Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap

Okategoriserad

Om att lämna barnen hemma

8 jan , 2012, 12.21 peppe

 

Jag pratade en stund med den italienska grannen som berättade att hon året innan lämnat sin ettåring och fyraåring hemma i en vecka medan hon reste i Kambodja med sin man. En rysk kvinna i min ålder deltog i diskussionen och menade att det är precis vad man ska göra när ens barn är runt ett år. Alltså resa bort med sin partner och vårda sitt vuxenförhållande. Både italienaren och ryskan konstaterade att det skulle finnas färre separationer bland småbarnsföräldrarna om man tog sig lite mer tid för varandra.

Jag drog mig till minnes att någon här i Finland sagt att man kan vara borta en natt när barnet är ett år, två när ungen fyllt två, tre då denne är tre år och så vidare. Vad lever ni efter för policy när det kommer till att resa bort utan barn?

Läs också

30 kommentarer

  1. linnjung.com skriver:

    intressant ämne det här! skulle ju hemskt gärna semestra med bara sami i teorin, men det kan ju hända att mitt dåliga samvete och längtan efter barnen skulle förstöra hela resan. så jag vet inte.

    kanske resa med suveräna barnvakter är ännu bättre? så man kan vara med barnen om dagarna – och sedan gå ut och äta och kramas när de har somnat?

  2. Mia skriver:

    Det är en svår fråga. Jag tror att det är lite beroende på många saker: dels hurudant barn man har, dels hurudan man själv är; hur vant barnet är att vara med den tilltänkta barnvakten och hur ofta och länge man varit ifrån barnet tidigare. Själv har jag svårt att tänka mig en längre separation än ett förlängt veckoslut när barnet är bara ett. Tror inte jag skulle kunna njuta av resan för mitt dåliga samvete.

    Men redan efter 1,5 har Casper varit hos sin fammo i nästan en vecka. Visserligen har jag alltid vetat att om det visar sig att han får hemlängtan kan de tåget hem när som helst. Om det nu spelar någon roll. Men kanske det ändå gjort det för mig. En resa med suveräna barnvakter är kanske i mina ögon idealet.

  3. Nea skriver:

    Jaa. Det här är nog en av de känsloladdade evighetsfrågorna. Före vi fick barn hade jag ju förstås en ganska annan åsikt än nu. Håller med ovanstående talare att det beror på både hurdana både barnen och man själv är. Men som de andra känner jag också att det inte skulle kännas så bra att lämna en ettåring mycket mer än en natt. Det beror förstås också på vilken relation barnet har till barnvakten.

    Delvis tycker jag också det här snacket om ”egen tid” kan bli överdrivet, ungefär som om avsaknade av tid på tumis skulle innebära en definitiv skiljsmässa. Det viktiga är väl att man själv har koll på vad man saknar och försöker pussla så att man har det bra i förhållandet och att barnet har det bra? En del familjer kanske mår allra bäst av att resa allihopa tillsammans. Själv tycker jag att många upplevelser blir så väldigt mycket roligare av att ha barnen med och se hur de upplever saker och ting och njuter.

  4. malin skriver:

    Egen tid och kalitetstid – vilka klyschor! Skaffar man sig en familj, är man väl beredd på vad det innebär. Barnen i främsta rummet är mitt motto, man hinner så bra sitta ensam med sin partner när barnen flyttat hemifrån. Tiden med småbarn är väldigt kort…

  5. Michaela skriver:

    Jag sku vara jättelessen om jag var en vecka utan mina barn, det sku inte vara någon njutning för mig. Så jag vill inte göra det. Dessutom finns det ingen jag nu sku kunna/villa lämna barnen med för en vecka, ingen sku orka. Jag tror att sen när barnen går i skolan, sen sku jag kunna tänka mig att fara på tumisresa. Men jag tycker om att resa och fara med barnen, det är så spännande att se deras förväntan. Men två nätter sku jag nog kunna tänka mig att vara borta utan barn.

