Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap

Okategoriserad

Jämställda barn

27 jan , 2011, 19.11 peppe

 

På min andra blogg frågade Nina vad vi gör för att Vidar ska bli en jämställd grabb ”…och har ni märkt några skillnader på hur Vidar blir behandlad/bemött mot annat jämnårigt flickebarn?

Själv tycker jag att skillnaden i människors bemötande varit enorma. (Fastän vi bor i sthlm där man inbillar sig att folk är medvetna.)

Jag tror lite på att låta dottern leva ut sina primitivare sidor och inte dämpa henne i det. Tids nog kommer hon att märka att i det sociala sammanhanget är det skillnad på flickor och pojkar och vad som väntas av dem. Då hoppas jag att vi hunnit stärka henne till en individ som även ser sig själv som fullvärdig person i situationen och inte styrs av normen.”

Så här svarade jag:

Eftersom vi inte gått på babysim, -poesi, -eurytmik, -dans eller ens besökt Helsingfors stads familjecenter så har vi inte konfronterats med andra föräldrar som eventuellt har åsikter om att Vidar är en tuff och stark grabb som inte ska gråta.

En gång, på en pr-tillställning ojade sig en ung kvinna över att vi klätt Vidar i rosa. Naiv som jag är blev jag mycket överraskad. Jag trodde att alla som är yngre än mig automatiskt kommit längre i utvecklingen och förstår att färg inte har något med kön att göra. En annan gång satt jag med min goda vän Sonja D på lunch. En man kom fram och sade något om Sonjas tuffa son och blev väldigt generad då det kom fram att Saga är ett flickebarn. Trots att Sonja minst fem gånger konstaterat att det verkligen inte är någon skillnad.

Jag försöker tänka så här: Vidar ska få alla möjligheter. Vill han leka med traktorer är det lika okej som om han vill leka med dockor. Vill han ha klänning, byxor, tyll eller mörkblå overall. Han ska få leva ut alla sina sidor. Hemligheten är väl att ständigt hålla ett öga på sig själv och att visa gott exempel genom att som föräldrar leva så jämställt som möjligt.

Jag blir alltid lika besviken då det kommer fram att Stockholm inte är superjämställt, jag har nämligen en bild av att ni kommit så mycket längre än vi i Finland.

Men ni då? Funderar ni på såna här saker?

Läs också

15 kommentarer

  1. Bakpappa skriver:

    Jadå, visst funderar jag på det. Speciellt med min dotter, det känns liksom som om pojkar skulle ha större frihet än flickor att inte behöva klämmas in i sina könsroller…

    Däremot har jag ju själv haft lite motgångar. Försökte med första pojken få honom att leka med en docka, helt utan framgång. Min dotter leker däremot som tur också med bilar. :-)

    Däremot är jag inte helt färdig att placera mina barn högst uppe på kravallstaketet. Jag tycker det är helt ok klippa håret på dem innan alla gamla tanter tror de är flickor och jag klär dem inte medvetet mot könsrollerna (i rosa resp. ljusblått) bara för att protestera.

  2. Sofia skriver:

    Varför är det att ”placera sina barn högst uppe på kravallstaketet” om man låter dem ha både långt och kort hår och rosa och ljusblått omvartannat oberoende av om de är flick- eller pojkbarn, Bankpappa?

  3. F skriver:

    Jag stötte på en 6åring som blev helt chockad av att vår ettåriga pojke hade en Hello Kitty mössa på sig. Det gick bara inte hem hos honom hur det var möjligt. För man kan ju inte. Min förklaring om att den råkade vara närmast dög inte.

  4. Bakpappa skriver:

    Om jag använder dem som slagträ i debatten så tycker jag jag försätter dem i en situation de inte kan ge sitt samtycke till. Jag tycker inte jag skall få använda mina barn till att påverka andras fördomar. I en viss ålder inser barn de är pojkar och flickor och då tror jag de kan uppleva dem det som jobbigt när folk tar fel.

