (bor i Sverige) och dels för att jag inte vill vara egoistisk och behålla föräldraledigheten ”för mig själv”, vi är ju två föräldrar. Jag tror att det kommer att kännas svårt att gå tillbaks till jobbet redan efter 6 månader men jag tror att min man kommer att vara en minst lika kompetent förälder och det känns viktigt att han får chansen från början.

  17. Sandra skriver:

    Jämställdhet råder det den dagen mannen inte längre upphöjs till skyarna för att han t.ex. gör lika mycket i hemmet som kvinnan, eller den dagen då flickvänner inte behöver ”skola” sina pojkvänner längre (då männen helt enkelt själva förstår att de måste hjälpa till, att det är en naturlig sak) och mammor slutat skämma bort sina söner (nej, gäller inte alla, men på basen av vad jag själv har sett så vet jag att långtifrån alla män på eget bevåg funderar så hemskt mycket på jämställdhet och ofta kan det komma hemifrån). Total jämställdhet tror jag det råder den dagen man inte behöver föra sådana här diskussioner för att det helt enkelt är en naturlig del av vardagen. Det handlar väl om normer som måste ruckas på och det tror jag endast kan genomföras genom att människor själva förändrar och att samhället hakar på. Sen angående vilka sysslor man gör spelar inte så stor roll för mig bara man fördelar det någorlunda jämnt arbetsmässigt. Den finländske jämställde mannen? Jag hoppas han är på rejält intågande :)

  18. Sofia skriver:

    Jag planerade också ett långt svar på din fråga Peppe, men insåg ganska snabbt att det redan kommit många bra svar. Att det mesta redan är konstaterat. En kommentar sticker dock ut lite mer i min ögon. Och det är det här med att män ” är hjälpsamma”. Angelina skriver att hennes man hjälper till med det mesta. Och det är väl fint, men hur kan man som vuxen hjälpa till i sitt eget hem. Det är väl inte så att det egentligen är kvinnans uppgift och att man ska vara glad att mannen hjälper. Nu kanske det bara var ett lite sämre ordval och att jag drar det lite till dess spets, men du förstår säkert vad jag menar. Det är ju inte helt ovanligt att man hör kvinnor skryta över deras hjälpsamma män. Det är sorgligt tycker jag. Och långt ifrån jämställdhet. Det är en illusion, eftersom grundattityden är felaktig. Vilket svammel, hoppas du hittar tråden :)

  19. Maria skriver:

    Jag bor i Sverige men jag svarar ändå. En jämställd man är någon som gör sin del utan att lasta över det på sin partner.

    Tyvärr är det många kvinnor som inte inser grundproblemet när det säger att deras män HJÄLPER till. Det vill säga, deras män har en egen personlig assistent (frun) som männen ibland (när de orkar) hjälper! Så mannen hjälper kvinnan med mannens egna del. Galet.

  20. Johanna skriver:

    Jämställdhet handlar ju också om att respektera den andra och lita på att han/hon sköter ”sina” uppgifter – ibland kan jag tänka mig att man helt enkelt prioriterar olika och att det mannen gör, inte räcker till eller görs på rätt sätt i kvinnans ögon – fast mannen alltså faktiskt sköter ärendet – på sitt sätt. Som t.ex. hur man tvättar/hänger upp byk och fyller diskmaskinen och bäddar sängen och tvättar fönster och lagar mat och städar… För ofta blir det så – i alla fall hos oss – att städar han – så får jag riktigt försöka hålla mig från att gå efter och kolla om det blev något damm kvar – för jag är en städfreak… :)

    Så live and let live – många män gör säkert sitt bästa fastän det inte riktigt vill vara tillräckligt för kvinnan i huset. Man måste också ge rum åt mannen att få vara jämställd.

  21. M.K. skriver:

    Jag tycker det är tragiskt att det fortfarande finns män(och kvinnor) som anser att kvinnan ska vara hemma med barnen, sköta hushållet osv medan THE BIG MAN ska slita hårt för att försörja familjen. Och jag gillar inte heller att kvinnor förhåller sig till föräldraledigheten som att den är deras egen ledighet, typ som semester(hej, jo ja vet att det inte är semester att ta hand om barn men du kanske fattar)
    Så denna gång delade jag och min man inte på föräldraledigheten av den orsaken att han fick ett nytt bättre jobb, som innebar 5 månaders prövotid, i samma veva som sonen föddes. Jag tycker själv inte om sådana dåliga ursäkter eftersom jag veeet att det går att ordna bara viljan finns. Men den dagen det blir ett barn till så kommer vi att dela lika, oavsett livssituation. Punkt slut.