    Min mamma och pappa var borta i 3 veckor när jag var 2 och min bror ca 10 månader. Det är nog nåt jag aldria, aldrig sku kunna göra.

  6. anna skriver:

    I teorin tycker jag absolut att man skall åka iväg utan sina barn om man vill, jag tror inte att det är något som barnen tar någon skada av. Tvärtom. Barn behöver umgås med andra människor än sina föräldrar.

    Däremot tror jag att det i praktiken är svårare. Dåligt samvete tycks ju vara något man får på köpet när man blir förälder. Det stör mig helt sanslöst mycket, men så är det ju bara.

    Egentligen tror jag att ett barn som känner sig trygg i vardagen med trygga och bra föräldrar vet att hon eller han inte kommer att överges. Även om de är jättesmå. Ett par veckor förändrar i det fallet inget. Det är säkert bara bra för både barnet och föräldrarna att koppla bort ett tag och testa något annat än hemmaliv och vardag.

  7. Tina skriver:

    Intressant ämne dedäran..
    Vi åkte iaf iväg till Usa utan vår dotter när hon var 1år och 2 månader. 10 dagar var vi borta utan henne och det var jätte tufft, jag grät nog nån kväll även om vi hade fantastiskt roligt.
    Orsaken till att vi åkte var att min syster bodde i Usa då och skulle flytta hem tillbaka småningom. Och om vi nån gång skulle besöka Usa med personlig guide dessutom så var det ju då.
    Så vi resonerade på det viset att dottern hade det bättre här hemma med mommo & moffa än att åka flera timmar i flyg och ränna runt i Usa, något som hon ändå inte skulle ha fått ut nåt av.
    Så det gick helt bra den gången fast det var otroligt skönt att komma hem igen!

  8. Kati skriver:

    Tycker om dedär 1 natt om 1 år osv

    vår dotter som nu är 2,5 har varit from 1 år 1 natt hos sina farföräldrar. Som mästa har hon varit 2 nätter.
    Förståss måste man vårda förhållandet men så länge som en vecka är lite för länge.

  9. Laura skriver:

    Sen våra barn varit ca 2 år (vi fick två på en gång!) har min man och jag åkt utomlands ett veckoslut 2 gånger i året. Första gången var det nog lite pirrigt men det gick väldigt bra, klart vi saknade barnen (jag tycker det är riktigt nyttigt att ibland få sakna och längta efter någon), men för oss har det varit, och är, väldigt nyttigt och hälsosamt att ibland komma bort en stund på tumis för att vårda vårt förhållande. Gör vi längre resor tar vi alltid barnen med.

    Jag förstår mycket väl att man väljer att inte lämna sina barn hemma när man reser. Man måste ju göra som man själv känner för. Men det som får mej att se rött är just såna kommentarer som att man alltid ska sätta barnen först, och stanna hemma. Jag sätter faktiskt barnen först när jag väljer att resa bort några dygn tillsammans med min man. Vi får tid för varandra och det betyder att vi mår bra tillsammans. Om vi mår bra mår våra barn bra. Med det menar jag inte att det är en förutsättning att man måste resa bort för att barnen ska må bra. Alla gör på sitt sätt, och så länge föräldrarna är nöjda är nog barnen det också. Peace!

  10. Jag har själv 5 barn (börjar bli stora nu:)), men jag har nog rest både utan dem och med dem(mest med dem). Jag tycker man ska välja själv och se hur det känns. Ofta glömmer vi bort både att ta hand om oss själv och vårt parförhållande (och partnern ska egentligen prioriteras före barnen vilket är svårt många gånger…), men det kan vi ju göra på andra sätt än resa också.
    Vi har älskat att resa med barnen och ge dem upplevelser och minnen för livet. Det är något jag aldrig kommer ångra för den bästa och mesta kvalitetstid vi haft tillsammans har vi haft under våra resor.

