Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap

Okategoriserad

Enbarnspolitik

10 apr , 2010, 17.22 peppe

 

I vår lilla familj tillämpar vi en kinesiskt enbarnspolitik. Det räcker med andra ord med ett barn för oss. När jag i en bisats nämnde det här för min far konstaterade han förskräckt:
”Ska Vidar verkligen bli ett ensambarn? Tänk om han blir lika egocetrisk och omöjlig att leva med som jag?”

Det här är ingalunda en unik reaktion. Folk förfasar sig i regel över vårt beslut att sluta föröka oss efter bara ett barn. Alla ensambarn blir nämligen själviska, bortskämda, oempatiska och per definition ensamma. Det är närapå barnmisshandel att inte ge sin unge ett syskon. Folk är väldigt stränga i sina uppfattningar om vad som är korrekt familjepolitik. Två till tre kids verkar vara acceptabelt, men fler eller färre är underligt och kräver förklaringar (och gärna ursäkter).

Min man är ett ensambarn och riktigt trevlig att leva med och jag känner folk som har syskon, men ändå är odrägliga i sällskap. Så jag vet inte. Min lillasyster Pyret är visserligen min bästa vän och det är sjukt roligt att hänga med henne, men alla syskon blir inte per automatik bästisar, vissa gillar faktiskt inte alls varandra. Eller, kanske ännu värre, är ligiltiga inför varandra.

För oss känns det helt enkelt rätt att vara en liten familj på tre personer. Jag är säker på att Vidar kommer att ha nära och givande relationer med en massa olika människor, trots att de inte bär på samma gener som han. Dessutom får han troligtvis roliga kusiner som han kan hänga med.

Samtidigt förbehåller vi rätten att göra avkall på vårt familjeplaneringsprogram. Vem vet, kanske vi ändrar oss och Vidde en dag blir storebror. Och då kan ni säga de fyra mest tillfredsställande orden i världen: vad var det jag sa?

Men innan ni gör det, svara på den här frågan: hur många barn skulle du vilja ha? och varför det?

, , ,

Läs också

59 kommentarer

  1. Ida skriver:

    Före jag fick barn villa jag fem sköna ungar. Sedan fick jag två barn inom loppet av 4 år och plötsligt kändes det ganska ok. Ibland ibland pockar babyfeber på, men hittils har vi lyckats mota den i grind (if you know what I mean). Två är bra. Åtminstone känns det så nu.

  2. Linn skriver:

    Tja, helst ett. Men det lutar mot två. Eller max så många som ryms in i ett vanligt bilbaksäte. Vi få se.

  3. peppe skriver:

    Ida: det verkar vara hard core att få två barn på så kort tid, men jag antar att ungarna har hemskt roligt med varandra. Jag har aldirg drabbats av babyfeber, men ibland funderar jag på om Vidde ÄNDÅ skulle bli glad av ett syskon.

    Linn: I hear you, girl. Fast MAX ett till i vårt fall.

  4. Ronja skriver:

    barn tycker jag inte är något man ”skaffar”, barn får man.

  5. Ida skriver:

    Min goda vän C har inga syskon och har alltid varit helnöjd med det. Hon påstod att enda gången som hon har tyckt att det har varit jobbigt är när henens pappa blev allvarligt sjuk och hon hade inga syskon att dela bördan och det praktiska med. Själv har jag tre yngre systrar och numera i vuxen ålder är det kul, mindre kul var det när de två yngsta förstörde mera än kontribuerade. Jag tänker: ta det som det kommer. Vidde är säkerligen lika lycklig med som utan syskon. Omgivningen brukar ha mera problem med ens familjekonstallation än medlemmarna.

  6. Yessica skriver:

    Jag vill ha 0 barn (fick man kommentera och läsa bloggen iallafall?). Alla mina kompisar vill ha barn (några har redan) och jag har absolut inget emot barn men jag vill helt enkelt inte ha några.Inget personligt åt ni som har barn, vill man ha barn tycker jag absolut man ska ”skaffa”! Vill man ha 1 eller 15 så är det också ett eget val, folk lägger sig hela tiden i saker som inte angår dem!

  7. Anki skriver:

    Jag har nog alltid velat ha barn, men sen tror jag man får se hur många det blir, om det blir. En alldeles fenomenal blogg som jag i misstag hittade när jag skulle läsa om polens president, första mamma bloggen som jag, icke-mamma, bara vrål fnissat åt. Speciellt barnamisshandel inlägget med fantastiska kommentarer :)

  8. peppe skriver:

    Ronja: jag mokar ALLTID genom att skriva skaffar barn. Och det är ALLTID någon som blir arg på mej. Förlåt.

