I dag gick jag på utgivningsfesten av boken Utan. Utan är en antologi och handlar om frivillig och ofrivillig barnlöshet och när jag bläddrade i den och talade med folk som bidragit med historier om sin egen barnlöshet kände jag mig så dum.
Jag tog allting så självklart. Graviditeten var mest ett obekvämt måste som jag var tvungen att få överstökat. Där gick jag och klagade på hur tråkigt det var att vara gravid. Tråkigt, inte så att jag blev sjuk, fick foglossning, graviditetsförgiftning eller diabetes. Bara tråkigt. Medan andra människor som verkligen, verkligen längtade efter barn skulle ha gett en arm för att byta med mig. Så jag gick hem från utgivningskalaset och ömsom skämdes, ömsom kände tacksamhet för att vi har Vidar.
16 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Jag vet, är det inte orättvist? Vi hade också turen att bli gravida snabbt, både med ettan och tvåan, och jag har mest känt det som att graviditeterna är väntetid (och jag hatar att vänta, är alltför otålig av mig), med en massa restriktioner och präktighetskrav. Just nu (halvvägs) önskar jag mig mest mitt eget liv och min egen kropp tillbaka igen…
Samtidigt har vi vänner som försökt länge att bli gravida, och jag riktigt skämdes när jag andra gången berättade för dem att vi väntar smått. Det är nog en av livets största orättvisor, att somliga (som kanske inte vill eller längtar så särskilt) har så lätt att få barn, och andra, som verkligen skulle ge upp allt för en familj, inte lyckas alls.
Det passar ju inte heller in i vår moderna mentalitet, där vår lycka till så stor del är kopplad till vad vi GÖR, för man kan ju liksom inte göra så mycket åt att kroppen säger nej i en sådan här sak. Även om man kan göra mycket mer idag än för bara någon generation sedan….
Ja, en tankeställare har boken gett. Ska bli intressant att läsa den när jag får tag i den.
Har själv mest funderat på pratet och hur det påverkar. Måste erkänna att jag själv inte tänker mig för när jag pratar om knoddarna och när jag inte gör det. Det är svårt med hänsyn ibland. Ska läsa boken, gissar att den kommer ge mig fler tankeställare.
Precis! Får dåligt samvete jag med! Det tog ca ett halvår innan jag blev gravid med H, det var då en lång väntan, eftersom man inte vet att man om 6 månader blir gravid. Naturligtvis går det inte att jämföra med någon som vet att den inte kan få barn…
Den boken ser jag fram emot att läsa! Vi fick vänta 1 ½ år innan jag blev gravid med första barnet och eftersom vi inte visste exakt vad som plötsligt funkade kunde vi inte vara säkra på att någonsin få fler barn. Jag såg verkligen till att njuta av hela graviditeten, till och med av illamåendet, foglossningen och diverse hysteriska diskussionstrådar på familjeforumen. Sedan gjorde graviditet nummer två entré, oväntad men välkommen.
Personligen skulle jag inte vilja vara utan väntetiden vi utsattes för (fast det hade räckt med åtta-tio månader, kanske). Jag tror att det gjorde mig mer medveten om att det inte är så självklart att få barn plus att jag hann tänka en hel del kring synen på det här med att yngla av sig. Fortfarande skorrar ”skaffa barn” illa i mina öron. Trots att jag inte är religiös tycker jag att man ”skaffar” bil, pass eller hushållerska, men barn ”får” man.
Förståndsmässigt förstår jag att det är vars och ens ensak om de vill ha noll, ett, två eller sju barn, men kopplar jag på mina egna känslor och erfarenheter så förstår jag inte varför man inte skulle vilja uppleva miraklet flera gånger om.
