Ni vet hur man som nybliven mamma alltid får rådet: ”sov när babyn sover”? Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon hemlig kurs som spädbarn går på där det lärs ut: ”ät när dina föräldrar vill äta”.

Hallå i luren.

Ja hej, det är 70-talet, vi skulle gärna vilja ha vår outfit tillbaka.

Man får antagligen inte klaga om man avlat ett barn som aldrig vaknar mer än en gång om natten och sällan väcker oss före klockan åtta. Men, ursäkta språket, helvete så trött jag är idag. Jag bad duden bakom disken på Kaffecentralen spruta in kaffet rakt i mitt blodomlopp med hjälp av en gigantisk spruta jag hade tagit med mej, men han såg bara äcklad ut när han räckte över muggen med en stor svart kaffe.

Föräldrar med barn som vaknar ofta, hur överlever ni? På allvar, finns det nåt knep (förutom klassikern: sov när barnet sover, just den tiden är nämligen helgad åt att skriva)?

Det är skrikfest ikväll och ni är alla inbjudna!

På lördagen gjorde vi som vi brukade göra som barnlösa och lunchade på Strindberg. Fast med Vidar. Jag var naturligtvis kallsvettig av rädsla för att vår son skulle brista ut i en hysterisk skrikorgie, men till min stora glädje snarkade han sig igenom hela restaurangsessionen. Bless you, Vidar.

Magnus, Petski och jag tog ett (ja, bara ett) glas fredagsvittvin på Mbars uteservering och jag kände mej omedelbart som alkismamman som super bort familjens pengar, kissar på sig och glömmer att mata sitt barn. Alla vet ju att det är strängt förbjudet och rent av omoraliskt att med sitt barn till ett etablissemang där det säljs alkoholhaltiga drycker. Medan jag våndades över min dåliga prestation som mor konstaterade Petski att problemet med barn och barer eventuellt inte är glaset med vittvin, utan människor som inte kan hantera alkohol utan dricker sig äckligt berusade. Om folk kunde hantera spriten så kunde man kanske ta med sin sin unge oftare.

Nu menar jag inte att man ska släpa med sig sin spädis på nattklubb, men kanske, kanske det är okej att ta ett glas vittvin en fredag eftermiddag. Eller vad säger ni, råder det nolltolerans hos er?

Mannen på bilden kände sig inte alls som en dålig far trots att han också drack ett glas vin.

Ibland säger folk som träffar Vidar att han verkligen ser ut som en liten pojke. De säger det som en komplimang och för att göra mej glad. Trots vänligheten har jag lite svårt att se varför det är så viktigt att se om nyfödda människor är pojkar eller flickor och framförallt varför man så fort som möjligt måste klä ungarna i antingen rosa eller ljusblått för att omvärlden med säkerhet ska identifiera barnets kön.

Då det kommer till fäger sträcker sig visserligen jämställdheten så långt att töser i undantagsfall kan ha på sig blå klädesplagg, medan gossar i rosa inte alls funkar. Att klä en liten typ med snopp i ljusrött är uppenbarligen att kränka killens integritet, för ve och fasa, tänk om någon tog honom för en flicka! Eller ännu värre, homosexuell!

Tänk att färger kan vara så fulla av koder och värderingar.

Att klä sina barn fördomsfritt i alla färger handlar inte om att göra flickor till pojkar eller tvärtom. Det handlar om att ge lite större bredd och fler valmöjligheter åt sina barn. Om vi börjar med att ta bort könskoderna från färger och sedan går vidare till leksaker, hobbyn, utbildning och jobb tror jag att världen blir en lite mer jämställd och kanske till och med lyckligare plats.  Folk, och då räknar jag med barn, är ju först och främst individer och sedan kön.

Tycker jag. Ni behöver inte hålla med, men gör ni inte det skulle det vara intressant att höra varför.

Inom kort ska vi diskutera dockor och leksaksbilar.

Trots att Vidars mor är en feminist klädde han sig i blått ibland.

Är det normalt att man för en kort, kort stund överväger att lämna sitt skrikande barn åt måsarna på Salutorget?