  11. susanna ingves skriver:

    detta kan såväl som ett väldigt intressant ämne också vara ett väldigt frustrerande ämne!
    vissa har ju nämligen inte ens chansen att åka iväg om så ens över en natt!
    jag och min man är helt ensamma med vår familj, vi har ingen som kan /vill hjälpa till i våran vardag så vi ens skulle kunna gå på middag på tumis och vårda vårt vuxenförhållande i en timma ens. detta var vi å andra sidan redan medvetna om innan vi började skaffa familj visserligen, att vi alltid bara skulle vara min man och jag, men det kan endå inte hindra mig från att ibland bli aningen bitter när folk argumenterar om vart dom ska resa, hur länge dom ska vara borta och OM dom ska lämna barnen eller inte. jag och min man fick vara ensamma den vägen det tog till bb när vårt andra samt tredje barn skulle födas, DÅ hade vi barnvakt.
    och skulle läget nu vara så att våra barn skulle ha en anständig farmor/mormor, ja, någon som skulle vara kapabel nog och VILJA se efter våra underverk så vi skulle få åka bort någonstanns, tror jag endå jag kanske skulle vänta tills barnen blivit lite äldre och ganska så självständiga. tror jag hela tiden skulle ringa hem och höra efter hur det går och oroa mig hela tiden för om allt går bra där hemma, och hela resan skulle jag vara mer eller mindre frånvarande. bortkastade pengar skulle det helt enkelt vara!
    men som sagt, vet ju inte hur det skulle vara dvs om någon skulle se efter barnen som vi skulle känna att vi kunde lita på. kanske vi rent av skulle göra en ”jorden runt” ?!

  12. demppa skriver:

    En väldigt intressant frågeställning, som det inte finns något rätt svar till. Eller det finns ett rätt svar för alla, men det rätta svaret variererar.
    Kunde inte låta bli att kommentera Malins inlägg (#4) att ”vara beredd på hur det blir när man skaffar barn”. Bästa Malin, jag vågar påstå att vi ALDRIG kommer att bli beredda på det. Det är världens mest omtumlande händelse som vi alla upplever på olika sätt. Man kan kanske förbereda sig, men man vet nog ingenting om hur det kommer att bli förrän man har barn. Och jo, när man sen har barn kan man ju inte föreställa sig ett liv utan dem. :)
    Till poängen – det mest elementära bandet i familjen är alltid mellan mamma och pappa. Det är de båda som ska styra/sköta/älska/hjälpa allt och alla i familjen. Därför är det av yttersta vikt att vårda detta band. Oftast är bästa lösningen är att spendera tid på tuman hand så man för en gångs skull kan lyssna på varandra och rå om varandra. Barnen hinner man sköta resten (98-99%) av året. Någon tumregel hur länge man kan vara borta väljer var och en, men glöm inte bort att nästan hälften av alla äktenskap i Finland slutar med skilsmässa. Väldigt många gånger är orsaken den att man tar varandra för givet och lägger alltför stor fokus på barnen.
    Så, mitt huvudsakliga busskap är att barnen är det mest fantastiska som finns, men deras mor är minst lika fantastisk. Och åtminstone våra barn har sitt ursprung i när deras mamma och pappa träffades och hade väldigt trevligt på tuman hand, även om det är länge sedan.. Den tiden tar jag gärna tillbaka 1-2 per år om det bara är möjligt.

    Ber om ursäkt för att jag gick lite utanför ämnet, men som förste man att kommentera detta kanske jag får lite förståelse. :)

  13. Erica skriver:

    Jag har inga barn själv ännu, men ger min åsikt om hur jag upplevde det då jag själv var barn. Vi har alltid gjort väldigt mycket i vår familj. Under sommrarna seglade vi hela familjen ca en månad, och under vintern så åkte vi skidor (i allt från 1 till 4 veckor). Förutom dessa resor så reste mina föräldrar både på tumis (veckoslut) och också enskilt med sina egna vänner. Dessa resor tror jag definitivt är en stor bidragande faktor att de ännu är gifta och lyckliga efter 30 år.

