Det här har vi ju snackat om tidigare. När Vid var ungefär ett år gammal sade en bekant till mig att det nu är dags för Magnus och mig att resa bort i en vecka. Mamman och pappan behöver få vara man och kvinna och hitta tillbaka till varandra efter de första kaotiska babymånaderna, sade hon. Jag minns att en av er kommenterade inlägget med att man kan vara borta från barnet i en dag då det är ett år, två dagar när ungen är två och så vidare.
Nu frågar jag igen, hur länge har ni varit borta från era småttingar (alltså både mamman och pappan borta, det är en annan sak om den ena föräldern är hemma) och hur resonerar ni. Och innan det blir moralpanik eller coolhetstävling vill jag påminna alla om att det inte finns något rätt svar på den här mycket öppna frågan. Bara olika svar.
29 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Båda har vi samtidigt bara varit borta en natt från dottern, som var två år den gången. Däremot har någondera av oss varit på vift någon natt nu och då. Det har tydligen fyllt våra behov att vara från familjen. Då jag hörde om ett år- en natt regeln trodde jag inte att det var min grej, sen då jag fick barn märkte jag att jag tänkte ganska likadant. Sen har vi inte heller superlätt att få barnvakter.
Vi var borte tre netter fra vår fem måneders plutt og det gikk veldig bra. Både barn, barnevakter og foreldre hadde det storartet.
Vår två och halvåring har sovit under samma tak som åtminstone en av oss under hela sitt liv. Jag vet inte om det är ett medvetet val eller brist på övernattande barnvakter. Vi har dock kommit hem efter att hon gått och sova. Och det har gått bra för alla inblandade hittills.
Jag tror barn mår bra av att ha flera trygga vuxna omkring sig. Varför bygga upp en tillvaro där föräldrarna är de enda trygghetspelarna? Är det föräldrarnas egen rädsla att inte ”behövas”? Den bästa gåva ni kan ge era barn (och er själva) är att skapa för barnen en tillvaro som inte är helt beroende av er. OM det skulle hända er något, så faller inte barnens hela värd samman – och det är något som känns lugnt att veta. Jag har själv i min närhet haft barn vuxit upp med många famnar och många sängar pga att ena föräldern dog och den andra fick avlastning, och de är nu – vad jag ser – trygga ungdomar idag.
Vi har varit borta, tillsammans, nån enstaka natt från dottern sen hon föddes (2,5 år nu). Ibland måste man få vara på tumis med sin partner anser jag. Det har varit bra både för oss och för henne. Tror hon också behöver paus från oss ibland :)
Men nu i vinter skall jag åka på ”morsvila” till Portugal på 4 dagar (ensam)! Det kommer att bli spännande, jag har aldrig varit borta från dottern så länge i ett sträck. Samtidigt som jag ser framemot att få vara för mig själv lite. Och jag tror att pappa o dotter kommer att stortrivas på tumis utan mig :) så får de härja fritt!
Vi åkte på bröllopsresa då vår son var lite under 2, och var borta en heeeeel vecka. Första fyra dagarna var det lyxigt och underbart, resten av tiden satt vi bara och pratade om honom och längtade efter honom. Det yngre barnet var nog lite yngre när vi lämnade henne, för det kändes inte lika stort att lämna bägge två tillsammans hos mormor/farmor.
Det var en radiopsykolog som jag tyckte lät klok, som sa att man gärna ska ringa varje dag när man är ifrån varann, men att det är viktigt att inte betona hur ledsamt man har, och hur man gråter efter sin lilla, utan tvärtom berätta att man har det jätteroligt! Och förvänta sig att den lilla också har det bra! En annan bra idé är att varje dag berätta hur många dagar det är kvar tills man ses igen. Och förstås låta återföreningen vara överlycklig.
