Jag skrev ett långt inlägg om att vara hemmafru på min andra blogg Livet & Helsingfors och signaturen Emma skrev en intressant kommentar:
Det är ju stört att säga jag är feminist men att alla får göra som man vill. Jo, visst ska alla ha bestämmanderätt till en viss grad men sedan tycker jag att samhället kan gå in och påverka. Valen man själv gör påverkar ju trots allt hela samhället, inte bara den egna individen eller en egen familj. Att vissa kvinnor stannar hemma drar ju ner kvinnornas löneutveckling överlag, deras beslut kastar skuggor över kvinnor som vill avancera på arbetsmarknaden. Det handlar inte om att ersätta mamman med pappan, utan ge barnen och föräldrarna samma chans att lära känna varandra, samt ge båda föräldrarna lika goda möjligheter på arbetsmarknaden och löneutvecklingen. Delad föräldrarpenning och ingen statlig finanisering av hemmamammor, tack!
30 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Emmas kommentar är jättebra, ungefär så tänker jag själv också. Sen är det ju tyvärr så att det speciellt i huvudstadsregionen är extra svårt att få livspusslet att gå ihop fast båda föräldrarna skulle arbeta mindre så jag förstår hur lätt det kan vara att den som ofta förtjänar mindre blir hemma, och sen kan detta ju förklaras och motiveras på många sätt. Men jo, det gör arbetslivet knepigare för oss andra kvinnor. Jag är vuxen nu men uppvuxen med en heltidsarbetande mamma. Jag fick sköta mig själv efter skolan och trivdes med det. Jag trivdes också alltid i min dagvård. Men, eftersom vi bodde på en mindre ort var min mamma hemma fem minuter efter jobbet tog slut. Här i Helsingfors sväljer redan logistiken kring dagis- och arbetsresor så mycket tid att det gör en stor skillnad.
”Att vissa kvinnor stannar hemma drar ju ner kvinnornas löneutveckling överlag, deras beslut kastar skuggor över kvinnor som vill avancera på arbetsmarknaden.”
Skulle man inte också kunna svänga på steken och konstatera att kvinnor som tycker det det är viktigare att samla fyrk och ”avancera i karriären” gör det knepigare för mammor som väljer att sköta om sina barn (och ibland andras) hemma. Ska man skylla på dessa karriärmissiler för att hemmamammor varken får den lön eller uppskattning de förtjänar?
Vilka underliga tankar. Ideologiskt, ologiskt och naivt. Båda två.
Jag håller med Inka i detdär med underliga tankar. Jag har ingen förståelse i det hela, liksom ska man alltid göra det som gynnar andra mera än det som gynnar den egna familjen? Får mig att tänka på vaccindebatten, alla ska vaccineras fast vissa får problem.
Nej, förstår ej över huvudtaget. Ser nog ändå den egna familjen som viktigare än samhället överlag.
Fast jag i allra högsta grad vill kalla mig feminist, så blir jag riktigt sur och tvär av orden ”ingen statlig finansiering av hemmamammor”. Halva föräldraledigheten är nu för min del avklarad och jag skulle hellre dö än att börja jobba full tid. På riktigt. Jag är inte det minsta klar här ännu.
Michela – bra, då vet jag vems fel det är. Ursäkta mig, men att offra hela resten av samhället för att leva i sin egen lilla sjuttonhundratalsbubbla är jävligt korkat, även för sig själv i längden.
Menar du T-Anna alltså att man ska offra sin familj för att sen kunna leva på 2000-talet? Jag förstår inte. Och menar du seriöst att problemen i samhället är hemmamammornas fel?
Jag menar att problemet är människor som inte inser att de är en del av ett större system och att deras beslut går ut över ALLA andra människor (eller skiter i alla andra, som du verkar säga att du gör.) Och du ”offrar” inte din familj, du gör det bättre för dem i det långa loppet, vare sig du vaccinerar dina barn eller delar föräldraledighet lika.
har du t-anna egna barn?
Barnen som hemmamammorna uppfostrar till trygga individer kommer väl också att bli en del av det ”stora systemet”?
