På Vidars allra första dagisdag fanns det en pappa som högt och ljudligt proklamerade att hans ettåring inte drack ur muggar med två öron och lock. Det här barnet var nämligen sofistikerat och moget nog att dricka ur vanliga glas.
Jag antar att alla föräldrar tycker att just deras barn är lite smartare och sötare än alla andra ungar och det är antagligen helt naturligt att vilja berätta om barnets framsteg. Jag glädjer mig naturligtvis åt ungar som börjar gå vid åtta månder, talar i fullständiga meningar vid tio och äter sushi med chopsticks när de är drygt ett. Hurra för dem! Men stundvis kan jag inte undra om folk överdriver lite, lite i sina statusuppdateringar på Facebook.
Eller så är Vidar bara så pass medoker i sin utveckling att jag bara är avundsjuk på ettåringarna med pinnar i vädret vid teppanyakihällen.
17 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Sander börja gå vid 8½ (viktigt att poängtera att det inte var vid 8 utan 8½) och för mig är det själv så ofattbart. Jag nämner det ofta, mest för att förklara hur han som 1 åring ren kan hålla på som han gör. Men en gång satt jag högt i parken och fundera hur han i mina ögon är typ 1½ (för han är det) och hur tidigt han gick och efteråt kände jag mig rikitgt korkad för jag mena det aldrig som skryt (fast det nog så måste ha låtit så) utan för att jag ännu också själv har så svårt att fatta det.
Bara en syn från den andra sidan.
äh, det är klart att man ska få vara stolt över sitt barn! och alla barn är fina och unika. dessutom är jag säker på att det jämnar ut sig i längden. alla lär sig gå,
Det är en svår balans, skryter man eller är man bara helt enkelt otroligt ivrig och imponerad av sitt barns framsteg. När man är sprängfylld av stolthet så är det alltid ett säkert kort att ha en mor- eller farförälder på speeddial för de tycks alltid kunna ta skrytet på rätt sätt. Men så finns det ju alltid de föräldrarna som förverkligar och rättfärdigar sej själv genom sina barn(bilar/båtar/stugor/whatever).
Mitt äldre barn vägrade tuttflaska och pipmugg så hon drack bara från vanligt glas. Det var sjukt störande för det blev så mycket kladd. Jag skröt nog inte om det utan klagade mest :)
Så är det kanske ganska skönt att vara medioker i sin utveckling? Man kanske får vara sej själv mer då och upptäcka världen i lugn och ro?
Vi hamnar ännu också värma mjölken till Vidars lillasyster och hon ska ha ett sugrör för att gå med på att dricka det så…
Sen ser man familjer var mamma, pappa och tre barn sitter på sushirestaurang, barnen trip trap trull (4,2,0) och äldre barnen äter med pinnar utan att klotta alls och alla ser ut som de stigit ur en Gant reklam, deprimerande.
Som jag hatar dessa pretto föräldrar som skryter över sina barn… Och följdfrågan är : och hur går det för ditt barn? Och som jag gillar de som är genuint intresserade av att höra hur vårt liv ser ut….
Vidars mamma: fast det är ju fint med sugrör! Vår Vidar är fantastisk för oss, men antagligen ganska medelmåttlig på allt annat. EVentuellt extrabra på att bryta ut sig ur olika inhängnader.
Slummy Mummy: som vanligt kommer du med den självklara lösninge: far- och morföräldrar! De fattar det fantastiska i barnbarnens framsteg.
Therese: ja, människor som visar geniunt intresse för andra än sig själva är oftast mycket behagliga att umgås med.
Vidsta kommer att förstå vad teppanyakihällen betyder före mej! Och jag kan redan läsa!
Peppe tog IGEN upp en viktig poäng. Jag tycker det är helt ok att folk stolt berättar om sina barns framsteg men jag har litet svårt för föräldrar som tror att deras barn är rent enastående bara för att de kan vissa saker. Utvecklingen är ju hoppig. Vissa barn kan vissa saker, andra andra saker. Det innebär att alla barn är enastående, inte bara ens eget.
Och så måste man komma ihåg – även om man är förälder – att det i allmänhet inte intresserar andra sådär hemskt mycket vad ens barn har kunnat i en viss ålder. Själv har jag glömt det mesta (tex vad min dotter kunde när hon var sex månader. Minns mycket litet). Jag är så klart löjligt stolt över mycket som min dotter kan men det är bara till hennes morföräldrar som jag skryter om det för de är uppriktigt intresserade.
Intressant nog finns det kulturer där det anses föra med sig otur att berömma sitt barn offentligt. Tex kaukasier gör aldrig det. Jag tycker det känns uppfriskande. Det finns en värdighet i att lita till att ens avkomma är så fin att man inte behöver påpeka det hela tiden.
Så svårt att låta bli att reta upp sig på korkade föräldrar. Inför skolstarten fick vi höra att ungarna ska få sifferbetyg först i åk 4. Då undrade en far hur vi då ska kunna jämföra våra barn? Det hände i slutet av 90-talet, men jag tänker ännu ibland på att jag inte vet om han menade allvar eller skämtade. Suck.
Min äldsta har varit tidig med mycket. Det är också lite jobbigt, då han alltid var före sina jämnåriga då jag diskuterade med deras mammor. Utom en sak -han åt dåligt som baby…. Min point är att det inte alltid är skryt utan en vilja att diskutera och förundra sig. Jag förstod inte att han var tidig med vissa saker innan jag talade med andra. Nu med flera barn märker jag tydligt att han var tidig och att det inte var min förtjänst.
Tack för ett bra inlägg som är värt att lyfta fram!
Barn utvecklas i egen takt och jag är måttligt trött på att höra om ”tidiga barn” som något ”bättre”. Vissa utvecklas först motoriskt och vissa mera språkligt. Det ena är inte bättre än det andra. Dessutom är det väldigt stor skillnad om barnet har syskon som förebilder eller om det är äldst. Våra barn har varit sena både språkligt och motoriskt, men efter de tre första åren är både motoriken och språket på normal nivå.
Jannika: tack själv för kommentaren. Ha en fin sommar!
Anna La: sant. Det är en sak att vlja diskutera och en annan att skryta. och som sagt ska man absolut få vara stolt över sitt barn, men också komma ihåg att det inte är en tävling.
Maria: sade verkligen pappan så? huhu, men det sade väl mest av allt något hans egen syn på att ha barn.
Anna-Lena: jag gillar speciellt mycket din sista mening. Kram!