Aldrig har vi ännu varit båda borta hela natten från våra pluttar, äldre syskonet är snart 2,5år, den yngre fyllde nyss 1. Den äldre skulle jag nog säkert kunna lämna redan med mommo, och nu brjar den yngre också bli så stor att det kanske skulle gå. Men inte helt lätt att be om sånt när farföräldrarna är utomlands och morföräldrarna heller inte bor runt knuten (fast de har nog en god relation med barnen) och båda jobbar. innan lillebror föddes kom vi nog ibland hem efter att stora syster lagt sig men med lillebror lämnade det: han tog ingen flaska så jag var ganska bunden vid honom. Och sen när han började bli större så var han i 3mån mer eller mindre sjuk – inget allvarligt men nätterna krävde ca 15 uppstigningar – inte precis något man frästar andra med ;) Och var nog lättare att be nån ställa upp bara med ett barn jämfört med två små – man är ju själv ganska trött ibland och ändå har man vanan inne. Men nu när nätterna blivit bättre har vi börjat fundera på att en natt på hotell, så att vi sku få sova ut, kunde vara möjligt om mommo inte är för trött. Men har nog inget behov av så mycket mer nu. Tycker nog inte man absolut måste resa bort på tumis för att hinna med varandra: vi har dejt i på soffan eller sovrummet (hahah, inte det ni tänker på, det planeras inte på vör hand) 2ggr/v kl21. Utan TV, kanske nån god dryck, något att knappra på men det viktigaste är att vi umgås, pratar. Och visst har vi då och då farit på en lunch eller kaffe på tumis – helt härligt att röra på sig så lätt och få SITTA. Visst tycker jag också att det är viktigt att barnen är trygga med andra vuxna än oss, men tycker nog inte att det krävs övernattning för att etablera trygghet.
Vi har varit två gånger ett dygn från barnen tillika och det under det senaste året, barnen är nu 2,4 och 1,7 år. Skulle säkert ha blivit mera men vi har de senaste två åren haft en husremont som tagit all vår tid och pga. det och också andra orsaker behövt ganska mycket barnvakt. Ska jag spekulera tror jag att ett par nätter max är vad jag/vi skulle kunna lämna i detta skede.
Våra barn är nu 3,5 och snart 5. Vi har varit borta från dem 1 natt. Den stora ber själv om att få sova över hos farmor och då får han såklart det. Den lilla vill aldrig självmant. Nu hänger det mycket ihop med brist på barnvakter (inga mor och farföräldrar i närheten) men jag tycker det är fint när det blir deras eget val också.
Vår lilla har inte varit så framåt och väldigt mammig och pappig plus en liten sjukling som fram tills 2,5 år sovit extremt dålilgt, vaknat ibland upp till 4ggr/timmen och det är inte så enkelt att lasta på någon plus att vi inte känner oss riktigt bekväma med att veta att han är ledsen. Nu sover han bättre så nu är det skillnad, så om barnvakt fanns skulle vi nog kunna vara borta 2 nätter tänker jag. Stora skulle absoult klara det. Men då var det då bristen på barnvakter. VI hade planerna i våras med då blev farmor sjuk så det gick om intet… Sen är min sambo mer harig än mig, han har lite erfarenheter från sin barndom då han blev lämnad i 1 mån vid 1 års ålder och han tror att det påverkat honom mycket. Så han är rätt försiktig när det kommer till att lämna bort barnen. Dock är vi rätt bra på att göra saker på var sitt håll och är hyfsat regelbundet borta på små semestrar. Bara inte med varandra. Men det kommer väl med tiden tänker jag :)
Vi bodde utomlands när vår son föddes så innan han var 2.5 år hade han ALDRIG varit ifrån oss, inter ens några timmar på dagen. Precis innan vår dotter föddes flyttade vi till Sverige och den lille fick prova på att sova hos mormor och morfar en natt. Sen kom vår lilla flicka, jag blev döds sjuk och var på hjärtintensiven i två veckor. Min sambo jobbade heltid och plötsligt fick vår pojke mer eller mindre bo hos mina föräldrar ett tag. Vår dotter har fått lära sig att vara ifrån oss en natt då och då sen en tidig ålder. Man vet ju aldrig vad som kan hända och bra om de känner sig trygga med andra vuxna……
…ooops, det var inte helt sant..lite på dagis hade ju lillkillen varit …… men aldrig blivit lämnad med barnvakt …..
Eftersom jag upplever det som om det verkar vara ”dåliga föräldrar” som INTE lämnar bort sina barn lite emellanåt på vissa av dessa kommentarer till det här inlägget (eller är det ett stygn av dåligt samvete?!) frågar jag:
Vem sköter om era barn då ni är borta? Betalar ni någon lön eller ger något annat till barnvakterna?
Vad är över lag rimlig barnvaktslön?
Som det är nu känner vi i alla fall att vi inte vill prioritera att betala lön till någon för att själva vara ute och roa oss utan barnet (och istället prioritera bort något annat) – vi kan faktiskt ha roligt TILLSAMMANS med vårt barn, dock inte sena kvällar eller med massor av alkohol så klart. Träffar dessutom barnets mor- och farföräldrar 3-4 gånger per år (de bor ganska långt borta…) så då när vi ses vill vi också passa på att umgås med dem, och i varje fall inte bara ”dumpa barnet” på dem.
