Vidar träffade en flicka på ungefär fem år i poolen i dag. Han ville så gärna leka med henne, men hon var alldeles för blyg för att hänga med honom. Medan han följde efter henne glatt pratandes drog hon sig undan och lekte koncentrerat med några hinkar och en spade hon hittat.
En god vän berättade att hon först efter att ha fått barn insett att blyghet inte är något man bara kan skaka av sig. Hennes son är i skolåldern och vågar knappt prata på lektionerna. Främmande människor ger honom ångest. Enligt min väninna finns det helt enkelt människor som är blyga och såna som inte är det. Hon sade att hon själv alltid varit social och först nu insett hur begränsande och lamslagande blygheten kan vara. Att det inte bara är att skärpa sig och gå fram för att leka eller prata med främlingar. Och att sociala föräldrar inte nödvändigtvis gör supersociala barn.
Som icke-blyg person beslöt jag mig för att ha större förståelse för de blyga och framför allt för de blyga barnen.
2 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Här tampas vi, mamma och dotter, med en nyfunnen blyghet, vid 3,5 års ålder. Jag misstänker det är något som har att göra med utvecklingen också. Och det är verkligen utmanande att veta hur mycket jag ska ”pusha” och uppmuntra att gå mot den egna känslan att dra sig undan och hur mycket jag ska bekräfta och t.ex. låta dottern sluta med en hobby där hon inte velat vara ensam längre. Jag har själv varit, och delvis är, försiktig i större folksamlingar och känner att man behöver få bekräftelse för att det är okej att vara blyg. Men samtidigt behöver man också få stöd för att ibland våga göra sig hörd, då man vill det.
Ibland är man ju blyg för att man helt enkelt inte vill och tycker det är obekvämt att umgås med någon främmande eller tala inför någon människa. Andra gånger är man blyg för att man inte vågar (av vana?) stå på sig och göra något som lockar och få synas. Vid båda tillfällena skulle man behöva bekräftelse och stöd.
Och om man ofta känner lockelsen att ta plats, men inte vågar, blir man kanske med tiden tom. lite ledsen och avundsjuk på dem som har lättare för detta.
Nea: du har helt rätt. Det är inte alls så svartvitt som jag lade fram det. Det finns olika situationer och faser av blyghet.