Under en middag med några smarta och roliga kvinnor kom åter efternamnsdiskussionen på tal. En sade att det var självklart att det gemensamma barnet skulle få faderns namn, en annan sade att pappan gärna skulle ha tagit hennes efternamn och sett att barnet gjorde likadantm, men att hans familj lagt in ett veto, en tredje tyckte att alla kunde behålla sina efternamn och barnet kunde få mamman. Kort sagt fanns det lika många lösningar som middagsgäster och alla förstod med varndras val.
Vidar heter Öhman e efternamn eftersom vi beslöt att den som är gravid och genomgår en förlossning får välja efternamn. Dessutom heter Magnus Silfvenius Öhman i efternamn och det är trevligt om vi alla har samma namn. Trevligt, men absolut inte ett måste. Namn är trots allt bara namn, det har ingenting att göra med hur mycket familj man är eller hur mycket man tycker om varandra.
31 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Jag anser att ett gemensamt efternamn är betydligt viktigare för familjegemenskapen än vad skribenten framhåller.
Men det som är helt förkastligt är då barn tilldelas mammans ”kombinerade” efternamn (=sammanslagning av hennes efternamn och pappans efternamn, ”Svensson-Jansson”). Hur ska det barnet göra sen då han/hon vill göra som föräldrarna, kombinera sitt fördelse efternamn med en partners? ”Svensson-Jansson-Åkerblom”?
Intressant! Varför tycker du att det är viktigt med gemensamt efternamn? I Finland få man (tyvärr?) inte ge dubbelnamn åt sina barn.
Nä nu blir jag lite upprörd på ”Fadern”. Jag och min bror har fått äran att bära min mammas namn eftersom mina (gifta) föräldrar beslöt att mamma bestämmer efternamnet och pappa förnamnet. Att vår kära far har annat efternamn har då aldrig påverkat vår familjegemenskap.
”Kommentar #1 – Fadern: 18/06 10:39
Jag anser att ett gemensamt efternamn är betydligt viktigare för familjegemenskapen än vad skribenten framhåller.”
Måste det efternamnet alltid vara mannens efternamn? hur motiverar du det i så fall?
Javisst, ett gemensamt efternamn vittnar om ett äktenskap och inte ett liv i synd. Faderns efternamn är det brukliga att använda.
Vi kommer antagligen att ge framtida barn min sambos efternamn eftersom han har så liten släkt att hans namn annars skulle dö ut helt om inte vi för det vidare. Så det tycker jag skulle vara litet synd. Själv skulle han nog kunna tänka sig att ta mitt namn också för han tycker det är snyggare men mitt släktnamn är inte på väg att försvinna någonstans så jag har inget emot att ge hans namn åt barnen.
Det där med graviditet som du skrev är lite kul för jag tänker tvärt om, att om jag får äran att uppleva en graviditet, att bära barnet och vara så mycket närmare det så kan han få ge sitt namn åt dem. Är alltså noll avundsjuk för att män inte behöver gå igenom detta, skulle aldrig villa byta. (inte heller fast det följer en förlossing på det)
har du någon annan motivering till att man alltid ska använda faderns efternamn än att det är ”det brukliga”?
Hörde om en familj där föräldrarnas efternamn var Aalto och Laine, och barnet fick heta Aaltolainen. (Det här är alltså inget skämt, en som jag känner brukar umgås med dem.)
Jag tycker egentligen att det är ganska vackert.
Barnen har mitt efternamn, och jag kommer aldrig att ta sambons efternamn om vi gifter oss och han kommer nog inte att ta mitt. (Varför skall man över huvudtaget byta namn?) Orsaken till att barnen har mitt efternamn är helt enkelt det att sambons efternamn är ett av de vanligaste i Finland och mitt är ett av de ovanligaste, så för att det skall leva vidare så har barnen mitt efternamn. Spelar nog absolut ingen roll om familjemedlemmarna har olika efternamn, det är ju inte namnet som gör familjen, eller är det?
