Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Efter två dagar i Stockholm saknar jag Vidar och Magnus mer än vad jag kunde föreställa sig. Är det så här det är att vara någons mamma (och fru)?
6 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
så är det =) var på arbetsresa i 5 dagar när äldsta var 1,5 år och jag kände mig som en halv människa medan jag var borta….tänkte å andra sidan att det är ju bra att man saknar varandra, både sina barn och sin partner. I annat fall borde man kanske fundera över vaarför man inte saknar dom…
Jag börjar tro att det här med att ha barn innebär att man alltsomoftast längtar åt något håll. Då jag var heltidshemma med barnen längtade jag till shoppingrundor, kompismiddagar, soliga stränder, ishockeymatcher, vart f-n som helst bara det inte var hemma. Nu när jag jobbar längtar jag efter barnen och försöker jobba i raketfart för att äntligen få hämta dem på dagis. Vet jag att jag ska på arbetsresa kan jag längta efter att få åka iväg, men väl på resan längtar jag bara hem. Det måste väl gå över nångång? Så här kan jag ju inte fortsätta, i synnerhet inte efter att barnen flyttat ut.
Ja så är det. Först så längtar man efter lite egen tid, ett veckoslut på tumis med maken till exempel och sedan saknar man bara barnen. Dilemma.
Och det här påminner mig om att vi inte gjort något utan Saga på snart elva månader, vi måste ha barnvakt snart känner jag… Bara för att kunna sakna henne lite…
Tjerese: bra poäng, om man inte saknade familjen alls vora saker och ting kanske inte helt som de borde vara.
S: bra formulerat, man längtar faktiskt någonstans hela tiden. Bort eller hem. Fast det är väldigt mysigt att komma hem efter ett par dagar på resa.
Sonja: ja! gå ut på en romantisk middag bara ni två!