Tusen tack för era tips och förslag! Det är alltid roligt och oftast betryggande att höra hur andra småbarnsföräldrar har det.

Det är vanligtvis Magnus som nattar Vidar, men i går sände han radio till sent på kvällen så jag tog hand om kvällsrutinerna. Och hör och häpna. Det behövdes tydligen en moderlig hand för att få Vidar att sova. På mindre än en kvart låg barnet och sussade sött. Ja ba: Who’s your mummy, and what does she do?

Från att ha varit en bebé och liten kille som somnar så fort han lägger huvudet på kudden har Vidars nattning nu dragit ut till dramatiska processer på flera timmar. Har ni förklaringar och/eller tips på vad man kunde göra för att få honom att inte ha sån ångest vid läggdags?

Så fort jag bara hinner ska jag skriva en text om vad jag tycker om hen som det snackas så himla mycket om i Sverige för tillfället.

Det sägs ju att kvinnor som lever tillsammans börjar menstruera i samma cyklar. Lite motsvarande händer på Vidars dagis. Alla barn bajsar exakt klockan 16.00.

I går när jag med blodsmak i munnen joggade i snön på Ärtholmen passade jag på att lyssna på podcasten Kropp & själ av Sveriges Radio. Ett av inslagen handlade om att barnspykologen Jesper Juul tycker att vi förstör våra barn genom att ge dem för mycket beröm. Beröm utan att barnet presterat något skapar man ett gigantiskt ego som inte har någon grund att stå på, menar Juul. Jag funderade på det här och som en typisk prestationsknarkare kände jag faktiskt tvärtom. Om man bara får beröm för sina prestationer lär man sig kanske att man bara duger om man levererar och visar hur duktig man är. Istället borde väl barnen få höra att de duger och är älskade i alla lägen. Nåja, jag är ingen barnpsykolog så vad vet jag.

Till Juuls försvar sade han många smarta saker också. Som att det inte finns någon universalmetod för att uppfostra barn (inte ens de Anna Wahlgren lär ut) och att det viktigaste är att skapa en tillit till sitt barn. Det här gör man genom att som förälder visa sig sårbar och ge barnen förtroenden. Visa att man litar på dem och kommunicera med dem. Inget revolutionerande alltså, men det är väl oftast de mest självklara saker man glömmer bort.

Jag rekommenderar varm Kropp & själ (och många andra podcaster på SR).

Häromdan berättade personalen på dagiset att det dykt upp en liten gråtande flicka, lite äldre än Vidde, i lekparken. Vidar hade gått fram till henne, satt sin hand på hennes axel och försökt få henne glad igen. Sedan hade han satt sig ner framför henne och inte stigit upp förrän hon slutat gråta och till och med bjöd på ett leende.

Att ha ett empatiskt barn gör mig så himla lycklig. Man blir ju lite nojig efter att ha läst Lionel Shrivers We need to talk about Kevin.

Före jag fick barn var jag bombsäker på att inte ge ungen socker före han fyllde sju. Eller varför inte tio. Vi skulle laga all mat själv. Mosa äpplen och odla broccoli. Sedan kom Vidar och några omprioriteringar. Stundvis har vi varit glada om han ätit något övehuvudtaget och när han var liten slank det ner en burk färdig barnmat då och då. Vi strävar efter att verkligen laga mat varje kväll och att skippa alla halvfabrikat, men ibland bjuder vi Vidar på en glass och fallet på bilden en halv fastlagsbulle. Guilty as charged. Det värsta är att jag inte ens har dåligt samvete över det.

Det här inlägget har inte så mycket med mammor, pappor och barn att göra, men bare with me.

Om man är en novis i den finlandssvenska bloggvärlden, men intresserad av folk som hänger där kan man börja med att läsa Kvackdammen som kommenterar och länkar till bloggar på svenska i Finland.

Som bakgrundsbild på min telefon finns fortfarande en bild av Vidar som ler allra första gången (jag vill inte höra kommentarer om att ”han bara har gas i magen och därför grimaserar”) tack så mycket. Det känns som ett väldigt dranatiskt steg att byta ut bilden så jag kommer antagligen att ha kvar den till vår son blir myndig. Så här bödig och sentimental blir man tydligen som moder. Eller åtminstone jag, jag kan ju inte tala för alla andra mammor i världen.

Ibland när jag med andan i halsen halkar fram längs med gatorna i Helsingfors för att hinna i tid till dagis slår det mig att jag precis nu befinner mig i det som man på finska kallar ruuhkavuodet (finns det något bra svenskt ord för det?). Det känns som om jag ständigt skyndar för att hinna till jobbet, möte, dagishämtning eller bara i tid isäng. Och de stunder jag inte skyndar någonstans tar jag till vara genom att gå ut och springa för att orka ha bråttom resten av tiden.

Kan inte annat än längta lite till pensionen (hoppas att vi inte bor i Sverige då och den infaller vid 75).