    Vill min pojke gå i ljusrött eller min flicka i ljusblått eller pojke ha långt hår och flicka kort så är det fritt fram. Det är inte samma sak som att jag medvetet väljer det för dem för att påverka nån annans uppfattning om könsroller. Inte väljer jag heller gå i kjol. Det skulle säkert mycket effektivare påverka könsrollerna än om min pojke går klädd helt i rosa…

    Bankpappa blir jag hoppeligen först om något år. ;-)

  5. sani skriver:

    Jag är flicka och blev tvingad att ha kort hårt som barn. Inte av jämställdhetsorsaker dock. Jag kände tidigt att det inte var JAG och ville ha långt hår.

    Så jag tycker föräldrar ska ha respekt för sitt barns åsikt om t.ex. pojken inte vill ha rosa kläder. Jag råkade också ut för situationer där jag skulle ha velat göra nåt som pojkar gör, men som jag inte fick, därför att jag var flicka. Jag tycker man ska respektera barns åsikter där och låta dom vara människor.

  6. peppe skriver:

    För mig innebär jämställdhet att alla ska ha alla möjligheter. Ett vanligt missförstånd är kanske att flickor ska förvandlas till pojkar eller pojkar flickor. Jämställdhet handlar inte heller om att alla ska samlas i nåt slags könsneutrum. Järmställdhet handlar snarare om att man ska kunna förbise de förväntningar som finns på pojkar och flickor och låta ungarna vara individer i första hand.

  7. S. skriver:

    Eftersom vi har både en son och en dotter tänker vi mer på det praktiska än på könsrollerna. Dottern som är äldre gillar klänningar då hon ska vara fin. Hos oss får klänningar inte kosta mycket eftersom de sällan är praktiska, sällan används så flitigt och inte ärvs av lillebror (som vid två år själv sa till att han vill ha skjorta då han är fin).

    Vi kom i ett tidigt skede fram till att byxor köpta på flickavdelningarna är för smala eller låga för att vara bekväma för dottern, så vi har köpt nästan alla byxor på pojkavdelningen. En bidragande orsak är också att lillebror ska ärva. Eftersom dottern har ärvt mycket kläder från olika kedjors flickavdelningar har vi ändå en uppsättning byxor som sällan används eftersom de sitter så illa.

    Lillebror har ärvt en del mer flickiga plagg och efter de senaste dagarnas blogg- och tidningsskriverier har jag äntligen fattat varför lillebror har 98 på ”pojkkläder” och nästan 104 på ”flickkläder”. Jag som trodde att flickkläderna hade krympt i tvätten eller nåt…

  8. S. skriver:

    Heh, min första mening var ju verkligen smart… som om man inte behöver tänka på könsroller då man har både en flicka och en pojke! Det behöver man ju visst det! Men jag menar att det praktiska hjälper oss på traven när det gäller klädval. Jag tänker tre gånger innan jag köper något alls och fyra gånger till innan jag köper något flickigt fint men opraktiskt. Ofta är det främst arvsfaktorn som ser till att dottern har bekväma och praktiska kläder (själv vill hon helst ha sin tyllkjol, men det betyder inte att allt vi köper till henne behöver ha den stilen…).

  9. an skriver:

    Hmm. Om det hade varit signaturen ”Bakmamma”, hade den då lika snabbt blivit (fel)läst som signaturen ”Bankmamma”?

    Mina söner kommer inte att visa sig offentligt i klänning hur de än skulle tjata. De kommer inte heller att vara superlånghåriga så länge mitt ord gäller. Flickorna kommer att uppmuntras ha klänning (också). Men jag hoppas få till en bra färgmix på alla barnens kläder så vi kan undvika detdär prinsessrosahelvetet man ser så ofta på stan och i butiker. Jag tycker det verkar som om småflickornas mammor ofta tar sig ur rosa-världen först då det kommer en lillebror som ska ärva. Känner nån igen sig?

  10. peppe skriver:

    Jag vet inte eftersom jag ju bara har en liten son på 10 månader, men det känns som om pojkarna hade lite snävare valmöjligheter. Medan det är lite fint och tufft att vara en pojkflicka som busar och klär sig i det man uppfattar som grabbiga kläder är det mycket mer tabubelagt för en liten pojke att vilka leka med Barbie och klä sig rosa.