    Och enligt mig så är en jämställd man en man som kan kommunicera med sin kvinna om ansvar, barn, prioriteringar. En man som anser att kvinnan är lika mycket värd som mannnen. Att löner ska baseras på arbetsuppgifter, inte kön. Mannen ska också ha insett att det är en självklarhet att även han tar del av föräldraledigheten. Typ så.

  22. angelinadavini.ratata.fi skriver:

    Sofie: Ursäkta för ordvalet ”hjälper till” men jag menade att allt sköter sig fint i detta hem utan skrik och bråk. Jag har inget att klaga på och det min vän är ingen illusion. Just nu medan jag sitter på jobbet så är han hemma med två sjuka barn, om jag sen tycker att jag vill tacka honom betyder det ju inte att jag är en liten dumbom till kvinna som anser att jag borde vara den som ska vara i köket och laga mat utan helt enkelt så TACKAR jag honom för att han är underbar och föratt det kan vara för sent imorgon!!! Och tänk nu efter två gånger före du börjar påstå att folks liv är illusioner.

  23. Sofia skriver:

    Nu syftade inte jag på dig, Angelina, när jag skriver om att jämställdhet i vissa fall är en illusion. Som sagt så, kunde jag nog läsa mig till vad du menade trots ordvalet MEN det fick mig att tänka på dessa kvinnor som faktiskt skattar sig lyckliga för att de har hjälpsamma män. För även om du lever i ett verkligt jämställt förhållande så finns det kvinnor som endast TROR att dom gör det. Och det är dom som lever illusionen.

    Som också Maria konstaterade så finns grundproblemet kvar om kvinnan upplever att mannen hjälper till. Men nu talar jag ”in general” så ta inte åt dig.

    Jag tror ändå att vi är ljusår ifrån total jämställdhet. Könsmönster ligger så djupt ingjutet i oss. Jag är nöjd i mitt förhållande. Så nöjd man kan vara år 2011. Jag har en man som inte bara talar om lika ansvar utan som bekymmerslöst och utan att poängtera det hela tiden utför 50% av sysslorna hemma (åtminstone). Det är helt enkelt bara så det ska vara. Det är ingen issue hos oss. Men jag kan ärligt bekänna att jag kämpar med att inte känna så mycket tacksamhet över vissa saker han gör som är självklara. Och det är en del orsak till varför jag säger att vi inte är riktigt där ännu vad jämställdhet beträffar. Det sitter nämligen i ryggraden på oss kvinnor. Men vi har kommit långt på vägen.

  24. Elisa skriver:

    Jag tycker jämnställdhet handlar om att båda känner sig lika värda i förhållandet. I vårt t.ex. är det väldigt ”gammalmodigt”, jag (kvinnan) lagar all mat, städar, byker det mesta och kommer att hålla all ledighet med vårt kommande barn. Och jag är väldigt lycklig med mitt liv. Jag har ett ”vanligt” lågbetalt försäljar-jobb som jag gör ca 30-34 timmar i veckan, ett jobb jag älskar, men som inte hämtar pengar att tala om. Min man uppskattar allt det jag gör hemma väldigt mycket, och sköter allt angående huset (byggnaden), gården och alla försäkringar, tex, som jag avskyr! :) Han jobbar med ett bra betalt jobb, som tar mycket av hans tid. Han har långa arbetsdagar och jobbar hemma på kvällarna ibland. Han gillar att arbeta på jobbet, och jag gillar att arbeta hemma! Så jämnställdhet sitter inte alltid i VAR du jobbar och hur mycket pengar du hämtar hem.

  25. Siglavy skriver:

    Här är väldigt många som verkar leva i det perfekta förhållandet, hmmm… Det är klart att allt det praktiska är viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv men jämställdhet handlar väl trots det inte bara om att dela lika på VAB, städning och däckbyten? Jag tror personligen att jämställdhet är lika mycket en attityd som påverkas av din omgivning. Det betyder att hur gärna man än intalar sig själv att man lever i ett jämställt förhållande så är det nödvändigtvis inte sanningen för det finns så många saker vi gör som vi inte reflekterar över eftersom de är ingrodda handlingsmönster. Verkligt jämställda förhållanden kan man ha först när samhället i sin helhet är jämställt. Dessutom är det vansinnigt bajsnödigt att alltid infoga bisatsen ”eftersom jag lever i ett jämställt förhållande” (eller valfri variant på samma tema).