    Jag och mina systrar är väldigt nära varandra, så oss har de aldrig stört att e vart bortresta. Dessutom hade vi så gott som alltid samma bekanta barnsköterska. Det faktumet att vi spenderade så mkt tid tillsammans hela familjen bidrog säkert också till att vi inte upplevde oss bortglömda/föräldrarna hade inte dåligt samvete.

    I vår familj fungerade detta prima, och det är ngt jag hoppas att själv kunna förverkliga i min egna kommande familj.

  14. Ung Kvinna skriver:

    Är vi så upptagna med att skapa det perfekta livet att vi måste resa från vår familj för att komma ihåg varför vi bildade en familj?

    Ar otroligt intressant att läsa bloggar och kommentarer om familjeliv, speciellt då man inte (ännu) själv har barn. Det som på senaste tiden engagerat mina grå celler är orden ”egentid” och ”vårda parrelationen”. Det är så mycket man skall prestera. I mina ögon börjar allt vad relationer, för att inte ens tänka på familj, verka totalt omöjligt och oattraktivt. Det är ju bara en helsikes massa problem.

    ”Kvalitetstid” Vilka är kraven för att tid spenderad med någon var av god kvalitet? Vårda parrelationen. Hur vårdar man den? Visar att man gillar den andra? Tar sig tid att igen se det fina hos den andra? Vad behövs för att uppnå detta? Jo. Helst pengar (man måste ju resa, dra på spa el dyl). Så måste man ha lite ”kvalitets”tid (som var vadå…?). Så skall man då fôrståss vara på tumis, för annors så vet man ju inte vem man skall koncetrera sig på…För man kan omöjligen ha kvalitetstid med familjen på samma gång man vårdar sin parrelation….

  15. S. skriver:

    En ettåring skulle jag inte vilja att var ifrån någon av föräldrarna mer än en natt. Vid 2 ½ var nog barnen tre nätter hos mormor och morfar, men detta hände alltså en gång i den åldern, inte regelbundet.

    Jag har som mest varit borta fyra nätter från femåringen och treåringen. Då var de hemma med pappa, vilket var en förutsättning för att jag öht skulle njuta av min semester.

    Utan både mamma och pappa skulle jag inte vilja låta dem vara mer än två-tre nätter, trots att de då skulle vara hos far- eller morföräldrar som de känner mycket väl. De skulle säkert klara sig bra, men jag skulle inte njuta av att låta dem vara utan föräldrar så länge.

  16. A. skriver:

    Forskning visar att småbarn har ett mindre utvecklat minne och att stabilitet och förutsägbarhet i vardagen är kritiska element i en trygg uppväxt. Frånvaro från föräldrarna skapar otrygghet och bör noga övervägas. I vems intresse reser man bort? Det är sällan i barnets intresse att vara utan föräldrar i flera dagar.

  17. Eva skriver:

    Fördomsfulla jag kan tänka mig att en italiensk eller rysk familj har en annan ansvarsfördelning inom familjen än en finsk/svensk. Pappan är nog inte så involverad med barnen så då kan en tumanhand-resa funka bättre, kännas intressantare.

  18. Helena skriver:

    Vi var borta fyra nätter när vår dotter var 5 månader. Ett bröllop långt borta som det var svårt att ta sig till. Vi kom överens om att resan dit skulle ha varit mer traumatisk för henne. Farmor var barnvakt. Värst var det för mig, som fick sitta på hotellrummet med värkande bröst och hjärta. Min mjölk hade hon i frysen om nån undrar.Hon är nu snart två och verkar inte det minsta störd av det. Det är viktigt för oss att vara på tumis en natt då och då, ett par gånger i året, inte älskar jag mitt barn mindre för det! Jag kanske till och med blir en gladare mer utvilad mamma! :)

  19. Mia skriver:

    Det här med egentid får mina nackhår att resa sig, hur kan man resa bort och njuta när man vet att det egna barnet längtar efter en?

