Alfamamman

I lördags träffade jag en kvinna som fåt barn precis före hon fyllt fyrtio. Med babyn på armen berättade hon förskräckt om hur folk kommenterar henne ålder och hur ovälkommen man är som förälder i Finland. Hon jämförde vårt land med andra länder där barn uppskattad och främmande människor på gatan stoppar en för att gå gulla med ens bebé. Sedan sade hon att hon funderar på att börja blogga om de här sakerna på Vauva-lehti. Min första reaktion var att hindra henne. Att bespara henne från alla elaka kommentarer som dyker upp på bloggar. Mitt sällskap (som också bloggar) föreslog att kvinnan skulle skriva kolumner för tidningen i stället.

När jag skrev om det här på min andra blogg Livet & Helsingfors kommenterade någon i stil med att man som bloggare ska kunna ta lite skit. ”För det är väl inte så att engagemang för sin sak enbart är till för att man själv ska få en egoboost?” Den här meningen har följt mig sedan dess. Har man som bloggare eller människa i allmänhet en skyldighet att göra goda saker, arbeta för ett gott ändamål och tåla lite skit? Har bakgrunden till ens engagemang betydelse? Tänk om någon engagerar en massa människor och får en egoboost av det. Är det ett sämre engagemang då? Eller någon som gärna vill engagera sig men vågar inte eftersom det är så jobbigt med alla elaka kommentarer och kritik som så lätt dyker up på bloggar.