Som bakgrundsbild på min telefon finns fortfarande en bild av Vidar som ler allra första gången (jag vill inte höra kommentarer om att ”han bara har gas i magen och därför grimaserar”) tack så mycket. Det känns som ett väldigt dranatiskt steg att byta ut bilden så jag kommer antagligen att ha kvar den till vår son blir myndig. Så här bödig och sentimental blir man tydligen som moder. Eller åtminstone jag, jag kan ju inte tala för alla andra mammor i världen.