Esmes mamma (som är en svinbra blogg) funderar över varför vi är så sjukt försiktiga med att säga vad vi tycker när det kommer till föräldraskap och barn.
”…Jag har i alla fall under min korta tid som mamma upptäckt att man egentligen helst inte ska säga vad man tycker om ämnen som amning, sömn, rutiner, napp och så vidare, åtminstone inte utan att snabbt lägga till ett överslätande ”Men alla gör självklart som dom vill!”
Men, det finns en återvändsgränd i det hänsynsfulla backandet och tassandet på tå kring känsliga ämnen. När ingen vill misstas för att vara en överlägsen jävel som pekar finger åt andra hårt kämpande föräldrar, så kommer man ju aldrig vidare i någon form av diskussion heller. Allting blir bara…tyst.”
Jag är ju mästaren på att vara superdiplomatisk när det kommer till familjeliv, men det beror mest på att jag är en sån novis och inte vet så mycket om barn. Magnus och jag kör bara på det som fungerar för oss.
Samtidigt upplever jag att det finns nåt slags norm där alla helst ska göra på exakt samma sätt. Det är tryggast så. Om samtliga ammar i minst sex månader och högst ett år, delar föräldraledigheten lika, sover/sover inte med ungen, sätter barnet på dagis då det är exakt två och ett halvt år gammalt och så vidare så behöver ingen vara osäker på att den gör fel.
Men eftersom alla barn och föräldrar är olika så ÄR det svårt att göra en mall som alla ska följa. Fast Esmes mamma är väl mer ute efter diskusson än gemensamma regler.
4 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Efter tre barn vågar jag påstå att jag har insett att det finns otaliga metoder som fungerar när det kommer till såväl potträning som amning, nappbehov, öroninflammationer, matvanor osv. Med åren har jag insett det är trots allt sällan är så att det som funkar i en familj nödvändigtvis gör det i en annan. Jag vet inte om det är diplomati eller något annat fenomen, men jag har inga svårigheter att tro på att något som inte funkar hos mig kanske gör det hos nån annan. Fast nu läste jag inte hela Esmes inlägg så det kan ju hända att jag är helt ute och cyklar…
Håller helt med Irina! Det varierar dessutom inte alltid bara från familj till familj vad som fungerar – det varierar också från barn till barn. Föräldraskap är ju hemskt subjektivt – om någon kommer och frågar råd eller diskuterar t.ex. amning berättar jag utgående från mina egna upplevelser. Det är himla svårt att vara objektiv när det står en så nära på – jag har ju inte andra upplevelser än mina egna.
Jag tror att A och O är att man tror på det man gör, att man tror att och litar på att det jag gör är bäst för mitt barn. För alla (okej, undantag finns) vill ju det allra bästa för sitt barn och vågar man bara lite på sig själv att man duger så blir det bäst. Jag tror att barn känner av sinnestämningar, är föräldern trygg speglar det av på barnet.
Vad skönt att ni säger så.