Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap

Okategoriserad

Sömnbristen

25 Apr , 2013, 08.50 peppe

 

När jag var gravid kom folk överraskande ofta fram till mig, klappade mig på magen och sa: Sov nu! När barnet kommer blir sömnen en bristvara! ofta såg de lite skadeglada ut efter att ha sagt detta. Sedan kom vårt lilla barn och det visade sig att han var en storsovare. De första månaderna matade vi honom en gång om natten och inom kort sov hela familjen hela nätter. Det är först nu , tre år senare, som vi fått smaka på sömnlösheten. De senaste nätterna har barnet antagligen lidit av något som heter nattskräck vilket tar sig i uttryck av gastkramande vrål och bärsärkagång över hela sängen.

Har ni sett youtube-klipp på späckhuggare som kastar sig upp ur havet och med ett stort plask landar på vågorna? Föreställ er att späckhuggaren är Vidar och vågorna Magnus och mig.

När jag vaknar (”vaknar”) på morgonen känns det som om någon försiktigt sågat upp mitt huvudet på natten, slevat ut min hjärna, mosat den med en gaffel och lagt tillbaka den igen. Jag existerar på ett intelektuellt minimum. Får vara nöjd om jag kan stava mitt eget namn.

Önskar att de där vänta bara-typerna nu kom fram till mig och sade: Vänta bara, snart sover han hela nätter igen och ni kan återgå till normal existens. Men jag antar att det inte ligger någon lust i att förmedla såna nyheter.

 

Läs också

16 kommentarer

  1. Sjömanshustrun skriver:

    Låter alltför bekant! Dottern, som just blir 3 år, har mardrömmar så gott som varje natt – alltfrån Mårran till igelkottar (??) tycks jaga henne. Och ibland får man inte ett vettigt ord ur henne, bara ett vettvilligt vrål av skräck. Kanske vi får sova sen då de har flyttat ut hemifrån..?

  2. En Maria skriver:

    Jag vet ingenting om nattskräck men önskar att den snart går över för Vidar. Så där i övrigt älskar jag de två sista meningarna i inlägget. Hatar att bli väntabarad och tror och hoppas jag lyckas låta bli bli att väntabara andra. God nattsömn önskar jag er!

  3. Annan skriver:

    Jag vet nog inget om barn egentligen, annat än det jag själv upplevt, men min son har i alla fall denna åkomma. Jag tycker det som verkat fungera bäst är att stiga upp och i princip låtsas som att det är dag, tills han lugnar sig och somnar om. Det verkar dessutom vara en grej som går i perioder. Nu är det jätte länge sedan det sist hände. Men det är ju rätt så sjukt när de blir helt tokiga för en stund och ser alldeles vettskrämda ut, som om de inte alls skulle känna igen en. Mystiskt, detta med barn.

  4. Maijen skriver:

    Vi sov inte på närmare fyra år, för att stora V usel sovare sen kom lillasyster och han sov ännu sämre, och sen började lillasyster sova dåligt, så kom de har mardrömsperioderna men nu nu äntligen sover de på nätterna och om nåndera piper går vår underbara nya hund och ger en puss i sömnen som ger dem trygghet och vi får äntligen sova.

  5. peppe skriver:

    Maijen: du har ALL min sympati.Sömnbrist är vidrigt.

  6. peppe skriver:

    Annan: du har så rätt: mystiskt detta med barn. och skönt att höra att det finns andra än jag som känner att de inte vet så mycket om barn. tack för tipset! ska leka dag nästa gång.

  7. peppe skriver:

    Sjömanshustrun: jag håller tummarna att vi senast om 15 år får sova hela nätter :) fast sen oroar man sig säkert för hur ungarna har det. Vidde är i samma ålder som er dotter. Kanske det här är en extra känslig fas för dem.

  8. Linda F skriver:

    Båda mina kids har haft nattskräck. Det var värre med sonen, men rätt påfrestande med dottern också. Och hon började inte ”sova” på nätterna förrän hon var typ 2,5 år – fram tills dess vaknade hon nästan en gång i timmen. Men jag brukar tänka att this too shall pass, och dricka mycket kaffe. Nog överlever man, och tiden går faktsikt sjukt fort så här i retrospekt. Tsemppiä bara, hoppas det går om snabbt!

  9. Kolla upp skriver:

    Fundera på vad som kan ligga bakom att han plötsligt börjat sova så dåligt. Kan det vara något han sett eller hört som gjort att han(s undermedvetna) nu reagerar? Om ni lyckas hitta vad det kan vara och klarar av att prata med honom om det så kanske nattskräcken tar slut. Har lärt mig den hårda vägen att nattskräck inte alltid har oförklarliga orsaker, utan det kan finnas saker där som är värda att få reda på!

  10. Elin skriver:

    Hos oss är det mörkret i sig som är skrämmande, för vår 2,5-åriga dotter. Nattlampan har varit till stor hjälp!

  11. Helena skriver:

    Angående det sista stycket i ditt blogginlägg;Nej jag har också en känsla av att de där vänta bara-typerna inte är intresserad av att meddela att det nog blir bättre när barnen blir äldre. Har själv inga barn,men då jag följer med föräldradiskussioner tycker jag mig ha märkt att den oskrivna regeln tycks vara : ju jobbigare desto ”bättre” ( eller m a o om ett barn är väldigt lättskött är det nästan som om något ”fel”)

  12. Therese skriver:

    Har god erfarenhet av sömnbrist ;) vi pratar år….. Till tröst kan jag säga att man tar sig genom detta också och kommer ut med hedern i behåll på andra sidan sömnlöshetsdimman :) sov i skift på dagen, dela upp nätterna, planera inte så mycket på dagarna, lös inga andragradsekvationer….

  13. peppe skriver:

    Helena: jag upplever det precis som du. Tråkigt att det ska vara så.

  14. peppe skriver:

    Elin: jag funderade faktiskt på nattlampa. Hade en själv som liten och minns att det kändes tryggt och bra. Tack för påminnelsen!

  15. peppe skriver:

    Kolla upp: intressant! Magnus och jag får kanske ta och rannsaka oss själva. Barnet kollar ju en del på Youtube på Ipaden och där har han kanske snubbalt över nåt otäckt.

  16. peppe skriver:

    Linda F: jag fattar inte hur ni orkade. eller egentligen fattar jag ju. det finns inga alternativ.

Kommenteringen är stängd.