  9. peppe skriver:

    Ida: så klokt och så sant.

  10. Sara skriver:

    Jag hade tänkt mig ett barn, men fick tre. Första gången blev det tvillingar. Enäggs. Lika som bär. Sen blev det ett barn till med en ny man fem år senare. Livet blev bra trots att det inte blev som jag planerat. Det blev riktigt bra till och med. Jag tror på att följa sitt eget hjärta och strunta i vad andra tycker.

  11. peppe skriver:

    Yessica: om det är något som är mera provocerande än att vilja ha bara ett eller massvis med barn så är det att inte vilja ha några alls. Stå på dej och låt ingen kritisera ditt beslut! Om du ändrar dej en dag så gör du det, men hur som helst så har du såklart rätt till din egen kropp och din egen familjesammansättning.

  12. peppe skriver:

    Anki: så roligt att du gillar bloggen! Det gör mej hemsk glad.

  13. peppe skriver:

    Sara: du har så rätt och fastän livet blir helt annorlunda än man tänkt sig så blir det nästan alltid bra.

  14. Lina skriver:

    Jag har inga barn, men vill ha 2-3 (tror jag nu iallafall!). Jag inbillar mig att jag skulle tycka bättre om den ”gruppdynamiken” som en 4-5-personers familj skulle ge än den som två vuxna och ett barn skulle ge.

  15. A-S skriver:

    Jag har två barn som är födda åren efter varandra, men med nästan två år emellan (första i januari, andra i december följande år). I början var det lite bökigt, men nu då båda går i skolan känns det riktigt bra. Ett tag ville jag ha ett tredje barn, men vi skaffade hund istället (hundar får man skaffa ;)). Jag ville väl egentligen inte ha ett tredje barn utan någon att ta hand om då barnen började klara sig mera självständigt. Jag tror starkt på att om föräldrarna mår bra och trivs med situationen så mår också barnet eller barnen bra. Det finns som sagt många andra relationer man kan bygga på än just syskonrelationer. Sedan bygger ju alla ”familjepaket” som finns på att man är två vuxna och 1-2 barn, varken mer eller mindre, och det är sen ett lite inskränkt sätt att se på familjer.

  16. Tutt-Lisa skriver:

    efter första barnet var jag mycket nöjd. skulle bra ha kunnat stanna där. men så träffa jag en ny man som jag ville ha barn med o nr två anlände. nu när jag ser den enorma syskonkärlek, hur glad storebror är att han fått en lillebror, vet jag att jag gjorde rätt. dessutom har jag ju nu dubbellycka, jag har två härliga typer att älska o som älskar me hihi! ovillkorslöst forever!

  17. Maria M skriver:

    Min väninnas far skällde ut henne när hon sa att hon bara skulle skaffa ett barn. Han var själv ensambarn och menade på att det inte är rättvist och att man inte skulle vara så egoistisk som förälder att bara skaffa ett barn, för när föräldrarna blir gamla eller sjuka har man ingen att dela bördan med eller diskutera praktiska saker med.
    Fick mig en tankeställare där, innan har jag inte sett det från den synvinkeln, men är själv super glad över min lillebror (som är 13 år yngre), inte bara för det underbara sällskap och den glädje han bidrar med till mitt liv, men även att ha någon där att prata som nu, när vår mor hamnade på sjukhus och fick en infektion i operationssåret.

    Så, jag är glad över brollan, fast han anlände sent och inte alls var en trevlig nyhet för mig då (komma där och rubba på mitt liv, höjden av fräckhet). Vi är idag och har alltid varit närmare varandra än många som är närmare i åldern.

    Finns fördelar med att ligga nära varandra i ålder och att ha stor åldersskillnad.

    Tack för en rolig blogg från Sthlm

  18. Lovisa skriver:

    Jag har 3 yngre syskon och har nog alltid velat ha barn, helst många. Nu har jag två härliga barn och det kanske inte blir fler för det säger förnuftet och ekonomin (men svårt att tänka att det aldrig ska finnas ett litet mjölkdoftande knyte här mera…) Barnen har stor glädje av varandra, trots att åldersskillnaden är 3+ och speciellt i sociala sammanhang verkar det vara en trygghet att vara två. Att ha en lillebror att gömma sig bakom :)

    Jag längtade grymt efter att få barn och först nu när jag lever mitt i barnfamiljskaoset (och samtidigt försöker förverkliga mina egna drömmar som företagare) förstår jag dem som väljer bort det, så otroligt klarsynt alltså! Jag menar varför göra det så himla jobbigt för sig? Respekt till de frivilligt barnlösa säger jag alltså.