”Den statliga finansieringen av hemmamammor”?! För det första står det inte i lagen att det är mamman och inte pappan som skall vara vårdledig, så det är inte en statlig finansiering av hemmamammor utan en statlig finansiering av hemmaföräldrar vi pratar om. Och så länge vårdpenningen är lägre än vad arbetslöshetsunderstödet är känns det inte riktigt som om de vårdlediga lever loppan på statens bekostnad. Faktiskt inte.
Och det här med att man som feminist i den här frågan jobbar för samhällets bästa genom att jämna marken för alla som vill göra karriär är högst märkligt, det talar ju emot sig självt. När marken slutligen är jämnad tror jag att väldigt få karriärkvinnor har samhällets bästa för ögonen när de avancerar på samma villkor som männen. De avancerar snarare för sin egen skull. För att få pengar, en högre levnadsstandard och prestige. Inte för att göra världen till en bättre plats.
Folk gör olika, kommer alltid att göra det och barn reagerar olika på att bli omhändertagna av nya människor vid en tidig ålder. För de flesta barn är föräldrarna ändå den största tryggheten, och vad är väl mer naturligt än att hänga med sina dagars upphov när man är liten? Jag tror inte att bebisarna som står vid dagis och längtar efter sin mamma där och då uppskattar hennes insats för samhället. Även om barnet kanske i efterhand förstår ideologin bakom valet kan känslan av att ha blivit övergiven sitta i länge, länge.
Svårt det där. Jag vill naturligtvis att min familj ska ha det så bra som möjligt, men hos oss har vi löst det genom att Magnus och jag delar på sköta om vårt barn och har ända sedan Vidar födsel haft en precis lika nära relation till honom. Sedan tycker jag att ett jämställt samhälle också gynnar Vidar och vår familj. Så hos oss slår inte lyckliga familjen och ett jämställt samhälle ut varadra.
vet du peppe, jag tror de att de flesta föräldrar har en bra och nära relation till sina barn. som jag tolkar det är det som diskuteras här huruvida man genom lagstadgande borde begränsa människors valfrihet att sköta sina familjeärenden så som man finner det bäst. och DET tycker jag är högst märkvärdigt och upprörande.
[…] kan jag ändå inte låta bli att lufta lite åsikter om hemmamammadebatten som pågår bland annat här, här, här, här och här. Och jag vet knappt var jag ska […]
”Den statliga finansieringen av hemmamammor”?! För det första står det inte i lagen att det är mamman och inte pappan som skall vara vårdledig, så det är inte en statlig finansiering av hemmamammor utan en statlig finansiering av hemmaföräldrar vi pratar om. Och så länge vårdpenningen är lägre än vad arbetslöshetsunderstödet är känns det inte riktigt som om de vårdlediga lever loppan på statens bekostnad. Faktiskt inte.”
-Jo, men vilka är hemma? Den med lägst lön. Vem är det? Mamman allt som oftast… Varför har mamman oftast lägst lön? Ja, just det. Bl.a. för att det finns hemmamammor. För att kvinnor och män ska bli jämställda krävs det att vi delar lika på föräldrarledighetet, det är nyckeln. Sedan har jag förståelse för att mammor och pappor vill vara hemma med sina barn och kanske jobba deltid. Men som systemet är uppbyggt är det som gjort att det just blir mammorna som är hemma och detta i sin tur drar ner kvinnornas lön och position i arbetslivet.
Så länge föräldrarledigheten inte delas, vilket inte händer om det inte blir en förändring i reglerna, så blir det inte heller för männen lika självklart att vara den som går ner i arbetstid. Jag menar att om männen ”måste vara hemma med barnen” (inte så att de inte vill utan att de ofta ekonomiskt inte är lukrativt) så skulle det blir ett mer jämställt hem där det vore lika naturligt för båda föräldrarna att vara hemma.
-Och nej, det handlar inte om att leva loppan, det är inte the issue. Det handlar mer om vilka signaler det sänder att det ens finns en statlig finansiering av hemmaföräldrar och vilken påverkan det sist och slutligen har.