För mig personligen var det självklart att hela familjen ska ha samma efternamn. Vi hör ihop, jag vill att det ska vara tydligt. Att jag valde att byta till min makes efternamn hade ganska mycket med traditionen att göra. Jag har hela mitt liv varit förberedd på att jag kanske byter namn en vacker och lycklig dag så det kändes inte alls underligt utan helt naturligt och rentav roligt att byta. Hur andra människor gör tycker jag att kvittar. Huvudsaken att man inte gör något mot sin vilja. Fast tidigare var det ju mycket enklare när man skulle reda ut släktskap och kartlägga ankdammen när gifta par hette samma sak och man kunde anta att det är kvinnan som har bytt namn. Nuförtiden kan det ju vara precis hur som helst. Jobbigt för nyfiken i en strut.
Jag kunde inte själv tänka mig att byta släktnamn – symbolen för vilken släkt jag tillhör – då jag gifte mig. Valde dubbelnamn åt mig själv. Då hade vi redan ett barn (ja, vi hade levt i synd) som hade fått min mans namn. Logiken bakom det var mycket svag, egentligen ingen. Men jag kan komma ihåg att jag tänkte lite i liknande banor som ”A” här ovan, upplevde kanske lite att mitt emotionella band till mitt barn som jag burit och fött var av den klassen, att det kanske behövde lite kompenseras till min man. När ett barn sedan hade pappans efternamn var det bara naturligt att de andra fick samma. Jag känner mig verkligen inte utanför deras namngemenskap fast jag har dubbelnamn. Tvärtom sku jag kanske idag välja att inte ta dubbelnamn utan bara ha mitt eget. Jag tror att jag bara jag orkar och ids kommer att gå och ta bort det extra bihanget.
Mina barn har min mans efternamn och jag har mitt eget. Mitt val. Jag är min egen trots att jag är en del av familjen. Passar mig utmärkt. Och jag skulle aldrig ta min mans efternamn, det är föråldrat att göra så. Såvitt jag ser det så blir man en del av mannen när man gör det, det har jag inget behov av.
Ida: Blir mannen en del av kvinnan om han tar hennes namn?
Typ. Ja.
Funderade lite på det där före jag publicerade inlägget. Var och en gör som man tycker och har de åsikter man har. Jag skulle inte ta min mans efternamn, tycker inte han varken ska eller behöver ta mitt. För mig är detta med efternamn en stor grej, jag tycker man ska fundera noga över sitt beslut. Inte låta traditionen styra. Inte automatiskt ta mannens efternamn för att ”så gör man”. För det är vanligare att kvinnnn tar mannens efternamn, inte tvärtom.
Ida: Ok. Jag tycker alltså inte att det är något fel med att vara en del av den andras liv, det lovar man ju varandra vid giftermålet. Tycker inte heller att ett namnbyte symboliserar någon sorts underkastelse, inte åt någotdera hållet. Däremot kan jag tycka att det är lite fördomsfullt att anta att det är på det viset.
Jag ville behålla mitt efternamn, min man ryckte på axlarna. Jag vill inte ge upp en del av min identitet bara för att jag gifter mig. För så kändes det för mig, som om jag offrade något. Namnbyte var inte rätt för mig.
Andra får göra som de tycker. Att jag sedan tycker att man ska fundera över traditionen är en annan sak. Jag tycker inte att man per automatik ska ta sin mans efternamn när man gifter sig, bara för ”att det ska vara så”. Men som sagt, jag vill inte peka med finger och döma andras beslut, var och en med sitt.
jag skulle aldrig ge upp mitt namn. dubbelnamn för båda blir helt toppen sen när det är dax! allt snack om att leva i synd får mig att fnissa. människor som går omkring och pekar ut synder, de e de som är syndiga! även jag :)
Jag tog min mans namn men tycker inte att man ska göra det automatiskt, utan att tänka efter. Både mitt flicknamn och min mans efternamn är ovanliga, men min mans namn är snäppet ovanligare och har dessutom långa anor, stark anknytning till orten där vi bor m.m. så valet var ganska enkelt. Med två ovanliga och svårstavade namn var dubbelnamn aldrig ett alternativ, då hade det aldrig blivit rättstavat.