  26. Ylva skriver:

    Jag haller med Elisa, totalt. Även om man har mer ”taditionell” arbetsfördelning sa behöver det inte betyda att man inte är jämlika.

    Och även om man delar helt lika pa föräldraledigheten sa behöver det inte heller betyda att man är jämlika. Man kan ocksa resonera som Michaela och säga att okej, jag har burit pa barnet, fött det, ammat det, jag VILL därför vara längre än 6 manader hemma, och jag anser mig ha rätt till det, jag vägrar acceptera att de fysiska skillnader som finns mellan man och kvinna i detta avseende är helt irrelevanta. Jag menar inte att alla ska tänka som Michaela, men jag tycker att det ligger nagot i det hon säger OCKSA, alltsa hon har varken 100% fel eller 100% rätt. Alltsa pappan borde ocksa ha rätt till tid med barnet (och barnet med pappan), jo det stämmer, men den kvinna som argumenterar för att hon har rätt till mera p.g.a. att hon faktiskt har ett annat fysiskt band till barnet (sa länge det är riktigt litet, typ 0-3 ar) har inte heller 100% fel, tycker jag. Det är inte sa svartvitt det här tycker jag.

  27. peppe skriver:

    Tack för att ni kommenterar och framförallt diskuterar! Det gör mig genuint lycklig. Det som jag också reagerade på var att vi alla verkar lev i superjämstlääda förhållanden där allt är jättebra och lyckligt. För att avvika lite måste jag säga att Magnus nog har lite lättare för att ta det lugnt och att jag lätt stör mig på att jag ofta är familjens projektledare. Vi blir lite bättre varje dag, men vi pratar (ibland grälar) ofta, ofta om hur det ska vara. Vi kämpar superhårt för att vara jämställda, men det är ändå svårt. Kan det vara så att ingen vill erkänna för andra eller ens för sig själv att man lever i ett förhållande som skulle kunna vara mer rättvist?

  28. peppe skriver:

    Systeryster, som svar på din fråga så tror jag att både Magnus och jag tänkt hemskt mycket på de här sakerna före vi träffades och eftersom jag är en sån jämställdhetsnazi så har det lett till att vi ständigt pratar om det. Jag tror att diskussioner leder till mera förståelse, jämställdhet och kanske till och med lycka.

  29. Anonym skriver:

    När jag läser vissa av inläggen kan jag bli väldigt irriterad precis som jag vet att det kommer att bli samma reaktion på mitt inlägg. När jag läser inläggen så menar de flesta att ett jämställt förhållande är lika med att mannen och kvinnan delar på föräldraledigheten. Men som några tidigare nämnde så behöver det inte alls vara så.

    Men för att kunna gå tillbaka till ett arbete efter halva mammaledigheten krävs det ju att man är så passa bra i skick efter graviditeten att man kan jobba och det kan ju även även uppstå problem efter graviditeten som gör att man inte kan jobba. Jag skulle inte ha mått så pass bra att jag efter halva tiden skulle ha kunnat börja jobba. Det jag vill ha fram är att det inte går att se världen i svartvit och tro att för att man själv ha haft en lätt och bra graviditet att andra också har haft det.

    Sen behöver det ju också finnas en man som har tid och möjlighet att vara hemma med barnet. Nu är det ju en del som tycker att det inte finns något sådant, men hur många av er som delar föräldraledigheten jämnt har män som har eget företag, som måste vara färdiga att gå ut när som helst på dygnet för att en panna har stannat, ett rör har frusit i växthusen och har att sitta och tina det på julafton? Eller vad ska man göra med de 20 anställda som arbetar hos en? För de måste ju arbeta annars blir de hemskickade om de inte har tjänat tillräckligt i Finland. För de är ju här för att arbeta, inte för att vara lediga eller föda barn eller vara hem med barnen. Vem tänker på dem och deras jämställdhet. Så snälla tänk lite innan ni beklagar er över att det inte är jämställt om man inte delar föräldraledigheten jämnt eller att sysslorna inte är jämnt fördelade för det finns ett liv utanför staden och lägenheten.

