Alfamamman

Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Header

Enbarnspolitik

10.04.2010 17.22 | Skriven av peppe i Okategoriserad - (59 kommentarer)

I vår lilla familj tillämpar vi en kinesiskt enbarnspolitik. Det räcker med andra ord med ett barn för oss. När jag i en bisats nämnde det här för min far konstaterade han förskräckt:
”Ska Vidar verkligen bli ett ensambarn? Tänk om han blir lika egocetrisk och omöjlig att leva med som jag?”

Det här är ingalunda en unik reaktion. Folk förfasar sig i regel över vårt beslut att sluta föröka oss efter bara ett barn. Alla ensambarn blir nämligen själviska, bortskämda, oempatiska och per definition ensamma. Det är närapå barnmisshandel att inte ge sin unge ett syskon. Folk är väldigt stränga i sina uppfattningar om vad som är korrekt familjepolitik. Två till tre kids verkar vara acceptabelt, men fler eller färre är underligt och kräver förklaringar (och gärna ursäkter).

Min man är ett ensambarn och riktigt trevlig att leva med och jag känner folk som har syskon, men ändå är odrägliga i sällskap. Så jag vet inte. Min lillasyster Pyret är visserligen min bästa vän och det är sjukt roligt att hänga med henne, men alla syskon blir inte per automatik bästisar, vissa gillar faktiskt inte alls varandra. Eller, kanske ännu värre, är ligiltiga inför varandra.

För oss känns det helt enkelt rätt att vara en liten familj på tre personer. Jag är säker på att Vidar kommer att ha nära och givande relationer med en massa olika människor, trots att de inte bär på samma gener som han. Dessutom får han troligtvis roliga kusiner som han kan hänga med.

Samtidigt förbehåller vi rätten att göra avkall på vårt familjeplaneringsprogram. Vem vet, kanske vi ändrar oss och Vidde en dag blir storebror. Och då kan ni säga de fyra mest tillfredsställande orden i världen: vad var det jag sa?

Men innan ni gör det, svara på den här frågan: hur många barn skulle du vilja ha? och varför det?