När man får barn blir det ännu viktigare att leva enligt hållbara principer. Man vill ju att det ska finnas nåt kvar av jorden när ungen växer upp. Ironiskt har vi aldrig kastat bort lika mycket mat som efter att ha fått barn. Trots att vi försöker lägga upp portioner som han borde äta upp är det mycket svårt att bedöma vad som funkar just den dagen. Min vän Micaela startade för en tid sedan en kampanj där hon uppmanade sina bloggläsare att sluta slänga mat. Fantastiskt initiativ. Nu undrar jag om ni har tips på hur man kan tillämpa detta i småbarnsfamiljer.

För några veckor sedan hade Vidar sin tvåårsgranskning. Läkaren frågade om vårt barn själv kan dra av sig strumporna. Magnus och jag svarade lite osäkert att han väl nog klarar av det. I dag satt vi i soffan och läste varsin bok (alltså surfade) när Vidar ställde sig framför oss och systematiskt krängde av sig skjorta, byxor, blöjor och strumpor. Sedan gjorde han nåt slags halvbugning och fortsatte leka som om ingenting hade hänt. Vi var både förbryllade och stolta.

På Valborgsmässoafton ordnar Vidars dagis maskerad med björntema (vårterminens tema är Guldlock och de tre björrnarna). Eftersom Magnus och jag fått underkänt i att klä ut vårt barn både på Halloween (vi smetade in blåbärssylt i hans ansikte och sade att han var en zombie) och på påsken (vi smetade in blåbärssylt i hans ansikte, knöt ett huckle över hans huvud och sade att han var en zombiehäxa) har vi nu beslutat oss för att satsa stort på björntemat. Magnus svängde till exempel förbi den lyxiga lilla leksaksaffären vi Fredrikstorget och köpte en björnmask. Själv har jag plockat fram bruna klädesplagg och planerar en liten stump till svans.

Att bli skallad av en tvååring gör sannolikt lika ont som att bli skallad av en vanlig MMA-brottare.

I dag var första dagen då jag hämtade Vidar från dagis och han inte kastade sig i min famn. Istället gav han mig en diskret vinkning och fortsatte spela fotboll. Det var lite sorgligt, men också fint.

För övrigt skrev Hbl i dag om Rättviseförmedlingen. Jag gjorde misstaget att ögna igenom de tre senaste kommentarerna och blev lite illamående av folks vidirghet.

I lördags träffade jag en kvinna som fåt barn precis före hon fyllt fyrtio. Med babyn på armen berättade hon förskräckt om hur folk kommenterar henne ålder och hur ovälkommen man är som förälder i Finland. Hon jämförde vårt land med andra länder där barn uppskattad och främmande människor på gatan stoppar en för att gå gulla med ens bebé. Sedan sade hon att hon funderar på att börja blogga om de här sakerna på Vauva-lehti. Min första reaktion var att hindra henne. Att bespara henne från alla elaka kommentarer som dyker upp på bloggar. Mitt sällskap (som också bloggar) föreslog att kvinnan skulle skriva kolumner för tidningen i stället.

När jag skrev om det här på min andra blogg Livet & Helsingfors kommenterade någon i stil med att man som bloggare ska kunna ta lite skit. ”För det är väl inte så att engagemang för sin sak enbart är till för att man själv ska få en egoboost?” Den här meningen har följt mig sedan dess. Har man som bloggare eller människa i allmänhet en skyldighet att göra goda saker, arbeta för ett gott ändamål och tåla lite skit? Har bakgrunden till ens engagemang betydelse? Tänk om någon engagerar en massa människor och får en egoboost av det. Är det ett sämre engagemang då? Eller någon som gärna vill engagera sig men vågar inte eftersom det är så jobbigt med alla elaka kommentarer och kritik som så lätt dyker up på bloggar.

På väg hem från dagis mötte Vidar och jag en bekant med en svart, liten fluffig hund i koppel. Jag hälsade och ville sedan stajla lite med mitt barb så jag frågade: Vidar vad säger hunden? Min son såg frågande på mig och sade mjau. Jag trodde att han missförstått frågan så jag ställde den en gång till. Vidar såg på mig som om jag var en idiot, pekade på hundskrället och sade högt och tydligt MJAU. Och han hade nog rätt, den pyttelilla, fluffiga hunden påminde faktiskt mer om en angorakatt än en varg.

Som tur var fick hunden diarré innan jag hann diskutera dess kattväsen med ägaren. Vidar och jag fortsatte Båtmansgatan ner.

Hur gamla var ni/era barn när ni/de  började prata?

Till kvällsrutinerna hör att läsa en bok. Ofta blir det Camilla Mickwitzs Jason eller en bok där Världens starkste björn Bamse åker till Afrika och träffar vilda djur. Mest av allt gillar vi ändå böckerna om grisen Benny. I början av Jamen Benny har den lilla grisen fått en bror. Han ville det. Och då fick han det. Den här meningen är genial och jag kan inte sluta använda den. När Magnus frågar mig om jag ätit frukost eller om Vidar har badat svarar jag allvarligt: Jag ville det. Och då fick jag det eller Han ville det. Och då fick han det. Jag uppmanar er att prova den själva.

Det visade sig vara en mycket utmamande manöver att klä sitt barn i huckle. Men säger dagis att barnen ska leveraras utklädda till harar, kyklingar eller häxor så är det bara att lyda. Nu drar vi i väg för några dagar av påskfirande utan internet. Det ska bli innerligt skönt. Hoppas att ni också får njuta av ledighet och påskägg och att ingen serverar er memma.