På Kastrup gck vi i maklig takt till gaten och satte oss ner med några spel för att underhålla Vidar. Klockan närmade sig boarding då jag kastade ett öga på skylten som annonserar flygets avgång. Jag tyckte att det var lite konstigt att det stod Blue1 där och inte Finnair som vi bokat. Det tog några sekunder innan jag insåg att vi väntade vid fel ända av flygfältet och vårt flyg skulle avgå om bara tjugo minuter. Blue1 är inte samma sak so Finnair trots att båda flyger till Helsingfors.
Trots att jag är ute och joggar flera gånger i veckan kändes språngmarschen mellan A- och C-vingen på flygfältet som ett helt maratonlopp. Men Vidar var som gladast under de minuter vi i våldsam fart sicksackade mellan flygplatsens andra passagerare. Han kiknade av skratt då Magnus som skuffade kärran nästan körde på en farbror med gigantisk väska.
Vi hann till slut, men sällan har jag varit lika andfådd och svettig på ett flygplan.
4 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
jag hade en liknande situation (fast utan barn och man, jag var själv) för ca ett halvår sedan när jag flög till USA och mellanlandade i New York. planet var försenat, jag fastnade i passkontrollen och när jag äntligen kunde rulla min resväska från utsikes till inrikes sa personalen på väskinlämningen ”gå nu till terminal A där ditt flyg går från” så jag gick till terminal A. väl på terminal A sa personalen där till mig att mitt flyg var ombokat och hade bytt flygbolag, sånt händer ibland. istället för american airlines på terminal A skulle jag åka med continental från terminal C. så jag åkte tillbaka upp för rulltrapporna, åkte tåget till terminal C, åkte lite mer rulltrappa (varför finns det inga trappor?) gick igenom metalldetektor/röntgen, hittade mitt flyg, som dessutom hade bytt tid och skulle boarda 10 minuter tidigare. väntade till boardingen började en halvtimme senare när dom började ropa upp dom första boardande platserna ”green 14-blue 18” min plats var 17 A. så jag fick fråga personalen som sa ”du är inte bokad på det här planet” så jag frågade ”var är mitt plan då?” fick svar ”du är inte bokad på det här planet” jag sa igen ”jag förstår det, men personalen där sa att mitt plan är inställt och jag är bokad på det här istället.” ”du är inte bokad på det här planet.” ”jag vet.” när hon äntligen förstod att jag förstod och hon förstod vad problemet var sa hon ”jag kan inte hjälpa dig. om du springer nu kanske du hinner till terminal A innan planet går. om det går.” då hade jag 15 minuter på mig innan flyget skulle lyfta, om det skulle gå altså. så jag sprang, genom rulltrappor, vänta på tåg, rulltrappor och terminal A. mitt flyg fanns fortfarande inte där, men någon pekade genom taxfreeshopen, där fanns ännu en tavla (tydligen har varje flygbolag sin egen tavla och dom är gömda lite härochvar) 5 minuter till vi ska lyfta, och jag ska igenom metalldetektorn igen. lång kö. jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv. jag har helt enkelt inte råd att köpa en ny biljett om jag skulle missa det här flyget (som alltid gått från terminal A och aldrig varit inställt) en snäll passkontrollsdam lät mig gå i förstaklasskön som var lite kortare, men ändå ohyggligt lång. jag fick gå före några i kön (bless them som man säger i amärikat) och just som jag skulle gå igenom metaldetektorn- går den sönder. planet ska nu redan ha lyft. jag kommer igenom och springer med väska och skor flygande bakom mig men ja- på min skylt som det ska stå ”phoenix” på står det numera ”Los angeles” däremot står det en person och blir incheckad i gaten brevid som ska till Phoenix. dom har bytt gate, och med ca 2,5 sekunder till godo kommer jag på planet.
Jestas ändå! Jag blev nästan svettig av att läsa matildas inlägg!
Påminde mig om en arbetsresa med en manlig kollega för 15 år sedan. På flyget från H:fors till Paris gick det bra, killen var nog sällsynt tystlåten. På Charles de Gaulle var vårt flyg till Los Angeles annulerat och vi tvingades byta terminal två gånger och som ni redan vet så är det långa vägar att gå. Det var i augusti och det var stånk hett, fuktigt och svettigt. Nu var min kollega helt blank i ansiktet och tycktes inte förstå att vi hade bråttom. Ja egentligen verkade han inte förstå nånting alls. Nå, jag drog och nästan BAR honom (som tur var han spinkig) och våra väskor omkring från T1 till T3 och sedan till T2 och jo det kändes som ett maratonlopp med tyngder. Jag var alldeles otroligt slut och jag kunde inte förstå vad det var med den vanligtvis sportiga, hurtiga och pratsamma mannen. Vi kom till USA och jag tog honom till läkare och det framkom att han var i PSYKOS och han hade varit nervös för flyget så han hade tagit några(!!) diapam.
Nuförtiden gillar jag att flyga ensam…
Matilda: Men du klararde det! jag läste med andan i halsen och hjärtklappning.
Inka: samma här! åh fy Charles de Gaulle är den värsta flygplatsen och att dessutom ha en kollega i psykos att släpa på. jestas.