Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Min man Magnus har ibland ett något opassande sinne för humor. Det händer att folk frågar oss hur vi tänker angående syskon till Vidar och då brukar Magnus blixtsnabbt svara: Gärna! Fast då med en annan mamma än Vidars nuvarande. Sedan skrattar han rått. Känsligare individer kan uppleva det som osmakligt, men jag är ju van.
Hur tänker ni angående syskon? Har ni en nära relation till era egna?
13 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
det tog mig 3 år innan jag överhuvudtaget började känna att det skulle vara ok med ett syskon, jag var helt förbi av förlossningen och diverse krämpor, sömnlöshet kryddat med läxläsning med bonusbarn, matlagning och jobba heltid…
men mitt i allt så kändes det helt bra, mysigt och naturligt (vilket jag aldrig trodde skulle hända)
så för min del var det ingen självklar sak. nu när nr två är 18 månader kan jag lugnt säga att nu är det bra. jag har själv 2 yngre syskon och vi har sporadisk kontakt, mest beroende på att vi bor långt ifrån varandra. jag känner en innerlig trygghet att veta att jag inte är ensam, fast jag har min egen familj.
Ja till syskon, säger jag. Har själv tre syskon, vi står varandra mycket nära och de är alla tre viktiga för mig även om vår relation sinsemellan ser olika ut.
Att se den kärlek mina egna barn visar varandra är obeskrivlig. Även om de har stor åldersskillnad, (10, 7 och 1 år) visar de varandra omtanke varje dag. Igår ringde H. 10 år och frågade om han skulle få ta hem A. 7 år från skolan. Vad de var stolta då de kom hemtraskande på tumanhand. För att inte tala om Saga som med sina hundvalpsögon ber dem komma och dansa, leka, läsa, snurra, busa osv. De säger nej jag vill inte nu, hon säger Kom nu! Och de går! Henne kan de inte neka någonting… Men av kärlek kan väl ingen bli bortskämd?
Ja, min pappa tänkte väl som Magnus. Och tydligen min mamma också, eftersom jag har fyra halvsyskon. Två från var sida. Trots att vi är halvsyskon har jag en nära relation till dem alla (åldersskillnad 5, 8, 8 och 10 år) och är innerligt glad att ha så många och härliga syskon!
Både J och jag har ganska stor åldersskillnad även till vårt närmaste syskon, så vi ville att våra barn skulle ha så liten åldersskillnad som möjligt. För oss var ett barn aldrig ett alternativ. Eller klart det kunde ha blivit det om vi inte hade lyckats bli gravida igen, men vi ville det alltså inte. Och vi är nöjda. Trots att det varit och är tungt ibland. Men redan nu märker jag att de börjar ha sällskap av varandra. Min roll som underhållare blir således mindre medan rollen som stridsdomare träder in i stället…
Absolut!
Har två barn (2,5 år och 4,5 månader) Dom älskar varandra, super härligt och mera skall de komma!
Har själv 2 syskon. fast vi inte har daglig kontakt så har de varit fint att inte vara ensam
Att ha bara ett barn var inte ett alternativ för oss. Och tur att vi fick fler, inte alls självklart. De har så mycket glädje av varandra. Och tyckte själv det blev lättare att ha fler än ett barn. Jag har en väldigt bra relation till mina två systrar. De är mina bästa vänner och vi rings nästan dagligen och ses ofta. Syskon är en rikedom.
Jag har själv vuxit upp med tre syskon och kan inte tänka mig något annat än många barn. Man har ju så bra sällskap av varandra och kan dessutom ta hand om varandra, vilket gör föräldrarnas arbete lättare. Mera tid för fest och galej åt mamma och pappa (hehe)!
Min son är nu 8 mån, och det kommer nog dröja ett tag innan vi aktivt försöker skaffa några syskon, men förhoppningsvis får han åtminstone två till. Om det bara funkar.
Har en 18mån äldre bror och hela uppväxten sterd vi massor men var även varandras bästa vänner. Nu som vuxna har vi inte alltid så ofta kontakt, men han finns där. Hör absolut tillde närmaste av min medmänniskor.
