Svt visade Pippi Långstrump från 1969 och jag tyckte att det var dags att presentera den här modiga och självständiga flickan för min son. Det gick inte som planerat. Vidar gillade visserligen Lilla Gubben, men var livrädd för Pippi. Han kastade sig upp i min famn och upprepade ordet farlig  medan han med darrigt finger pekade på den rödhåriga anarkisten i tv-rutan. Nytt försök om några år.

Det är någonting med småbarn som får dem att vilja se samma film och läsa samma bok om och om igen. De senaste månaderna väljar Vidar alltid Anna Gullichsens Betty är en speciell sorts ko. Trots att det är en bra bok börjar jag så här efter den trettionde genomläsningen tröttna lite.

Det skulle vara intressant att se statistik på hur ofta småbarnsföräldrar slår sina tår/trampar in i oväntade föremål i jämförelse med folk som uteslutande lever med vuxna människor.

Vår son har fått babyfeber och går omkring och berömmer andra människors spädbarn. Ofta ser han uppfodrande på mig och säger BEBIS (han läspar lite på s:et)! Jag vet inte hur jag ska förklara för honom att vi för tillfället nöjer oss med en terrorist i hushållet.

Rensade bland bilderna på min kamera och hittade den här. Ibland känns det som om tiden tar ett jättestort kliv och innan man vet ordet av har det gått ett år, eller fem. Eller femton, vad vet jag. Snart tar han väl körkort och flyttar hemifrån. Och Magnus och jag får flytta till Folkhälsans seniorhem. Det kan å andra sidan inte vara så illa, då får man väl äntligen lite lugn och ro.

Förra veckan tog semestern slut för Magnus, mig och Vidar. Vi återvände till arbetsplatser och dagis. Jag antar att vi alla tre drogs av något slags semesterbaksmälla. Jag har nog akdrig varit lika trött i mitt liv som under veckan som gått. Det är samma sak varje augusti. När jag återvänder tillbaka till jobbet, hur roligt jobb jag än har, slås jag alltid av tanken om att det kanske inte är meningen att man ska jobba hela tiden. Meningen med livet ligger kanske i att umgås med familjen och ha det lugnt och skönt. Sedan går det ett par veckor och jag trampar lyckligt vidare i ekorrhjulet och har för länge sedan glömt bort mina tankar om att semestern borde vara normen.

Den lilla röda bilden Blixen McQueen är Vidars finaste leksak. Ända sedan han såg bilen i handen på en ettåring i lekparken i maj har han älskat den mer än livet. Han fick en egen liten röd bil (för i vår familj får man tydligen allt man pekar på) och har sovit med den i handen sedan dess.

I fredags hände det som inte fick hända! Vidar tappat bort Blixen i Koffparken. Stort drama och skallgång. Gråt och tandagnisslan. Vi hade redan gett upp hoppet då vi två dagar senare sneddade genom parken för att komma till Sandvikens lopptorg då Magnus såg någonting rött i gräsen. DET VAR BLIXEN!

Allt är bra nu.

Det finns ingenting som Vidar är lika rädd för som traktorer. Med skräck i rösten brukar han ibland viskar traktorn och sedan krama mig hårt. Hans rädsla för den här typen av fordon grundar sig i den fruktansvärt arga skördetröskan i Cars. Den som jagar Blixen McQueen genom ett helt fält.

Är era barn rädd för någonting speciellt? Monster? Häxor? Sjöodjur? Skottkärror?

Jag har semestrat så mycket att jag nästan glömt bort bloggen. Det ska det bli en ändring på nu när arbetslivet sätter igång igen.

I dag slog det mig att den där snuttifieringen som de sociala medierna tillför i våra liv är ungefär samma sak som att ha småbarn. Det finns inte så stor skillnad mellan att avbryta sig för att kolla Twitter, Facebook eller om man fått några kommentarer på bloggen och att avbryta sig för lek, blöjbyte eller bara allmänt missnöje. Kvinnor (och några män) har i årtusenden inte kunnat avsluta en bok på grund av distraherande faktorer i form av avkomma.

För övrigt är jag ganska trött på diskussionen om sociala medier är bra eller inte. De är både och, precis som det mesta i livet. En intressantare diskussion är hur man använder sig av dem och gör dem så förtjänstfulla som möjligt.