Vi gjorde som er. Jag beholl mitt efternamn, min man sitt (men i NZ har man ratt att nar som hur som helst anvanda sin make/makas efternamn, om man typ ska fixa kort pa konsum eller sa- sa vi ar dar family karlsson) och var lilla dotter fick mitt efternamn. I Sverige har ju vi kommit lite langre med att acceptera sant har (men far anda valdigt ofta hojda ogonbryn) desto mer i NZ. Har funderat lite och tror att det till stor del handlar om den store mannen som for vidare sitt namn/gener/bakgrund etc (det klassiska John Jr, da mannen aven for vidare sitt fornamn). Hade det som forslag nar var dotter foddes Klara Jr (med mitt efternamn). Om man ar kvinna framstas ju det valdigt egocentriskt. Men inte lika sa om man ar man…
Att faderns efternamn skulle vara det brukliga att använda är egentligen inte rationellt (vidare motivering se b.l.a nästa stycke). Dessutom så har mannen ”lättare” att inte ta sitt ansvar för eventuell ”kärleksknodd”, och ibland inte ens vetskap om att han skapat sådana, detta helt ju på grund av att babyn inte växer i hans mage. För mig så ter det sig väldigt förlegat att automatiskt ta den ene partens namn bara på grund av traditioner etc. Det är något två perter som BÅDA varit med och skapa en knodd skall komma överens om, och alla har egna lösningar.
Och det mer LOGISKA i mitt tycke skulle vara att barn skulle få mödrarnas namn (precis som långväga släktskap i genetik kollas upp via mitokondrier och kan spåras från moderns sida). Vi bär, och föder. Och way back- nu talar jag då – way WAY back, så var det ju så att barnen var kvinnornas (ända till någon fattade sambandet sex->barn, innan det var det månen/barnandar som plötsligt hoppade upp, etc som befruktade kvinnan…). En bra grej är ju att ge barnet ett medvetet alternativ och diskutera om det då det blir äldre(16-18), typ, ”du har haft det här efternamnet, men det är okej om du vill byta, det sårar ingen”.
MEN allt är ju inte logiskt i denna värld. Jag tror knappast jag skulle ta sambons namn om vi gifte oss. Vi har ungefär lika sällsynta efternamn.
Dottern har nu mitt namn, och vi har kommit överens om att det finns en CHANS att byta det till hans vid ev. giftermål. Chans.
Och jag tycker inte att det är namnet som gör en familj. Jag menar i så fall så är det ju lite tassigt att se på århundraden av exempel på ”familjeidyller” som rentutav tvugna var att bära samma namn för att inte bli utstötta(kvinnor med oäktingar, för män kunde ju gå ifrån eller vägra erkänna faderskap-fanns inget sätt att bevisa då, säkerligen var detta en delorsak som drev på delat-namn-grejen), men gått i precis samma svackor och missöden, lyckor och härligheter som de nutida familjer som INTE bär samma efternamn. Man kan väl påstå att det nog är bevisat att det inte stöder familjelycka sådär automatiskt att dela namn. Symboliskt kan det ju vara en fin gest – men bara om man VILL det själv, inte för att man ”måste” eller känner sig tvungen.
Tack för era åsikter och kommentarer (och keep them gärna coming!). Jag tycker som sagt att man med namn, och alla andra saker ska fundera varför man väljer att göra på ett visst sätt och sedan göra somman vill.
Jag kommer högst antagligen att byta namn när jag gifter mig. Mitt efternamn är ganska ”nytt”, det var farfars farfar som valde det åt sig. Om han inte hade några bekymmer med att byta, varför skulle jag ha? Min sambo däremot är väldigt mån om sitt efternamn, dessutom älskar min svärfar att släkttforska. Så de vet massor om sitt efternamns bärare.
Det är mer praktiskt i mitt tycke: en familj, ett namn. När man betalar räkningar så finns ett efternamn. Jag var kassör i högstadiet way back when och det var en jäkla oreda att para ihop föräldrarna med barnen när inte efternamnen stämde. Men jag förstår de som inte vill byta, rätten att välja är huvudsaken.
Det är inte lagligt i Finland att båda tar dubbelnamn (Jansson-Svensson och Svensson-Jansson), endast en av paret kan göra det.