Och är superglad att se hur vår 18mån och 2mån barn redan bryr si gom varandra och tom har kul tillsammans! Nu är jag glad att lillebror råka komma, förr tvekade jag om jag vill fler än ett barn (eller först tvekade jag om jag alls vill ha barn, var så nöjd med mitt liv utan)
Mina 3 syskon är bäst i världen! Har två ganska mycket äldre och en yngre som är närmare i ålder. Det betyder att jag har olika relationer till alla mina syskon, jag älskar dem alla lika mycket men på olika sätt. Jag är så glad att de finns och berikar mitt liv (och att vi berikar varandras). Vi har en fin gemenskap och s.a.s. samma historia: det finns 3 stycken typer som har många likadana minnen och erfarenheter som mig, men som ingen annan har. Det gör att vi förstår varandra bra och man inte behöver förklara sitt beteende i många situationer.
Men för att avrunda det hela: syskon är något underbart att ha!
Har jag en nära relation till min bror? Både ja och nej. Vi är väldigt olika, har alltid haft helt olika liv och olika kompisar. Ändå blir jag fortfarande barnsligt glad då något går bra för honom och det är till mig han vänder sig för att få råd och synpunkter i känsliga frågor. Nu då vi är vuxna märks det mer och mer att vi har liknande värderingar och uppskattar samma saker.
Våra föräldrar blir äldre och det känns tryggt att tänka på att jag inte är helt ensam om att bestämma allt sådant som småningom blir aktuellt: Hur lösa deras eventuella behov av hjälp hemma, eventuellt annat boende, deras egendom etc.
I detta ögonblick hjälper våe storasyster sin lillebror att öppna en lucka i hans kalender. De sitter i samma fåtölj och tittar på barnprogram. Så sitter de alltid framför tv:n och ibland somnar lillebror mot storasysters axel. Det enda de alltid är intresserade av oberoende av dag och tid är att leka med varandra.
Klart att man inte primärt ska önska sig syskon som sällskap till redan befintligt barn, men nog finns det många fördelar för både barn och vuxna att ha syskon.
Du funderar rätt mycket på syskon till Vidar, eller hur? Ämnet har varit uppe på dina bloggar flera gånger och nämns också i boken, har jag för mig. Jag har uppfattningen att du hela tiden gått ut med inställningen ”Nej, det räcker så här! Jag är nöjd!”, men ändå har jag en känsla av att en av dina kommande böcker kan heta ”Barnen och livet”.
Apropå den S kommentar kan man nog ha mycket glädje av andras barn också, inte bara det egna! Vårt barn är jämnårig med Vidar och har sex kusiner som hon trivs bra med och som alla är mig väldigt kära. Så det är ju en fördel med syskon också på sätt och vis, att barnen kan få kusiner!
Själv har jag syskon och tycker att det är skönt med nån annan som vuxit upp med samma föräldrar, som kan ställa upp, som känner mig så bra. Det är väldigt ledsamt med syskon som växer isär eller råkar i gräl, hoppas att det inte ska hända mig. Och jag hoppas att vårt barn får syskon nån dag, men inte ännu. Tack för en bra blogg!
Min fyra år yngre lillasyster hör till en av mina bästa vänner, helt oersättlig. Under uppväxten delade vi nog bara bostad men där runt tjugo ändrades saken.
Då vår Etta föddes för 2,5 år sedan var nog min tanke att hon blir ensam. Jag var redan över 34 och bekväm..Men så var hon världens mest lättskötta baby så ganska snart bestämde vi oss för att försöka på ett syskon i något skede och 1 år och 7 månader efter Ettans ankomt föddes Tvåan.
När man nu 11 månader senare ser den tillgivenhet och samhörighet de har med varandra blir man alldeles varm i hjärtat och hoppas de förblir bästa vänner livet ut.
Tusen tack för era svar! Jag läser med stort intresse. Och mellan det umgås jag med min alldeles fantastiska lillasyster Pyret (hemmamys.com)
Syskonen är de närmaste människorna man kan ha i livet. Även om jag sörjer min allt sämre relation till min syster, är jag glad att barnen är varandra så nära trots en rätt stor åldersskillnad.