Tidigare i dag när jag joggade runt Skatudden mötte jag en mamma med en baby i en barnvagn. Jag såg på ungen, tyckte att hen var väldigt söt och slogs av tanken på att Vidar också var väldigt gullig i den åldern. Sedan märkte jag vad som höll på att hända. När ens avkomma passerat två och börjar bli en riktig person man kan kommunicera med slår naturen till och försöker lura en att göra fler ungar. Det har gått tillräckligt lång tid för att man ska ha glömt bort alla vaknätter, matande, krypfasen då barnet drar ner allt som finns på en höjd av ca 50 centimeter, tittutlekar i evighet och den ständiga ångesten över att baby ska dö i sömnen. Tur att man är på sig vakt och kan call naturens bluff.

På måndag kvällar gör min man radio och kommer hem så sent att jag inte längre hinner ut på en joggingtur. I dag ville han kompensera min uteblivna löptur och tog inte cykeln när han lämnade Vidar på dagis. När jag hämtade upp Vid på eftermiddagen fick jag omväxlande bära och springa efter en femton kilogram tung tvååring mellan Maria sjukhusområde och Rödbergen. Jag brände sannolikt samma mängd kalorier som man gör under ett vanligt maratonlopp. Nästa gång jag ska bära/jaga barnet hem från dagis måste jag komma ihåg att tanka ordentligt med kolhydrater kvällen innan.

I dagissammanhang har jag märkt att  man ofta ska tala om sig själv som folks mamma. Man till och med signerar mail genom att utge sig som mor eller far. Jeanette Öhman, Vidars mor.

En kompis till mig berättade att hon nyligen skickat iväg en offert till en kund med Sannas och Annes mamma.

Lite roligt.

Varje natt försöker jag bädda in min lilla unge i ett varmt skönt täcke och så fort jag vände ryggen till har han sparkat av sig det. Det är inte speciellt varm hemma hos oss, men Vidar avskyr tydligen att ligga under textilier. Är detta en generell barngrej eller är vår son ett undantagsfall?

Häromdan lekte Vidar och jag (mest Vidar) i Betaniaparken. Vidar upptäckte två flickor i femårsåldern som lekte café och ville joina dem. Han satte sig ner vid deras bord och blickstilla följde han sedan med deras lek samtidigt som han fnissade lite. Det tog inte länge innan en av flickorna kom fram till mig och bad mig avlägsna min son. Han störde tydligen. Och jag förstår. När man är fem vill man knappast förknippas med tvååringar, det skulle vara en social katastrof, men det var ändå mycket smärtsamt för mitt mammahjärta att se mitt barn bli utkastat ur en samvaro.

Men det är väl som livet är också när man är vuxen. Alla vill inte alltid leka med en. Gjorde ändå en mental anteckning om att försöka lära Vidar att alla ska få vara med.

Min väninna Hanna skriver om hon i sällskap av sin man och sitt femåriga barn åt morsdagslunch på en nästan tom Helsingforsrestaurang och fick höra att barn i princip var välkomna att äta där, men hur det i praktiken visade sig att så inte var fallet. Läs och kommentera gärna Hannas inlägg.

När jag bodde i Buenos Aires hade jag visserligen inga egna barn, men jag tror inte att jag åt ut en enda gång utan att det satt en barnfamilj någonstans i restaurangen. Jag minns inte att det skulle ha stört mig.

Vad säger ni, får barn äta ute annat än MacDonalds?

I år lanserade jag begreppet ”morsdagshelg” som innebär att mamman i hushållet får sova länge på både lördag och söndag. Hon får färsk bröd från bageriet, middagen lagad och möjlighet att ta en tupplur mitt på dagen. Mycket lyckat koncept!

Hittills har vi inte drunknat i teckningar och konstverk gjorda på dagis, men jag antar att fem år av daghemspyssel plus lågstadium innebär en ganska stor produktion av gåvor och bilder. Sparar ni allt barnen bär hem?

I dag hämtade jag Vidar från dagis på min cykel. När jag ledde ut cykeln från lekparken gick det en mamma med sina barn i lågstadieåldern framför mig. Det lilla sällskapet smällde grinden rakt på min cykel och gjorde inte minsta försök att hjälpa mig att stänga porten. Den som haft ett barn bak på cykeln och samtidigt försökt stänga en tung och bred lekparksport vet vad jag pratar om. Det är en farlig övning i balans och styrka.

Den här lilla incidenten fick mig att lova mig själv att försöka lära Vidar att man alltid ska försöka hjälpa andra människa. Hålla upp dörrar, bära tunga grejer och stanna vid övergångsställen. Till exempel. Jag tror dessutom att man blir en glad människa av att vara trevlig och hjälpsam.

Marica gjorde en lista på sin blogg där man fick vara för eller emot utan att ställa till med gräl om vem som sitter på den absoluta sanningen. Vad säger ni?