En natt som mest. Det känns som om det räcker till bra just nu men alla gör ju som de vill. Det talas om att man annars inte får ihop den där tumistiden, jag vet inte, jag tycker det blir en hel del timmar på kvällarna när barnen gått och lagt sej, med potentiell tumistid. Hellre vårda förhållandet varje dag än samla ihop alla förväntningar på en vecka?
Jag minns när jag själv var barn, under skolåldern tror jag. Då var vi hos mina morföräldrar när mamma och pappa campade på Åland. Vad kan det ha varit, tre nätter? Jag/vi hade det såklart hur bra som helst men jag minns att det kändes tråkigt när man var utan den där mamma/pappatryggheten. Även då jag var större, i skolan, minns att min mamma var på arbetsresa och det var inte heller okej fast pappa var hemma med oss, det var inte bra att vara utan den där alltärsomvanligt-tryggheten. Så att fast barnet skulle ha det hur bra som helst med barnvakt, så är det inte samma som att ha hela familjen samlad. Inte tog jag skada av att mina föräldrar var borta, men jag minns ännu hur det kändes, det är vad jag vill säja.
Vi har varit borta tillsammans första gången då vårt äldre barn var lite på ett år, då på resa och 4 nätter borta. Med nummer två var vi första natten tillsammans borta hemifrån när han var 6 månader, då var det bara en natt. Hos oss har det alltid varti famo&fafa eller mommo&mofa som skött om barnen, då de har tyckt väldigt mycket om att vara hos dem.
Oj! Jag har läst bloggen länge men kommenterar först nu.
Det känns som att många tänker på riktigt att det inte skulle vara bra för barnet att vara borta från sina föräldrar lite, jag är åtminstone överraskad hur lite dessa svarare har varit på resa! Inga arbetsresor här inte!
Allt beror nog på omständigheter men jag håller ganska bra med den som sa att man inte ska skapa en värld för barnet där man är helt oersättlig, det e verkligen skrämmande om ngt skulle hända. Klart, alla har inte bra barnvakter. Så åk ni på resa bara med varann utan lille gossen! Själv tänker jag lite på det att om ngt skulle hända åt oss medan vi är borta men…det handlar ganska mycket om en själv, att släppa loss lite men inte mycket. För att orka ta ansvar måste man få vila, hur man än gör det. Vi har inte varit borta med trean mer än två nätter hittills (han är 2 år) men det är bara lättja. Mormor skulle nog ha hoppat in redan! blablabla det här engagerar mig tydligen…;)
Nea: vi har också barnvaktsproblematiken. den här gången var vi borta i tre dygn (det längsta varit hittills). Å andra sidan verkar Vidar älska sin farmor och mormor lika mycket som oss så det känns bra att lämna honom i deras vård.
Lene: vad roligt att höra! hoppas att ni hade det mysigt.
Anonym: vad bra! man måste ju inte vara borta från sitt barn. jag tror att Magnus och jag sovit utan Vidar ungefär fem-sex gånger sedan han anlände.
Moster: vettigt resonerat! jag är lycklig över att Vidar har en så bra relation med sin mormor och sin farmor.
Karin: roligt att er dotter är exakt lika gammal som Vidar! Och jag håller helt med dig om att det är skönt och viktigt att få vara helt ensam med sin partner. Ha det så SUPERSKÖNT i Portugal!
Matilda: mycket klokt! jag kan skriva under allt. ni verkar ha en sund relation.
Weladine: låter som om ni löst det på bästa sätt. och jag har också funderat på det där med hur mycket man kan ”utsätta” sina egna föräldrar för. Trots att de ölskar sina barnbarn så kan det bli tungt med en plutt som vägrar sova. Hoppas ändå att ni får er hotellnatt snart.
Sabbi: check! efter att huset är färdigt ska ni fira med en hotellnatt. Så lyder lagen.
Hanna: bra poäng det där med att barn är olika och vissa är lättare att lämna hos barnvakter än andra. Tänk att det är så många av oss som saknar barnvakter. Men som du säger, tids nog blir ungarna så stora att man inte behöver fundera på sånt här.
Sara: Oj nej! hoppas att allt är bra med dig nu. Intressant det där som du berättar, alltid kan man inte välja.
anonym: jag tycker att man ska stanna hemma eller lämna över barnet enligt eget förstånd och hjärta. Vi har släktingar och en kompis som sköter om Vidar då vi vill gå ut och äta eller resa bort.
Slummy mummy: intressant hur starka minnen man kan ha från att ha varit så liten. Tycker som du att man ska följa sitt hjärta också i det här fallet.
Mipima: vad bra och framför allt att det känns bra.
Kristina: jag blir så glad över alla vettiga och konstruktiva kommentarer. Tack för att du är en som delar med sig av sina tankar och erfarenheter!