Lyckas jag inte koppla på mitt förnuft och bort mina känslor så tänker jag: Är det verkligen så tråkigt att vara gravid? På vilket sätt? Det växer en människa i ens livmoder, en människa som föds till familjen och i bästa fall kommer att vandra på jorden i 80 år. Hur tråkigt är det egentligen att vara gravid? Ja, man missar den riktiga champagnen på 1 maj ett år, kanske den riktiga glöggen vid jul om graviditeten är riktigt illa tajmad, kusin Herttas mögelostparty får man stå över och fallskärmshoppen får vänta 9 månader, men ärligt talat, finns det något som kan mäta sig med att skapa liv?
tack för lästips! brukar dock börja gråta så fort jag läser om barn och föräldrar… vi har haft turen att bli gravida snabbt (typ 1-2 månader =/) med båda våra barn men har pratat mycket med bekanta om hur de haft det. Så av säg, 10 par som vi känner så har det funkat smärtfritt för 2 och resterande 8 par har behövt en eller annan behandling innan det tagit och tom adoption. Så det är mera vanligt än man tror.
Man ska ju kunna glädjas åt sin graviditet utan att ha dåligt samvete men det är ju inte lätt när man vet att andra kämpar på…
Jag är som du, satt med tårarna i ögonen och läste. Otroligt fint att det skriva såna här böcker och att folk som är (o)frivilligt barnlösa berättar sina egna historier.
På en teoretisk nivå förstår jag dig och tycker att det är fantastiskt att skapa liv, men i praktiken räcker en gång alldeles utmärkt för mig.
Men alla tankar som hinner susa igenom ens huvud under de där sex månaderna påminner antagligen om dem man har som barnlös.
Samma här. Jag tror att jag blir mer eftertänksam. Det handlar som så stora känslor. Och trots att det inte alls är en självklarhet att få barn blir det ändå en så vardaglig sak då de finns hemma hos en att man ständigt måste påminna sig om att alla inte har samma tur.
Bra formulerat. Jag tror att rastlösheten och oförmågan att vänta spelade en stor roll också i mitt fall.
Hej och tack för att du vill dela med dig av dina insikter! En liten kommentar som inte alls har med ämnet som sådant att göra:
Det här är första gången jag har stött på ordkonstruktionen ’otänksamhet’. Vad betyder det egentligen? Menar du obetänksamhet eller tanklöshet?
Måns Nyberg
Hej Måns, roligt att du läser här! Jag tog mig friheten att konstruera ett eget ord. Otänksamhet existerar inte på riktigt. Åtminstone inte ännu :)
Nej men det finns! Jag gjorde en sök och fann många träffar från svenska media. Det är tydligen en nykonstruktion som är på kommande, kanske det anses bekvämare och mera beskrivande än obetänksam som möjligen kan ses som gammalmodigt. Du kanske också har sett eller hört det utan att registrera det, ofta tar man till sig saker undermedvetet så att säga.
Tack för att du kollade upp det!
Jag har själv försökt bli gravid i två och ett halvt år. Då känns det ganska jobbigt när vänner som vet om hur det är klagar på att det är så jobbigt att vara gravid, kommentarer i stil med ”jag känner mig så tjock” får mig att gnissla tänder. Jag skulle så gärna vara tjock, illamående, ha foglossning och allt annat som hör graviditeten till! Jag förstår att man inte menar något illa, men man kan väl försöka vara respektfull och omtänksam? Det värsta är att få höra att ”slappna av bara, så blir du nog gravid” – det är inte så lätt att slappna av när man ska hålla reda på ägglossning, hormonsprutor och läkarbesök. Och det är ju faktiskt frågan om ett medicinskt problem! Ingen säger väl åt en cancerpatient att ”slappna av bara, så försvinner tumören”.
Hoppas många läser boken och tänker till lite.
otänksamhet var ju ett fintord! Och det är ju egentligen ofta det det är frågan om. Och sen kanske lite det att många kvinnor är väldigt självupptagna under sin graviditet. Inte för att jag ser något större fel med det, i rimliga doser…
Ett problem med barnlöshet är att det är lite hys-hys över det. Och då menar jag inte att de skulle vara de barnlösas fel, för det är svårt tala om jobbiga saker. Och för dem som inte upplevt det är det svårt eller omöjligt att sätta sig in i situationen…
Det jobbiga med barnlöshet är att det ofta inte hittas någon medicinsk orsak. Eller så sades det en gång åt oss.