Ni vet kanske de där dagarna när man först glömmer att ta sitt barn till tandläkaren och sedan skamsen ringer för att boka om tiden? När det är dags att uppge avkommans födelsedatum och socialsignum minns man inte det. ”Han är född den 15, nej 13! Nej 15 mars 2009. Nej 2009 gifte vi oss, jag menar 2010. Kan du vänta lite så kollar jag i min telefon slutet på signumet? Ganska säker på att det slutar på ett B”. Och sedan bestraffar damen i andra ändan en med att tro att Vidar är ungens efternamn och stor förvirring uppstår. Ni vet.

Fin dag. Maggan väckte mig med vitsippor och frukost på sängen så tidigt att jag inte ens orkade instagramma det. När jag senare samma dag surfade runt på min smarta telefon märkte jag att jag låg i minoritet. Facebook, bloggar, Instagram och Twitter var sprängfulla av modershyllningar. Att bilderna mer handlade om vad småbarn och relativt nyblivna pappor gett i morsdagspresent än om vad man gett sin egen mamma säger väl mer om vilken ålders vänner jag har än något annat.

Jag kunde ändå inte låta bli att tänka på alla de kvinnor som längtar efter att bli någons mamma, men inte blivit det. För några år sedan då sociala medier inte på samma sätt spydde ut påminnelser om alla lyckliga mödrar och barn var det antagligen lättare för ofrivilligt barnlösa att tackla dagen (eller det är säkert aldrig en helt lätt dag för folk som kämpar med att bli med barn), men en dag som i dag kan det säkert vara extra jobbigt.

Och nu menar jag inte att man inte får lägga ut bilder på vitsippor plockade av en treårings knubbiga händer eller visa upp hemritade kort. Klart att man får visa sin lycka över att vara mamma. Kanske man borde vara exceptionellt lycklig just för att det inte är en självklarhet.

Min syster har en teori som går ut på att man vill ha lika många barn som familjen man vuxit upp i haft. Har man ett syskon vill man ha två barn, har man två syskon vill man ha tre barn och så vidare. Stämmer den här teorin på er?

Eftersom den hör bloggen är en så kallad mammablogg (den mest hånade kategorin av alla bloggkategorier. Mammabloggare är aningslösa våp som uteslutande lever på café latte och cupcakes. Och naturligtvis på att hänga ut sina barn på internet) tycker jag att vi inte kan ignorera att den svenska storbloggaren Blondinbella är gravid. Alltid roligt med gravidnyheter!

Vare sig man som Blondinbella tycker att allt tjat om genus och feminism är strunt eller om man ser att det finns strukturella skillnader mellan kvinnor och män i samhället finns det en massa bra läsning. Ett tips är till exempel Genusfotografen som genom praktiska exempel visa hur kvinnor och män framställs i media. Viktig och rolig läsning.

När jag var gravid kom folk överraskande ofta fram till mig, klappade mig på magen och sa: Sov nu! När barnet kommer blir sömnen en bristvara! ofta såg de lite skadeglada ut efter att ha sagt detta. Sedan kom vårt lilla barn och det visade sig att han var en storsovare. De första månaderna matade vi honom en gång om natten och inom kort sov hela familjen hela nätter. Det är först nu , tre år senare, som vi fått smaka på sömnlösheten. De senaste nätterna har barnet antagligen lidit av något som heter nattskräck vilket tar sig i uttryck av gastkramande vrål och bärsärkagång över hela sängen.

Har ni sett youtube-klipp på späckhuggare som kastar sig upp ur havet och med ett stort plask landar på vågorna? Föreställ er att späckhuggaren är Vidar och vågorna Magnus och mig.

När jag vaknar (”vaknar”) på morgonen känns det som om någon försiktigt sågat upp mitt huvudet på natten, slevat ut min hjärna, mosat den med en gaffel och lagt tillbaka den igen. Jag existerar på ett intelektuellt minimum. Får vara nöjd om jag kan stava mitt eget namn.