  11. asfaltrosen skriver:

    @kommentar #10: Jo för ifall en pojke går i ljusrött och leker med dockor blir han garanterat homosexuell. En flicka som klättrar i träd och leker med bilar blir endast en tuff brud. Suck. Det är inte barnen som placerar sig i roller, det är i allra högsta grad föräldrarnas val, vilket enligt extensiv forskning från senare år leder till att flickorna när de vuxit upp allt fortfarande inte når de högsta posterna i företag eller statsliga organisationer och även på lägre nivåer fortfarande tjänar lägre trots att de utför samma jobb. En tuff brud som senare i livet försöker klättra på karriärstegen riskerar även baktalning eller rakt-i-fejset-kommentarer, för trots att kvinnor redan omformat sina uppfattningar om könsroller verkar män (naturligtvis inte alla!) hänga efter. Jag kan varmt rekommendera Liza Marklunds och Lotta Snickares ”Härifrån till jämställdheten”. Vare sig man vill eller inte, handlar det i slutändan om just detta; ljusrött och -blått betyder mycket mera än bara just ljusrött och -blått. Fortfarande.

  12. asfaltrosen skriver:

    Ännu en slutkläm till min kommentar ovan; man talar endast om pojkflicka. Jag har åtminstone aldrig aldrig hört uttrycket flickpojke…

  13. Therese skriver:

    Håller fullständigt med Peppe, jämlikhet är att alla ska ha samma möjligheter oberoende kön. Kommer själv på mig med att prata mera ”puttenuttigt” med tjejer och berömma deras kläder och till killar är det mera hur duktiga de är på att hoppa bygga eller springa…. inte så mycket om vad de har på sig….
    själv växte jag upp på en gård med djur och annat, vilket gjort att jag kan sköta djur, mocka, köra traktor, baka, sy och med den uppfattningen att allas arbete är lika mycket värt och det är väl det allt handlar, att det man gör ska värderas på samma sätt.

  14. Ylva skriver:

    Jag funderar mycket pa detta. Slutligen har det med aren blivit sa att jag befinner mig nära Bakpappans kommentar om att inte placera mina barn högst upp pa kravallstaketet. Jag försöker inte aktivt fa mina barn att helt bryta med könsrollerna t.ex. när det gäller klädsel. Detta därför att detta väcker mycket känslor hos andra och detta är nagot som mina barn ännu inte kan första; jag vill inte att andra skall tänka (och kanske kommentera) saker om mina barn som de inte har nagra förutsättningar att hantera.

    Skulle nagot av mina barn aktivt vilja bryta skarpt mot könskonventionerna när det gäller klädsel skulle jag nog diskutera det med dem flera ganger innan jag skulle tillata det. Jag tror jag skulle vara mer benägen att tillata det hos ett äldre barn än hos ett helt litet, just för att det lilla barnet har färre verktyg att hantera de reaktioner som utan tvivel kommer att uppsta. Nu menar jag alltsa inte Hello-Kitty mössor eller -vantar o.dyl., det skulle jag tillata min son när som helst om han ville det, men det jag avser nu är att om min son ville ga med klänning till skolan eller mina döttrari kläder som är markant pojkaktiga.

  15. Nina skriver:

    Tack för de väl synliga svaren! Jag har gömt mig under täcket sen jag upptäckte dessa. ;) Och jag tror absolut att vara ett bra exempel hemma som förälder är ett av de bästa sätten, men ibland känner man sig litet modfälld då även ens jämngamla kompisar yttrar/spär på könsrollerna till barnet. Även de gör ju stora avtryck i ens avkommas självbild. ”Vad söt du är vs vad tuff du är!” är ett simpelt exempel. Angående hoppet/önskan att Sverige kommit längre i jämställdheten: sista stycket i dagens ledare i DN fick mig att undra. Igen.

Kommenteringen är stängd.