    Det här med barn borde ju också medföra en viss personlig utveckling – t ex en vilja att avstå till förmån för någon annan, mycket hälsosamt i mitt tycke.

    Har lite annat perspektiv för vi ville tidigt ge vårt barn syskon och inte låta barnet växa upp som en ensam pascha. Det som stör mig men den här bloggen är att barnet – det enda – hängs ut och allting uppförstoras…

    Du kunde ju i ärlighetens namn uppdatera infon om dig, alltså bloggaren, för du är ju mycket intresserad av barn nuförtiden och välan arbetslös?

  20. mamma skriver:

    Det bestta kommentaren är demppas.

  21. anonym skriver:

    Jag skulle nog vilja resa bort med min man någongång på tumis.

    Eller vänta lite. Jag skulle nog vilja vara borta ett par nätter från min snart tvååriga dotter i ett sällskap som jag trivs med. Helt enkelt för att få komma in i min egen sömnrutin och göra saker som jag vill. Vara lite egoistisk helt enkelt.

    Men när jag tänker efter så skulle jag inte kunna tänka mig att lämna min dotter med någon annan än min man just nu för någon längre tid än dagisdagen. Så det blir nog till att vänta tills dottern är äldre eller åka med någon annan (men vem?).

  22. matilda skriver:

    eftersom jag inte har barn kan jag bara referera till hur jag var som barn. och om man tar det exemplet, så måste det ju rimligtvis vara så att man kan vara borta från en 13åring i 13 nätter då. det hade jag som 13åring aldrig klarat av, jag hade längtat ihjäl mig och dessutom så behövde jag min mamma då (och pappa såklart, men mest mamma) och mina bröder… de hade aldrig klarat av att vara utan mamma och pappa i 12 nätter. däremot klarade vi hyffsat bra att ha dom borta i 6 nätter när jag var 13, lillebror 9 och storebror 16. naturligtvis med mormor boende hos oss då.

  23. Anna skriver:

    Whaat Mia???!! Du måst påriktigt vara sjuk…. Jag har en snart 3-årig dotter och hon kommer inte att få syskon. Istället har hon 5 kusiner i nära ålder som hon umgås med nästan dagligen. Är mycket nära med min egen syster så detta har varit en sak jag funderat mycket på, men jag VET att min dotter kommer att ha en underbar uppväxt även utan ett syskon. För mig är det att välja att ger jag min dotter ett syskon eller dör jag, så jag har valt att min dotter får växa upp med sin mamma. Hon har föräldrar som har tid åt henne, mor och farföräldrar som har tid åt henne, en massa kompisar och sen sina kusiner som är som syskon, som hon bråttas med helt som syskon odyl. Man behöver inte vara ett ensamt barn för att man är enda barnet! Som förälder kan du faktiskt ordna det så att barnet inte blir det minsta ensamt, och Peppe och Magnus tror jag nog ser till att deras son har det mycket bra. Syskon kan faktiskt ersättas med vänner, tro det eller ej. En av mina bästa kompisar är enda barnet och hon har varit mkt nära med sina vänner istället. Du lever i någon bubbla,en fantasivärld, sorry nu bara!

    Min dotter har varit hos mormor flera gånger övernatten (1 natt), även för mormors skull eftersom hon vill vara med sin dotterdotter, tänker inte bara på barnet i det sammanhanget. Har varit borta 2 nätter 2 gånger på resa, då har min dotter varit med sin pappa. Har svårt att tänka mig att jag skulle vilja vara längre borta, helt pga att jag själv skulle ha så ledsamt.

  24. Anna skriver:

    och sorry det blev kanske offtopic men ser totalt rött av att nån slänger ur sig dylikt skit!

  25. a skriver:

    Har inte läst allt, och egentligen är det här lite offtopic, men tänkte ändå delta i diskussionen. Är själv ett vuxet ensambarn som växt upp med att mamma varit borta hemifrån 7 nätter i streck varannan vecka (pga. jobb) sedan jag var två år. Tror knappast att jag tagit skada av det.

