Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Under helgen fick Vidar stifta bekantskap med bollhavet på Silja Line. Folk brukar ofta påstå att dessa är bekteriehördar utan like så nu väntar vi med spänning på vilken sjukdom som kommer att bryta ut hos vår son.
9 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Jag har svurit på att mina barn aldrig får hänga i bollhavet just av denna orsak. För 1½ vecka sedan var vi för första gången på kryssning sen vår tös föddes, nu 1½ år gammal. Hon såg nyfiket mot bollhavet, men nöjde sig nog med att hållas i lekrummet då vi sa nej. Men sedan kom det andra barn till bollhavet…och det blev ju väldigt intressant förstås. Hon försökte tappert komma över ”tröskeln”, men de små benen var ju för korta. Efter en stund konstaterade hon nog att då ingen hjälper en så får man väl fixa det själv! Så hon lutade sig kallt mot ”tröskeln” (som alltså kom henne upp i brösthöjd), och for med huvudet före i bollhavet! Och vilken lycka!! Där trivdes hon sedan halva resan, efter att hon hade kommit på knepet. Och inga sjukdomar blev det heller, så Vidar klarar sig säkert han också;)
Skönt att höra! Vidar ÄLSKADE nämligen också bollhavet. Han fnissade lyckligt när han banade väd genom bollarna och organiserade dem i olika högar. Och är det inte bollhavet så är det dagis som smittar, man kan väl inte undgå det.
Vi fick löss som ett minne från bollhavet. Mindre trevligt, men ingen dödssjuka pecis. Upptäckte det ändå snabbt så vi fick bort lössen enkelt. Men, men, precis som du skrev…är det inte bollhav så är det dagis. (fast, barnen har nog varit borta från bollhavet efter lössfiskningen…)
Jag rekommenderar verkligen avhållsamhet från bollhavet! Det är ju inte bara frågan om att de sprider hemska sjukdomar (en bekants dotter drabbades av gonorre), utan plastbollarna avger ju också diverse gifter som kan ha ännu större skadeverkningar. Amerikanska studier har visat att barn som tillbringar mer än två timmar dagligen i bollhavet har höga halter av alla möjliga märkliga gifter (kommer inte ihåg alla dessa kemiska namn, men skrämmande låter det verkligen) och presterar sämre an andra barn i IQ tester.
Jag tycker Algots varnande finger är befogat. Även jag har hört om att vissa kemikalier tillsätts i plast för att göra den mjukare. Kan det vi tror är vinterkräksjuka eller astma hos barnen i själva verket ofta vara förgiftningssymptom p.g.a. dessa kemikalier? Industrin måste ta sitt ansvar! Bra att någon vågar ta upp de här sakerna! Bollarna i bollhaven borde utbytas mot naturprodukter. Det finns så många alternativ (t.ex. bollar av fekalier).
Tack, Lotta, för att du håller med. Men jag tror du behagar skämta, eller kanske det är frågan om något olyckligt stavfel, vad gäller materialet du föreslår för bollarna…. Men jo, det ar just det här med bollarnas mjukhet som är problemet – dessa kemikalier tillsätts i en skrämmande mängd för att mjuka upp den annars hårda plasten. Man borde just därför använda hårda plastbollar, eller, för att vara helt på den säkra sidan, kunde man t.ex. använda rostfritt stål (jag tänker t.ex. på kulor från kullager från traktorhjul). Det kanske kan kännas lite ovant först, men barnen vänjer sej nog med tiden (i min barndom lekte vi i sandlådor som ofta var fulla av stenar, maskar, och diverse djurexkrement, men lika roligt hade vi för det!). Jag tycker också att barnen kunde gå genom någon typ av desinfektionsbad eller UV strålning innan de tillåts dyka in i bollhavet. Om vi bara tänker lite logiskt och vetenskapligt så kan vi nog få fram ett både säkert och underhållande bollhav.
Bra resonerat Algot! Jag har sedan länge bytt ut bollarna, i det bollhav vi har där hemma, mot mynt just för att undvika dessa kemikalier. Jag vet t.ex. med säkerhet att våra plastbollar innehöll stora mängder polyetylen.
Kullager kunde fungera ännu bättre, mynt tenderar vara lite väl 2 dimensionella. Många tänker ju på mynt som någonting smutsigt, men jag besprutar dem regelbundet med klor. Kloren är utvunnet ur vanligt bordssalt, eftersom det det ju då är ett naturmedel och således alldeles säkert att plaska omkring i.
Algot går du inte för långt nu? Kullager till traktorer är rätt tunga saker. Har du tänkt på de skador som kan uppkomma när barn börjar slänga omkring dessa tunga föremål i bollhaven? Inser du alls betydelsen av skaderisker och skadeprevention? Bollhavsanläggningar är inga billiga saker – de kräver säkert stora investretingar – och det är klart att de inte kan hålla för sådant kastande med metallföremål. Som småföretagare vet jag hur ekonomiskt tungt det är att driva igenom investeringsprogram. Det är inte inre filé och rödvin på matbordet varje dag. Sluta jäklas med oss företagare!
Intressant ide av Thomas, det här med mynthav. Jag kommer själv ihåg hur jag som barn drömde mig till den dag då jag själv, likt Joakim von Anka, skulle bada i pengar. Jag beräknade att t.o.m. fast det skulle röra sej om ett hav av 50-pennis slantar så skulle det bli ganska stora belopp. Grattis till Thomas barn som kan ägna sej åt den här typen av kapitalistiska utsvävningar! Men är inte klor ganska korroderande för mynt, eller kanske Thomas bara bluffar och det trots allt rör sej om plastpengar (förhoppningsvis polykarbonat, som inte är lika giftig som mjukbehandlad pvc)? Jan-Erik skulle säkert också må kungligt i ett mynthav, enligt vad jag kan tolka ur hans extremt kapitalistiska perspektiv. Tydligen är han villig att offra barnens hälsa for profitens skull!! Man vill ju inte ens tro att det finns sådana människor bland oss. Att stålbollar skulle innebära någon värre fara än de barnen utsätts för utanför bollhavet, i samhället i stort, tror jag inte alls på en sekund (bara ett svepskäl för att undvika de nödvändiga investeringarna – företagarens ansvar). Som barn fick jag visserligen ofta stenar i huvudet, ibland t.o.m. så att blodvite uppstod, och en gång drämde min något sinnesslöa broder mig med full kraft med en krocketklubba i tinningen så att skallen nästan sprack och jag såg stjärnor i flera minuter efter att jag hade återfått medvetandet. Men dessa var alla fostrande erfarenheter som jag inte skulle vilja ha ogjorda (trots att det fortfarande susar i huvudet). Hur det skall gå med dagens barn undrar man ju. Mjuka plastbollar är bara en typisk manifestation av det moderna daltandet. Bollhav med stålkulor – ett riktigt stålbad – skulle fostra den finska mannen till hans forna stolthet och virilitet! Men, tänker säkert någon feministiskt lagd läsare, hur är det med flickorna då, inte kan de väl må bra av att rumla omkring bland stålkulor i timtal? Eller?