Alfamamman

I går kväll var jag inbjuden för att tala om Livet & Barnet inför ett gäng marthor. När jag kom in i salen på Simonsgatan konstaterade att en de flesta av kvinnorna var avsevärt mycket äldre än mig. Min första reaktion var att leta fram ett annat kapitel än det jag ursprungligen tänkt läsa högt ur. Kvinnor som varit med om krig och död och antagligen levt under mycket svårare och mer ojämställda tider än jag skulle säkert tycka att jag var bortskämd och tjatig om jag berättade hur orolig jag var över att Magnus inte skulle ta ut lika mycket föräldralediget som jag, att jag tyckte det var jobbigt när folk petade på min gravidmage eller att jag var sugen på rödvin medan jag väntade Vidar.

Men så hittade jag inget lämpligt kapitel (eftersom samtliga innehåller tjat om föräldraledighet/gravidmagar/rödvin). När jag väl började läsa ur boken och berättade vad jag kände och tänkte på var alla ändå så otroligt trevliga och snälla och intresserade. Folk frågade om hurdan Vidar är i dag, hur det är att skriva en bok och tyckte (på ett inte fördömande sätt) att vi absolut skulle fundera på syskon (barn är nämligen flockdjur).

När jag halkade hemåt genom Helsingfors var jag alldeles varm inombords över den fina stämningen.