En liten iakttagelse i debatten, samt ur egen erfarenhet av mina vänner i Finland:
– Varför stannar inte papporna hemma under föräldrarledigheten i Finland ?
Jag har ställt frågan och fått ytters flummiga svar som ”Jo men Johans jobb är jätteviktigt och han är mitt i bokslut”, ”Nej men jag vill vara hemma med barnet, jag är ändå mamman”.., Ehhh.. What ???
Så är det inte i Sverige. Har en kompis vars man sitter i ledn.grupp för ett av Sveriges största företag. Han har varit pappaledig 3 ggr, varje gång 6 månader. Nemas problemas.
Sara – NEJ FÖRLÅT JAG FUCKING GLÖMDE JAG FÅR INTE TYCKA SAKER UTAN ATT HA EGNA UNGAR.
Pucko.
svensken -jag är hemmamamma, men min man har också varit föräldraledig med båda barnen, 3 mån med första och 6 mån med andra. vi har varit hemma samtidigt, alltså. vad sägs om det då?
t-anna -du kanske skulle behöva ta dej ett svalt bad?
Det är så otroligt fascinerande att surfa runt på den här debatten. Sällan ser man ett ämne som väcker så här otroligt starka känslor. Det är så laddat att man måste hålla andan genom hela kommentarsfältet. Helt fantastiskt bra jobbat, peppe!
Tack! Jag är själv fascinerad och inspirerad.
Sverige är inget utopia. Tro mig.
Ångest och depression bland barn och undomar ökar snabbast i hela Europa.
Fler och fler barn lider av stress och får olika diagnoser såsom ADHD och ADD.
Dessutom är svenska kvinnor mest sjukskrivna i Europa. Den nya sjukskrivningsbommen kommer nu bland kvinnor som är 35. Med småbarn och stora karriärskrav.
Dessutom är förskolan ansedd vara en viktig pedagogisk instans som är essentiell för barns utveckling. 92 procent av all tvååringar är inskrivna i förskolan. Trots detta presterar svenska elever sämre och sämre i skolan jämfört med andra länder. Och hur vill politikerna förbättra resultaten? Jo, mer förskola.
Finska elever presterar bäst. Ni har fler hemmamammor och färre barn på dagis och ser dagis som en plats för omsorg, inte utbildning.
Så, vad ni gör. Gör inte som i Sverige.
Under den vackra ”jämställda” fasaden mår kvinnor och framför allt barnen skit. Och vad hjälper det om man jobbar skiten ur sig under småbarnsåren om man i alla fall blir långtidssjukskriven sen.
Och lägg ner det där med att om männen bara tar mer ansvar så blir allt fint.
Fler kvinnor än män känner en större dragning till hemmet. Det är bara att fråga kvinnorna vad de vill. De vill ta hand om sina barn. De längtar efter sina barn. Inte alla, men väldigt många. Äkta feminism är att även acceptera dessa kvinnor. Och göra det möjligt för dem att uppfylla sina drömmar.
mamma i sverige -herregud så vackert skrivet. tack, för min del avslutar du en hård debatt med att placera bomull runt mitt hjärta.
Mamma i Sverige som skriver ”Och lägg ner det där med att om männen bara tar mer ansvar så blir allt fint.” Svar: Nä, men nog blir det väldigt mycket bättre.
Dessutom vill jag påpeka att det också är mäns rättighet att få vara hemma med sina barn, de vill också ofta ta hand om sina barn, de längtar också och vill ta hand om barnen. SKrämmande ofta hindras de av kvinnor som just hävdar sin ” större dragning till hemmet” och det naturliga i att just de ska stanna hemma.
I åratal har kvinnor kämpat för att graviditet ska ses som ett tillstånd inte en sjukdom. Till skillnad från de flesta övriga europeiska länder jobbar den gravida svenska kvinnan ända fram till beräknat datum, om kroppen håller. Enligt min vän, som jobbar som jämställdhetskonsult (i Sverige), har detta nu lett till att de flesta kvinnor är tvungna att sjukskriva sig i slutet av graviditeten, eftersom man ej har möjlighet att ta ut föräldraledighet innan beräknat datum. Ser ni paradoxen? Hon anser att jämställdhetsprocessen i det här fallet gjort kvinnorna en björntjänst. Hon menar också att, kvinnor nu kör till bristningsgränsen, för att inte vara den som inte orkade hela vägen. Jag är rädd för att den här diskussionen angående hemmamamma eller inte, kan leda till samma sak. Att kvinnor slutar lyssna på sig själva och i stället gör det som förväntas av dem. IGEN! Men den här gången är det andra kvinnor som står för förväntningarna.