Önskar att de där vänta bara-typerna nu kom fram till mig och sade: Vänta bara, snart sover han hela nätter igen och ni kan återgå till normal existens. Men jag antar att det inte ligger någon lust i att förmedla såna nyheter.

Vad är våra erfarenheter gällande nattskräck?

Medan mina barnlösa vänner dricker öl efter jobbet på fredag kväll gör jag nu för tiden mer barnanpassade saker. Just den här kvällen blev Vidar och jag bjudna på en dinosaurieshow på Borgbackens Peacock-teater. Det var mycket lyckat. Inte nog med att samtliga (nåja, nästan) barn satt stilla som ljus och betraktade showen, dessutom kröntes kvällen av att Vidar hittade en gammal ostbåge på golvet (han svalde den blixtsnabbt).

Så här oss emellan har jag varit ganska dålig på att gå på barnevenemang. Det känns med snorigt, högljutt och bökigt. Att åka spårvagn är stort och spännande nog för Vidar, men jag antar att barn inte lär sig kultur av sig själva och någonstans måste man väl börja. Nästa gång blir det Svenska Teatern och sen Operan.

Först: Tack för era gratulationer till LA! Ni är fina människor.

Sedan: Jag fortsätter att inspireras av svenska storbloggare. Anitha Schulman skriver att hon kommer att sluta blogga för tidningen Mama eftersom hennes dotter nu är två år och så stor att Anitha inte längre vill koncentrera en hel blogg kring barnet. Schulman kommer att fortsätta blogga om andra saker som berör hennes liv, men på en annan plattform.

Ebba von Sydow skriver att hon på bråkdelen av en sekund vet om hon vill lägga ut en bild på sina barn eller inte. Jag känner samma sak. Efter åtta år av bloggande har jag en välutvecklad magkänsla för vad som är privat och vad som är personligt (men kanske också allmängiltigt). Jag vet vad jag vill blogga om. Jag skriver gärna om ämnen som jag kan föreställa mig att andra föräldrar också funderar på, men väljer att inte skriva om sådant som bara angår min familj.

Vidar som fyllde tre för några veckor sedan kommer fortsättningsvis att figurera i den här bloggen, men knappast på så himla många bilder. Däremot kommer jag att fortsätta att skriva om vad jag som förälder funderar på, gläds över och oroar mig för.

I höstas fick jag veta att jag fått ett stipendium för att studera ett år i USA. Nu gällde det bara att komma in på universitetet också. Sedan september har jag åkt kors och tvärs i Europa (okej, Amsterdam och Stockholm) där jag gjort olika prov (Toefl och Gre), jag har klistrat ihop portfolion, skrivit Statement of purpose, tjatat till mig rekommendationsbrev och grävt fram gamla betyg från början av 2000-talet. Förra veckan fick jag äntligen veta att jag är välkommen till USC Annenberg School for Communication and Journalism där jag ska göra en M.A. i Specialized Journalism.

Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad! I juli åker hela familjen i väg till Los Angeles och där börjar ett helt annorlunda liv än här.

Den nyblivna tvåbarnsmamman Ebba von Sydow bloggar om 1+ 1+1-regeln. Småbarnsåren kan vara dramatiskt tunga för föräldrar och den svenska barnmorskan och debattören Louise Hallin menar att föräldrar kan stärka parförhållandet genom att använda sig av 1-1-1-regeln för egentid. Detta innebär 1 dag i veckan, 1 helg i månaden, 1 vecka per år. Det vill säga att man ska ha barnfritt en kväll i veckan, en helg i månaden och en vecka per år, det sista från det att barnen är 2.5 – 3 år gamla. En helg i månaden!

Att vara borta från barnet i en hel vecka känns ganska hardcore. Och faktiskt också en hel helg i månaden. Men jag skulle inte tacka nej till en lyxig helg på tumis med min man säg fyra gånger om året. Nu borde vi bara hitta barnvakter och finansiärer för det här systemet.