Men till huvudsaken: Jag förstår inte argumenten att det är mera praktiskt att ha ett namn (och speciellt det här med högstadieberättelsen). Man KAN ändra på praktiska saker så lätt att det är lite lustigt att säga att namnet som är en del av identiteten har valts pga att någon kassör annars inte vet vem som är familj med vem. Gör en lista på föräldrarna för eleverna i klassen om det behövs så är saken klar. Hur enkelt som helst.
Det är attityderna som är svårare att ändra.
Lyckligtvis finns inte alltför många som är av samma åsikt som kommentatoren Fadern. ”Leva i synd” jovisst… ganska få som ser så på saken av den yngre generationen.
Alltså, visst är det ju mest praktiskt att dela efternamn i en familj, åtminstone i Finland där alla är vana vid att det skall vara så. Sedan så tycker jag att det ger en extra-gemanskapskänsla till familjen. Typ att man kan svara ”Hos Janssons” i telefon etc. Med det sagt så är det nog så att jag och min partnern aldrig skulle kunna komma överens om vilket efternamn som är att föredra. Både jag själv och min partner har ganska ovanliga namn och det skulle vara svårt för oss båda att ge upp efternamnet. Några barn med i bilden och det här rörs till ytterligare med den namnlag som finns i Finland. Kanske skräddarsyr vi ett efternamn åt oss!
Vilket otroligt fjolleri. Barn ska ha faderns namn – för sådan är vår tradition. Så enkelt är det. Om fadern är okänd, så blir det naturligtvis moderns namn. Men bådas??!! Eller Tant Elsies? Herregud så pretentiöst och småborgerligt kissnödigt.
Lite sen med kommentaren!
För vår del kommer det inte att ha någon skillnad eftersom vi båda har samma efternamn. För barnet tror jag inte det kommer att ha någon skillnad. Fast, i vissa fall vågar jag nog påstå att efternamnet är en del av ens identitet (åtminstone för mig), och att i ett senare skede byta kan medföra lite kriser. Jag böt bort mitt efternamn då vi gifte oss, och det tog ett tag innan jag lista ut vem jag är. Är jag samma person som innan? Vem var jag med det andra, ursprunliga efternamnet?
Hur fasiken klarar ni kvinnor av att byta namn vi vigslar? Eller är det bara en så inrotad ”självklarhet” att ni inte desto mera tänker på det?
Ok, hamnade kanske lite utanför rubriken nu… Sori :)
Klokt skrivet, Peppe. Herregud, ibland tror jag att vi lever på 1800-talet när jag hör 30-åriga välutbildade kvinnor kläcka ur sig saker som ”alltså det är så synd att min pojkvän har ett så trist finskt efternamn”. Till vilket en normalt funtad jämlikhetsinriktad människa, man eller kvinna, kontrar: ”Behåll ditt eget, då.” Hon: ”Ja, du kunde ju göra det, men du är ju så…så…självständig.” OMG.
Jag vet! Tänk att efternamn kan väcka så mycket traditionella värderingar.
Glad midsommar, förresten!
Nämen!
Jag har ju jobbat med din man! Jisses amalia! När du skrev Magnus efternamn så insåg jag att det inte kan finnas så många fler. Grattis till finfin son och hälsa Magnus från fd kollegan Alexandra från Big Brothertiden. ps. jag gav vår son premiärmat på hans 4 månadersdag. Kunde inte vänta. Vår premiärmat blev jordärtskockspuré och det slank ner! Lycka till! Nypotatis lät smarrigt.
Alexandra
En tanke. Kunde man inte göra det så att flickor bär mammas namn, pojkarna pappas? Tänk hur lätt släktforskningen skulle bli! Inga problem att reda ut en kvinnas släkt, för hon skulle inte ha bytt namn 100 ggr tack vare äkteskap, skilsmässor etc. Jag tycker också det skulle ge en viss kick av samhörighet. ”Vi kvinnor”. För det är nog en gnutta nedvärderande att man byter till mannens namn vid giftemål OCH att barnen alltid skall ha faderns namn är också lie orättvist. Som om pappan är mera viktig…… Ang. samhörighet och ”familjekänsla” Om ett namn är av så stor betydelse för känslan av samhörighet och känsla av en ”hel” familj är kankse nåt lite på tok…..