Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Varför tror ni att föräldraskap och barn är ett så känsligt ämne? Är det för att alla har en personlig relation, värdering eller bara åsikt om hur man ska sköta sig efter att ha blivit mamma eller pappa? Eller är föräldraskapet bara ett mycket lätt ämne att ha en åsikt om? Det är liksom svårare att blir riktigt uppjagad på skattepolitik än på folk som inte uppfostrar sina barn korrekt.
10 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Sådär förenklat skulle jag säga att då man inte har egna barn så är det helt enkelt lätt att ha en åsikt om hur man ”borde” uppfostra ungarna.
Har man egna barn så vill man tro att man själv gjort rätt och håller för det alternativet. Och det blir värre då det är så mycket känslor inblandade, vilket också medför att man tar lätt illa upp av något man tror är kritik av ens val.
:-)
det är ju en hemsk, hisnande tanke att man uppfostrat sitt barn fel.
i synnerhet i början av min karriär som mamma var jag tvärsäker och sa saker som ”jag har nog läst att” osv. jobbigt, det ger jag när som helst. men till mitt försvar måste jag säga att jag var så sjukt osäker på det här med att vara förälder att jag klamrade mig fast vid mina sanningar som vore de livbojor. och led hemska samvetskval då någon annan påpekade att de gjort på annat sätt.
tills jag lärde mig att jag måste lita på mina beslut, och att man faktiskt också kan revidera dem an efter. grundgrejerna är väl ändå alla överens om: att allt är bra så länge man älskar sina barn, är snäll mot dem och mot varandra.
Låter bekant! Man är ju totalt oerfaren och osäker och då vill man bara hitta dendär ”bibeln” med alla rättesnören att följa. Inte undra på att Anna Wahlgren är populär ;-)
Innan jag fick barn hade jag mycket mer åsikter om barnuppfostran och hur saker och ting SKA vara. Nu struntar jag fullständigt i vad andra gör. Har verkligen insett att barn är olika, föräldrar är olika, alla gör så rätt de förmår i just sin unika situation. Och jag är konstigt nog aldrig speciellt osäker i mitt eget föräldraskap. (Får väl igen det sen när sonen blir en limsniffande biltjuv i tonåren.)
Nea: håller med dig på alla punkter.
så klokt sagt. att lita på sig själv och sina beslut och förstå att det inte bara finns ett rätt.
Tormenta: håller helt med. jag strumtar ärligt talat i hur andra väljer att göra med sina barn (så länge de är snälla). antar att det på så sätt är bra att vara runt trettio när man får barn. man är tryggare i sina beslut. eller jag skulle ha varit en katastrof som mamma som 20-åring.
ja, alla är olika och alla borde känna att det är ok att sköta sina barn och sitt föräldraskap på sitt sätt. Tror verkligen på att det finns många vägar till ett tryggt resultat. Men oj vad det är svårt att se bredvid när en vän ”uträttar” sitt föräldraskap, det verkar för mig att hon stressar ihjäl sig.
det är väl känsligt för att man kommer snabbt in på värderingar och sånt som ligger djupt rotat i ens egen person. Det blir också väldigt påtagligt i och med att vi alla varit barn och haft/har eller är själva föräldrar i motsats till skattepolitik som känns mera abstrakt…
Det är helt ofattbart att det är så känsligt, men jag tror det beror på att det är så oerhört personligt. Man tycker väl att föräldraskapet är ens viktigaste uppgift i och med att man skall leda ett barn in på rätt spår i livet och försöka fostra barnet till en god människa.
Sedan tycker jag att hela diskussionen kring hur man skall göra och vad man skall vara är helt blown out of proportion. Tidigare var det liksom naturligt att man fick barn och så växte de upp och nog med det, men nu är det sånt himla tjafs om allt och det finns en massa teorier om uppfostran och hur allt borde och skall vara. Man tappar väl bort sig själv i denna djungel av information och tror att folk kritiserar en då de valt ett annat sätt.
Det är tragiskt. Vad blir det av framtidens vuxna om inte föräldrarna litar på sig själva? Jag har tänkt mycket på detta sedan jag blev mamma och började kolla in mammabloggar. Många verkar ta bloggarna som någon form av fostringslitteratur, vilket ju kanske inte är helt rätt i och med att de som bloggar oftast skriver om hur de bestämt sig för att göra – inte hur alla andra skall göra.
Själv diggar jag vissa mammabloggar, men skulle däremot aldrig orka läsa fostringslitteratur (gud vad tråkigt!). Vi gör som vi tycker känns bäst och hittills har det funkat mycket bra. Ingen litteratur utan bara eget sunt förnuft. Tror att man blir ännu tokigare om man läser en massa ”gör såhär”-texter.