Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Vad är våra erfarenheter gällande nattskräck?
13 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Våra? Hur ska vi veta om era? Berätta först om era, så delar vi med oss av våra…
Min dotter hade en släng av nattskräck då hon var ca 2-3 år gammal. Skrek och var hel ifrån sig mitt i natten. Inget hjälpte. Inte att ta upp henne eller trösta. Hon bara gallskrek och verkade egentligen inte vara vaken. Hemskt var det. Men hon lugnade oftast ner sig efter en stund (10 minuter?) och somnade sen om och sov resten av natten. Det höll i sig någon månad och sen gick det över. Nu sover hon lugnt hela nätterna. Om jag kommer ihåg rätt så var det värre med ”attackerna” de dagar som vi haft mycket program. Så vi försökte att ta det lite lugnare och särskilt på kvällarna ha lite lugnare och tystare hemma. Ingen tv eller så. Kämpa på bara, det går nog över efter en tid!
Vi har haft några enstaka fall av nattskräcken. Men Familjeliv (på Radio Vega) gjorde ett intressant program om temat för kanske ett år sedan. De hade med några riktiga skräckexempel men också bra info om vad man kan försöka med.
För övrigt så tror jag att det här med barnens sovande växlar. En del drabbas av dåligt sovande spädbarn, andra av nattskräck, tredje av tonåringar som kommer hem sent, eller något annat. Våra har sovit helt okej, men visst blir det mycket mindre sömn sedan barnen föddes och jag klarar mig nu gott på mycket mindre än förr och det känns bra. Mer tid att greja vaken och mindre slösad sovande ;-)
Nea: haha! jag gillar din attityd.
Heidi: precis så är Vidar. Helt omöjligt att få kontakt med. Jag läste nånstans precis det du säger: om barnet är stressat eller bara om det hänt en massa i dess liv är det mera sannolikt med attacker. Vi ska kanske varva ner lite.
Vår Mellan hade klar nattskräck i tvåårsåldern. Omöjlig att få kontakt med, ilskna/skräckslagna vrål. Vi brukade försöka med någon form av sinnesstimulering – gick ut på kall balkong (det var på vintern), lät kallt vatten rinna över hans händer, baddade pannan… Ofta vaknade han liksom till då men var ofantligt sur och ilsk och inte sugen på att sova. Då var Alfons Åberg på mycket låg volym (mittinatten behövs inte mycket) räddningen. Sonen satt med rynkad panna och misstänksam min och tittade på ”Asson” som han hette och maken kunde slumra på soffan bredvid. Jag hade hand om den nya bebissystern. Fyraåringen hade som tur var en god nattsömn då:-)
Det är rätt snärjigt och det jobbiga är att det inte är så kul att gå och lägga sig när man med stor sannolikhet ska få en späckhuggare i nyllet inom nån timme. Men det går över. Som det mesta annat. Och fortare än man kanske vågar tro. Faser varar sällan längre än tre månader tycker jag mig ha märkt.
Kolla Vegas Familjeliv som Nea redan sade. Ladda ner podcasten, hör och lär… :-) Jätteintressant fast vi kämpat med fenomenet redan i flera år.
Nattskräck? Det är helt för jävligt, straffet för våra synder. Jag funderar bara febrilt på vilka. Kommer inte ihåg några tillräckligt graverande för att motsvara ett straff av denna paritet.
Vi har två pojkar som båda har och har haft nattskräck. De är adopterade och INTE släkt med varann, så förmodligen är det en slump att båda har det. För den äldste gick det över i fyraårsåldern. De värsta attackerna hade han när han var med oss i Korea för att hämta lillebror, en spännande men givetvis också påfrestande resa.
Lillebror har om möjligt ännu värre nattskräck, jag brukar säga att den som skrev manus till Exorcisten troligen hade en unge med samma åkomma. Han har inte börjat skrika könsord ännu, men det kommer nog snart.
Vad man gör? Ingenting. Vi har sökt läkare och fått milt sömnmedel utskrivet, men det tycks snarare förvärra attackerna, han får svårare att vakna ur dem. Det bästa är att vänta tills skrikandet avtagit vilket det gör förr eller senare. Efteråt minns han inget.
Det är trösten, att ungen verkligen inte minns någonting alls. Det är som att gå i sömnen, en del av hjärnan är faktiskt avstängd.
Så vi kämpar på, turas om att få sova, och härdar ut. Det börjar långsamt bli bättre. Men det är konstigt att fenomenet nattskräck är så okänt, det verkar vara ganska vanligt.
Helga: tack för at du delade med dig av era erfarenheter. Trots att jag verkligen inte önskar någon annan samma sorts vakna nätter är det en liten tröst att vi är enade i vår sömnlöshet. Just nu lever jag bara på drömmen att en dag få sova en hel natt. Kram på er alla!
Petronella: TACK! uppskattar tipset. är ju ett stortfan av podcaster annars också.
Cruella: fin historia med lyckligt slut. Ska testa Alfons också hos oss. Kram och tack för att du alltid är så uppmuntrande.
Här skrev jag lite om våra upplevelser. http://www.muffinaround.com/2013/03/nattskrack-yollinen-kauhukohtaus-pavor.html
Melli: Tack! Ska genast surfa in för att läsa.