Snart fyller Vidar fyra månader och jag tänkte låta honom smaka på annat än mjölk. Jag tänker mej typ nypotatis till att börja med. Eller vad säger ni, när och hur börjar man introducera mat åt en spädis?
Den fullvuxna mannen på bilden äter redan det mesta.
Ärligt talat trodde jag att jag mycket oftare skulle få höra ”Var har du babyn? Barnvaktar Magnus?” än vad verkligheten visat. Antingen är folk mycket mer jämställda än vad jag trott eller så har jag bara gett en så hård bild av mej själv som jämställdhetsfanatiker att ingen vågar fråga nåt som kunde uppfattas ojämställt.
Jopo, min Jopo vem är väl som du?
Vore jag inte gift skulle du bli min fru.
Du för mej till stan på minuterna fem,
och minst lika snabbt kommer jag hem.
Min kärlek för dej har inget tak
och en dag kan jag spänna fast bebén på din bak.
Glad midsommar på er!
Kom ihåg att det inte är okej att drunkna eller att vara full med sina barn.
Okej, här kommer en pinsam bekännelse: När jag blev gravid var jag säker på att jag skulle gå upp trettio kilo och aldrig gå ner dem igen. Jag trodde att jag för evigt skulle bli en tjockis av att få barn. Jag bävade inför att väga mej på rådgivningen och någonstans runt den åttonde månaden då vågen visade 75 kilo hade jag fått nog och steg inte upp på den mer. Förnekelse har alltid funkar bra för mej.
Sedan föddes Vidar och jag insåg fort att produktionen av bröstmjölk kräver en hel del energi, likaså att skuffa en tung barnvagn på stan (ifall det här vara en damtiding skulle ”skaffa en riktigt tung och svårmanövrerad barnvagn” vara ett bra viktminskningstips) och dessutom måste man ibland prioritera andra saker än lunch då man sköter om en spädbarn (det här skulle i sin tur vara ett dåligt och ohälsosamt tips). Jag väger med andra ord inte lika mycket som Gilbert Grapes mamma trots att jag varit gravid.
Och så här i retroåerspektiv känner jag mej ganska dum. Och fåfäng.
Min goda vän Fia kom förbi med den här fina Ugly Doll-typen som present åt Vidar. Fia berättade att hon virkat ihop den på en förmiddag. Jag är djupt imponerad. Nu försöker jag få henne att starta en handarbetsblogg eller åtminstone lägga upp instruktioner här.
Ögonen är babyvänliga.
Under en middag med några smarta och roliga kvinnor kom åter efternamnsdiskussionen på tal. En sade att det var självklart att det gemensamma barnet skulle få faderns namn, en annan sade att pappan gärna skulle ha tagit hennes efternamn och sett att barnet gjorde likadantm, men att hans familj lagt in ett veto, en tredje tyckte att alla kunde behålla sina efternamn och barnet kunde få mamman. Kort sagt fanns det lika många lösningar som middagsgäster och alla förstod med varndras val.
Vidar heter Öhman e efternamn eftersom vi beslöt att den som är gravid och genomgår en förlossning får välja efternamn. Dessutom heter Magnus Silfvenius Öhman i efternamn och det är trevligt om vi alla har samma namn. Trevligt, men absolut inte ett måste. Namn är trots allt bara namn, det har ingenting att göra med hur mycket familj man är eller hur mycket man tycker om varandra.
Föräldrar, om ni bara läser en bok i sommar. Läs den Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2.
Författarna Marie Tomicic och Kristina Henkl förklarar att alla barn har något att vinna på ökad jämställdhet, det gäller också pojkarna. Boken handlar helt enkelt om att vidga vyerna och erfarenheterna av att vara flicka och pojke. Författarna ger tips som att byta ut ”han” mot ”hon” eller tvärtom när man läser barnböcker och se hur det påverkar sagan. Välj bort berättelser som är väldigt könsstereotypa eftersom barnen får så mycket av det ändå.
Ni har kanske följt med diskussionen (jag tänkte skriva dialog, men det är ingen dialog, snarare en öppen bloggdiskussion) Linna Johanssons och Alex Schulman för. Den handlar i korthet om att Alex skriver att Linna hatar sina barn eftersom hon i blogginlägg klagar på att hon tycker att mammalivet ibland är tungt. Linna svarar med att hon är trött på ”lyckokravet” och att alla de gulliga föräldrabloggarna som skriver om hur underbart och sockersött livet som förälder ständigt är behöver baland i en blogg där det står att livet som mamma inte ständigt är ljuvligt. Väldigt intressant diskussion tycker jag, synd att Alex tagit bort en del av sina inlägg.
Jag tycker att det är befriande med människor som öppet vågar säga att det ibland är tungt att ha barn och imponerande att dessa dessutom vågar blogga om det. Hur bra skribent man än är går allting att feltolkas och användas emot en. Eftersom vi bara är människor misslyckas vi ibland och antagligen känns föräldralivet stundvis tungt för alla. Det är helt okej och det betyder verkligen inte att vi inte skulle älska våra barn. Eller att vi inte skulle göra vårt bästa som förälder.
Therese E kommenterar likt många andra bloggare Linnas och Alex diskussion och tycker att man som förälder också behöver tid för sig själv, utanför föräldrarollen. Vi är ju aldrig bara föräldrar, utan också mycket mer. Ett utdrag ur Thereses inlägg:
”Det stoltseras med en uppsjö av ”jag har inget emot att sätta mig själv åt sidan några år” – och det är väl en helt okej ståndpunkt, om det nu vore så att barn faktiskt behövde att föräldrarna helt satte sig själva åt sidan under några år. Det gör de inte. De behöver villkorslös kärlek och oändlig trygghet och visshet om att de i deras absoluta närhet kommer att finnas kvar för dem. Vad de däremot inte behöver: en eller två föräldrar som tillbringar all sin vakna tid med dem.”
Läs hela inlägger här.
Vad tycker ni?
I morse satt familjen och åt frulle med Vid i babysitter bredvid bordet då jag upptäckte att någonting på gång i bebéns blöjregion. Utan att tveka plockade jag målmedvetet med mej spädisen, marcherade till badrummet och höll honom ovanför toalettstolen där han gjorde nummer två som om det var den naturligste saken i världen. Vilket det i och för sig är.
För första gången kände jag mej på riktigt som en alfamamma. Hurra!
Senaste nytt från Hbl.fi