Sofia, intressant poäng det där med gravida kvinnor som ska jobba in i det sista. I FInland måste man ju bli mammaledig 30(-50) dagar före bf. Jag klarade av att jobba precis till 30 dagar före bf, men om inte mammisen sku ha börja, sku jag ha blivit sjuksriven. Jag är faktiskt en av de enda i min kompiskrets som jobbat ”hela tiden”, de flesta har blivit sjukskrivna tidigare under graviditeten. (Har nån tillförlitlig statistik om detta? Är nyfiken). Och då jobbar blivande mammor fram till bf ofta i andra länder!
MEN: även om föräldraledigheten skulle med vål fördelas mellan föräldrarna (absolut inte före detta, jag ammade ganska ofta i 9 mån, och det kan inte min man göra. Men han kan, vill och ska vara vårdledig) tex för att gynna löneutvecklingen för alla kvinnor, hur skulle detta påverka kvinnors roll i arbetslivet?
Sen så glöms det kanske lite bort här i diskussionen att graviditet och föräldraledigheter nog inte ensam påverkar löneutvecklingen, historian, traditionen och framförallt vilken omsättning i PENGAR en branch har (tex vård) påverkar ju även utöver dessa frågor…
Man har VISST möjlighet att ta ut föräldraledighet innan beräknat datum i Sverige. 60 dagar innan får man börja ta ut föräldrapenning. Det är bara det att eftersom människor får välja så VILL de inte göra det för de vill spara alla dagar tills efter barnet är fött. De vill hellre sjukskriva sig så att de inte ”slösar” på föräldradagarna.
Tormenta, jag beklagar mina felaktiga uppgifter, men faktum kvarstår.
En hemmamamma kan i värsta fall vara 0% närvarande med sina barn, medan en karriärmamma kan vara 100% närvarande med sina barn de timmarna hon är hemma – och givetvis tvärtom! @Sofia; Otrygga eller trygga barn uppfostras av båda ytterligheterna…
Jag har också för mig att det här med gott föräldraskap sist och slutligen har ganska lite att göra med hur länge man stannar hemma med barnen. Personligen skulle jag gärna stanna hemma lite längre än jag kommer att ha möjlighet till, mest för att jag trivs hemma med mina barn. Men jag är ju helt ensam med dem och det är av ekonomiska skäl ett omöjligt alternativ. Det finns en hel del ensamma föräldrar där ute och jag har en god stund funderat var vi egentligen placerar oss i den här debatten.
Micmic, så är det ju naturligtvis. Jag ville främst poängtera att också barnen, och i allra högsta grad, är en del av ett större system. Att det är helt befängt att diskussionen endast handlar om vikten av att vi kvinnor är solidariska mot varandra. Vad det blir av dom små glinen vi nu snackar om, är väl också av betydelse. Och med det menar jag INTE, att barn som inte är hemma med mamma blir otrygga.
jag har följt den här diskussionen en tid och en del har klagat på att det är hemmamammans fel att det inte är jämställt m.m.. Jag har inget jobb trots att jag har sökt flera tjänster. En av de största orsakerna till att jag inte har något jobb är för att det finns så lite barn, att många tjänster dras in. Så vilken nytta gör karriärmamman mig då om hon inte föder några barn som jag har möjlighet att undervisa. Fundera på det innan ni klagar på oss andra.
Fast det är jag som är vårdledig med vårt barn uppfostrar vi barnet tillsammans och vi är mycket nöjda med hur vi har ordnat situationen. Barnet får vara hemma och är det så att jag har möjlighet att arbeta så har min sambo hand om barnet. Alla ska få lösa sin situation på egen hand.