    Detta inlägg ska inte tolkas som att jag är mot jämnt fördelat. Jag har bröder som har kunnat vara föräldraledig men de har också ett ”9-17”. Och jag skulle gärna ha sett att min sambo skulle ha varit hemma mera men som livet är nu fungerar det inte. Men mitt barn kommer istället att ha en fördel som många andra inte har och det är att när han kommer från skolan finns hans pappa hemma på gården, han kan gå ut och umgås med honom. Hur många barn har den möjligheten.

  30. peppe skriver:

    Snäll fråga, inte arg( svårt att tyda då man skriver): om man tar resonemanget från individnivån till en mera strukturell nivå. Varför är det bara pappor som har så sjukt viktiga jobb att de inte kan stanna hemma? Det måste finnas kvinnor som blir gravida och som är privatföretagare och har jobb som inte är 9-17? Betyder det här att mäns jobb i 90 % av fallen viktigare än kvinnors jobb? Eller att en stor majoritet av männen tjänar mer än kvinnorna? Och kan det i sin tur delvis bero på att kvinnor generellt stannar hemma med barnen långt mycket längre tid än männen? Fred!

  31. Sofia skriver:

    Hej en fråga, hur många av er som lever jämställt kollar med era män så inte dom har något program, om en tjejkompis vill ha er ut?
    Frågan riktas främst till er med barn.

  32. puva skriver:

    Jag kollar alltid. Bara för att det är artigt. Han kollar med mig om jag har något om han vill gå ut. Och frågar om jag tycker det är okej eller om jag hade planerat något annat. Det är inget som har ändrat sedan vi fick barn. Vi har alltid meddelat den andra vad vi sysslar med, om det dröjer på jobbet eller om vi far nånstans på kvällen, utav respekt för den andra helt enkelt.

  33. angelinadavini.ratata.fi skriver:

    Min man är aldrig ute med pojkarna eller så, det enda han har är handbollsträningar och matcher och de vet ja om på förväg. Det skall vara rättvist men han har tydligen inte samma behov av att ha pojkkvällar som jag av att gå på tjejkvällar. Så jag frågar mera i stil med ”har vi något inplanerat i helgen”?

  34. Syster Yster skriver:

    Jag kollar med honom och han kollar med mig. Ingen direkt skillnad där före och efter barnen.

  35. Bakpappa skriver:

    Hmm… En jämställd man är väl likadan som en jämställd kvinna? (Utan att nu mena han skulle vara som en kvinna).

    Jag tror inte på att man delar allt lika. Ett jämställd förhållande är väl när båda är nöjda (eller lika missnöjda) med hur man har delat upp det hela? Jag tror ganska sällan på att man skall göra allting varannan gång, men om man är väldigt lika som personer så kan det så klart fungera…

    Fördelen med att göra allting varannan gång är att då kan man göra allt. Dagen kan komma då man behöver kunna det.

    Vi är nog inte jämställda ur den synvinkeln att vi skulle dela upp hushållssysslorna 50-50. Å andra sidan har min fru fått stanna hemma. Å andra sidan är vi jämställda ur den synvinkeln att jag antagligen nog klarar av allt hon gör, omvänt är det inte riktigt lika säkert det skulle gå…

    Jag är helt för 6+6+6 regeln. Det är inget tvång i den alls. Vill man inte ta ut sina egna dagar, så gör man inte det. Egentligen tror jag det skulle behövas lite mera tvång för att tvinga ut *mamman* och ge plats för pappan. Och den pappan som inte tar ut sina nuvarande ”normala” pappadagar är bara dum i huvudet! Och för de sista två veckorna föräldraledigt + extradagarna finns det en någorlunda bra regeln nuförtiden.

  36. Maria skriver:

    Bakpappan: det att din fru inte vet hur man gör allt det du gör hemma handlar väl bara om att ingen lärt henne. Jag stöter ibland på det där: min bror var med i garaget och han förutsattes lära sig olika tekniska saker. därför vet han hur man gör. som flicka behandlades jag annorlunda.

  37. Bakpappa skriver:

    I min frus fall handlar det nog mera om att hon inte är så intresserad av att lära sig allt. Jag är nog helt färdig lära henne. :-)

    Nu kom jag på nåt jag inte kan. Jag kan inte sticka! Det kan min fru. Jag har ett par gånger försökt, men gett upp rätt fort…

Kommenteringen är stängd.