  26. Weladine skriver:

    Det som vissa kommentarer får mig att undra över är att de motiverar att ha lämnat barn med nån annan för att resan skulle ha blivit så traumatisk. Alltså hur? Betyder det egentligen tuff för förälrdrarna? För jag förstår inte hur resor kan vara traumatiska för små barn. De får ju sin trygghet av föräldrarna som ser till att de får mat och vila. Ja, det kan ändra lite från vardagen, men det kan ju göras spännande! Traumatiskt kan det väl bli bara om föräldrarna är superstressade/osäkra när de reser? Eller? Man får gärna vidga min förståelse!

    Annars så är jag nog för tumistid, men har nog inte själv behov av en vecka eller mer. Tror även på forskning som visar att små barn inte förstår så bra och minnen försvagas. En kompis dotter började som 3-åring prata om att mamma var död när hon bara var på arbetsresa (minns inte exakt hur lång den var, nog flera dagar) och dotterna var med pappa + mommo. Har hört liknande associationer annars också, och vill inte testa hur mina barn skulle reagera. Men trots detta dömer jag nog inte dem som upplever att de behöver tiden för sig själva för att må bra – man får ju välja de mindre av de ”onda”

  27. Mia skriver:

    @Weladine: jag har inget svar på din fråga, men tänkte nu ändå upplysa dig om att man kan undvika att en treåring tror att man är död t ex genom att prata i telefon eller, i dagens värld, skypa.

  28. Bettinar skriver:

    Har svårt att hålla mig från onödiga spydigheter och sarkastiska kommentarer men jag skall göra mitt bästa. Vissa av kommentarerna här fick mig snabbt att reagera på att ni verkar leva i en liten lycka bubbla.Alla får väl göra på sitt eget sätt så länge de själv vet att barnet har det bra, man KAN INTE dra alla över kamm,hur kan vi sitta här och kommentera att ”man inte skulle kunna vårda par relationen tillsammans med barnen” då man har inte den blekaste aning om hur just deras vardag ser ut.Det kanske inte finns fammo, mommo, farfar som hjälper till. Håll negativa åsikter för er själv och ta hand om det barn du har eller får nån dag och hjälp de du ser att har svårt omkring dig.

  29. lotta skriver:

    Intressant diskussion…på en bra fråga!

    Vi fick precis vårt första barn för några veckor sedan. Så man kunde tänka sig att jag ändrat mig i min tidigare åsikt, men nej…

    …jag är nämligen naivt och fast övertygad om att relationen till ens partner behöver vara högsta prioritet! Det gör att vårdnaden om barnet blir bäst – för det bästa vi kan ge våra barn är ett starkt och kärleksfullt parförhållande/familj :)

    Och om det ibland kan betyda att man åker iväg för några dagar för att lämna sina barn, i andras goda händer, kan det vara det bästa som kan hända barnet/barnen :) Om mamma och pappa kommer hem igen refresched och avslappnade – det måste väl va skönt för en unge?

    Och jag tror faktiskt (men det är bara tro sen…), att det är nåt som alla mår bra av (oberonede av vad man tycker…;)…hups…) oberoende av hurdana barnen och man själv är, eller hur ens parrelation är.
    Kanske bara skicka iväg ungarna och stanna själv hemma, gubben och gumman, kan va det bästa om man är såna som inte själv har lust att flänga och resa…men en break från ”vanliga vardan” är nog på sin plats då och då för alla :)

    —Just saying— <3
    Ha de gott alla!

  30. Weladine skriver:

    @Mia: mamman i exemplet med 3-åringen pratade faktiskt varje dag med barnet, och man pratade även om mamman och visade bilder på henne åt barnet – och ändå trodde det så! Intressant tycker jag. påstår inte att alla 3-åringar skulle reagera så, och barnet verka nog inte ha fått några större trauman så här i efterhand heller. Berättade ju det närmast för att visa att barn tänker olika än vi vuxna, och säkert finns det stora skillnader även emellan dem.

Kommenteringen är stängd.