När jag promenerade genom flygplanet för att hitta våra platser kastade jag som vanligt en suktande blick på businessclass-resenärerna. All plats de har. Lugn och ro. Friheten. Sedan slog det mig att om man reser utan barn efter en tio timmars flygning med barn känns det nästan som om man reste business. Tänk att ha ett säte helt för sig själv. Kunna sova, läsa och se på filmerna flygbolaget erbjuder, äta sin middag i lugn och ro och kanske till och med ta ett glas vin. Lyxen! Att resa i economy utan barn är fatigmans business.

Till vår sons försvar måste jag ändå tillägga att flygresan mellan Bangkok och Helsingfors gick över alla förväntningar. Om man bortser från en liten kräkincident i taxin på väg till flygplatsen hade vi drömresebarnet. Visserligen promenerade vi fram och tillbaka i flyget under några timmar, men för övrigt såg Vidar film, sov, spelade spel på ipaden och knaprade på kex. Och nästa gång vi flyger har han fyllt två och får en egen plats. Helt fantastiskt med allt utrymme vi kommer att få.

Eftersom flyg till andra sidan jordklotet inte precis är miljövänligt undrar jag hur ni resonerar. Väljer ni bort flyg för miljöns skull (om ni reser inrikes rekommenderar jag varmt Nopsa Travels)?

Jag måste erkänna att vi inte är så miljövänliga i det här fallet. Att resa långt bort mitt i vintern är en lyx som vi unnat oss de senaste åren. Väl hemma försöker vi göra vårt bästa genom att inte köra bil (vi äger ingen och bor så centralt att vi sällan behöver en), äta vegetariskt och köpa närproducerat så gott det går. Det förlåter naturligtvis inte våra flygresor, men som sagt gör vi vårt bästa i vardagen.

Tidningen Huli hade i somras en lång artikel om hur oekologiskt det är att ha barn, men det samtalsämnet känns så eldfängt att jag inte ens vågar gå in på det.

Jag ska försöka vara till någon nytta på den här bloggen och tipsa om vår semesterdestination. Vi är nämligen väldigt nöjda och jag är ganska säker på att den här än funkar för både barnfamiljer och helt vanliga människor. Ja, förutom om man är sugen på klubbar och fest. Då kan man helt skippa det här inlägget.

Ön vi befinner oss på i ännu en vecka heter Koh Mak och ligger på Thailands östkust, söder om Koh Chang som är lite större och lite mer känt. Det är en relativt liten ö med några resorter (fast faktiskt fler än vad jag trodde) och en handfull hus att hyra. Efter några dagar i Bangkok tog vi en taxi till staden Trat och åkte sedan båt ut till ön.Taxiresan gick på drygt tre timmar och båtfärden på en dryg halvtimme (vi kände oss som superföräldrar när vi halade fram Vidars flytväst). Vi var fortfarande lite jetlaggade och sov största delen av resan.

Min erfarenhet är att det är väldigt enkelt att resa med barn i Thailand, alla är trevliga och hjälpsamma. Jag förvånades därför över att det är så få barnfamiljer just på den här ön. Visserligen finns det ingen Bamseklubb på Koh Mak och bara de lyxigaste resorterna har pool, men det är långgrunt ut i världens största bassäng och på stranden finns det en miljard snäckor som Vidar älskar att leka med. Hela familjen äter för runt 20 euro om dagen (frukost, lunch och middag) och frukterna är makalöst goda.

Till vår stora lättnad äter Vidar med glädje pad thai, fried rise, shrimp tempura och faktiskt det mesta vi lägger framför honom. Jag antar att tiden då han vägrar att äta annat än pasta bolognese eller pommes frites med ketschup kommer förr eller senare, men för tillfället är vi glada över att han äter lokala specialiteter.

Tack för era långa och intressanta och uppmuntrande kommentarer på inlägget under! Det visar igen att det inte finns ett rätt sätt eller en statisk manual (trots att det tydligen finns människor som fortfarande tror det) för hur man ska göra då man har blivit förälder.

Det känns oerhört värdefullt att ni berättar hur ni resonerar och tänker.

Det fina med bloggar är att man har en möjlighet att visa sig sårbar och vilse ibland. Att alla inte är så himla perfekta och lyckliga hela tiden som de ser ut att vara i de glansiga magasinen man bläddrar i och reklamer som syns på stan. Då och då dyker det upp en sur kommentar som undrar varför man vill hänga ut sitt liv på nätet, men jag tror att det är viktigt att visa sig liten och smutisg och mänsklig ibland. Jag tror att man blir stark av att visa sig svag. Så tack alla ni som skriver och berättar hur ni har det! Det är fint med riktiga historier och riktiga människor.

Jag pratade en stund med den italienska grannen som berättade att hon året innan lämnat sin ettåring och fyraåring hemma i en vecka medan hon reste i Kambodja med sin man. En rysk kvinna i min ålder deltog i diskussionen och menade att det är precis vad man ska göra när ens barn är runt ett år. Alltså resa bort med sin partner och vårda sitt vuxenförhållande. Både italienaren och ryskan konstaterade att det skulle finnas färre separationer bland småbarnsföräldrarna om man tog sig lite mer tid för varandra.

Jag drog mig till minnes att någon här i Finland sagt att man kan vara borta en natt när barnet är ett år, två när ungen fyllt två, tre då denne är tre år och så vidare. Vad lever ni efter för policy när det kommer till att resa bort utan barn?

Hej läsarna,

vi befinner oss som sagt på en söderhavsö och har det väldigt bra. Internet funkar inte alltid som vi önskar att det ska göra och i ärlighetens namn försöker njuta av andra saker än bloggar just nu. Ha överseende med mig om uppdateringen dröjer.

/Peppe

Under bilfärden på fyra timmar mellan Bangkok och Trat i östra Thailand visade sig Ipaden med några nya spel vara den bästa av resesällskap för Vidar. Speciellt Toca Bocas doktorspel underhöll honom storligen.

Hemma sover Vidar alltid i sin egen säng, men på semestern har vi delat nattplats med honom. Jag måste säga att jag är mycket imponerad av föräldrar som alltid samsover med sina barn. Jag inser att det är mysigt att vakna bredvid sin avkomma, men vår son  tvinnar runt som en karusell på speed. Att sova med Vidar är att sova med the Tasmanian Devil. Jag är full av blåmärken.