Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap

Okategoriserad

Skilsmässa

23 sep , 2011, 08.47 peppe

 

I näsa bokklubb i Min Morgon ska jag tala om den nyutkomna antologin Happy Happy -en bok som skilsmässa. Det är inte så länge sedan Söderströms gav ut en finlandssvensk motsvarighet som jag plöjde igenom av bara farten och för att fullända paketet läste jag dessutom Helena von Zweigbergks Anna och Mats bor inte längre här (mycket välskriven bok om skilsmässa) samma månad.

Det är intressant hur mycket folk skriver om att stanna för barnens skull eller skilja sig för barnens skull. Men är det verkligen en berättigad orsak att stanna i ett dåligt förhållande eller skilja sig (nu bortser vi från misshandel och andra hemskheter)? Skuffar man över ansvaret på sina barn om man stannar/skiljer sig för deras skull?

Jag har inte svaret, men är nyfiken på vad ni tycker.

Läs också

7 kommentarer

  1. Melli skriver:

    Barnen har i vårt fall åtminstone gett oss tålamod. Hade det bara varit vi två hade vi säkert skillt oss för måååånga år sedan. Nu har man ibland svalt ilskan och försökt fundera i lite större banor,gett det tid.
    Men o andra sidan tror jag säkert det ibland är bra att skilja sig för barnens skull. Ifall man tex. har väldigt kylig atmosfär hemma eller grälen blixtrar. Sånt är nog inte en bra uppväxtmiljö heller..

  2. peppe skriver:

    Sant och klokt formulerat. Väljer man ändå att stanna eller gå för BARNENS skull eller för sin egen? Har barnen det bättre i ett kyligt förhållande (nu talar vi inte om ert) än hos två skilda lite lyckligare föräldrar? Fast att skilja sig är naturligtvis inte heller dörren till Paradiset. Bra sagt det där om tålamod.

  3. Nea skriver:

    De där kommentarerna grundar väl sig i dåligt samvete för barnen. Förhållandet är ju faktiskt grunden och bottnen till att barnen alls kommit till. Jag tror att många par klarar jobbiga tider bättre eftersom de har barn, man har ett gemensamt intresse och ”mål”. Men å andra sidan så tror jag knappast det är så lyckat om man får intala sig att ”stanna för barnens skull” varenda dag.

  4. Ensamma mamman skriver:

    Det är på samma gång både knepigt och enkelt. För visst är det så att om man är olycklig så måste man göra något åt saken? Sen är det ju en annan femma om det man gör leder till skilsmässa eller ett bättre förhållande. Men i en olycklig relation ska ingen stanna. Tycker jag. Jag har inte ännu läst Happy, happy, men ser fram emot att göra det. Fast jag har ju allt annat än en lyckad separation att se tillbaka på. När kommer du förresten att bokprata nästa gång? Jag måste ju banda den delen, då jag inte hinner med Min Morgon numera…

  5. Peppe skriver:

    Nea, jag tror precis som du. Att ett gemensamt intresse och mål klistrar ihop förhållandet och gör det starkare, men att man inte kan bygga/förbättra ett dåligt förhållande på gemensam avkomma.

  6. Peppe skriver:

    Ensamma Mamman: det ska bli intressant att höra vad du tyckte om Happy Happy. Du verkar vara en så stark och analytisk kvinna. Den 11.10 talar Mathias Rosenlund och och jag om den i Min Morgon :)

  7. Bakpappa skriver:

    Jag ser ändå barnen som något som hör till förhållandet. Oberoende av vad som händer mellan mig och min fru så kommer vi alltid att ha barnen.

    Och vad är det då man skall stanna för? Barn räcker inte. Att man älskar den andra räcker inte. Att man är lycklig räcker inte. Att säga det är helheten betyder väl att man inte kan sätta fingret på det? Kan det vara så enkelt att man bara vill?

    Kan vi som utomstående generellt racka ner på någon som stannar för barnenas skull? Tänk om just det får det att fungera för just dem? Fast vi inte kan tro det.

    Barn i sig gör inte ett förhållande bättre eller sämre, dock annorlunda.

Kommenteringen är stängd.