  19. peppe skriver:

    Lina: jag förstår vad du menar. I teorin skulle jag nog också ha flera barn, men i praktiken känns ett för tillfället alldeles tillräckligt.

  20. peppe skriver:

    A-S: håller med. Lyckliga och nöjda föräldrar ger antagligen lyckliga och nöjda barn. Sen är det upp till var och en att konstruera sin egen idealfamilj -så långt det nu går. Och vi borde vara mindre kritiska mot varandras val.

  21. peppe skriver:

    Tutt-Lisa: Vidar kom till för att jag ville ha ett kärleksbarn med just Magnus så jag förstår att du ville ha ett barn med den nya kärleken.

  22. peppe skriver:

    Maria: paradoxalt nog är min syster(som sagt min bästa vän). Har dessutom två halvsyskon som ör 15 och 17 år yngre än jag och de är också fantastiska typer. Så för Viddes skulle BORDE vi kanske försöka FÅ (inte skaffa) ett barn till. Men just nu vill jag bara inte. Jag får ångest bara av tanken på att vara gravid igen.

    …och svinkul att du gillar bloggen!

  23. peppe skriver:

    Lovisa: fast visst är du ganska lycklig också i kaoset? Jag har aldrig längtat efter barn, men efter att ha träffat Magnus kunde jag plötsligt tänka mej en liten familj med honom. Och du har rätt: respekt till de som vågar stå emot alla normer och välja barnlöshet.

  24. Minna skriver:

    Jag/vi ville ha tre barn. Efter andra tänkte vi att det kanske räcker med två i alla fall, kanske mest av ekonomiska orsaker. Men samtidigt som vi gjorde beslutet att sluta vid två blev det en sten i skon, och den störde oss så länge att vi till sist beslöt oss för att välkomna ett tredje barn och det var nog det bästa vi har gjort! Nu har vi den familj som vi ville ha.

    Orsaken till att vi ville ha tre var att vi båda har haft ett syskon som vi haft bra förhållanden med, men ändå många gånger tänkt hur härligt det sku vara att ha ännu ett till syskon! Nu har våra flickor två syskon, vi håller tummarna att de får bra förhållanden till varandra, det kan ju gå tvärtom också som du skrev.

    Att vara enda barnet tror jag knappast skadar. Men man ångrar aldrig att man gjorde ett barn till. Man kunde säkert göra 10 och aldrig ångra det. De är alla så härliga personligheter och efter några minuter tillsammans kunde man inte längre tänka sig ett liv utan dem. Och jag kan heller inte föreställa mig hur mycket man borde hata sina syskon för att önska att man inte skulle ha dem? Med andra ord: Kanske det känns tryggare att bara göra flera barn än att inte göra. Ifall man skulle ångra senare att man inte gjorde.

    Att lägga sig i hur andra väljer att göra tycker jag inte är okej.

  25. malin skriver:

    Jag har tre syskon själv och tycker det är jättekul med dem alla, har lite olika relation till samtliga och det OJ vad mycket jag skulle ha gått miste om ifall någon av dem inte funnits. Dessutom är det jätteroligt på jul och vid andra tillfällen där vi samlas allihopa, mycket ståhej med folk man älskar är fantastiskt kul. Av den här anledningen har jag tänkt mig att få fyra barn själv, tre känns lite litet och fem är lite väl mycket. Men nu när jag vet hur det faktiskt är att ha barn vet jag inte om detta kommer att bli en dröm vi aldrig orkar uppfylla.

    Vi har två barn, det är bara ett år och fyra månader mellan dem. Det var oerhört slitsamt i början, aldrig i mitt liv har jag varit så trött som då, men jag skulle utan tvekan välja att göra lika igen. Dels för att det är så mycket enklare med tvåan, man gör det mesta av bara farten och stressar inte upp sig över småsaker, dels för att det gör vårt arbete som föräldrar SÅ mycket lättare nu när de är två och tre år gamla. Igår t.ex. började dagen med att Lovis väckte Idun genom att viska ”jag tycker om dig, har du sovit gott?” till sin lillasyster, sen hoppade de ur vår säng och började leka. Ibland bråkar de, men oftast leker, leker, leker de, och det är så skönt att slippa undehålla dem med annat än mat och lite sagor ibland. Att få se syskonkärleken är helt enkelt magiskt.

  26. tinym skriver:

    själv kommer jag från en ganska stor syskonskara (jag har fyra syskon) och har alltid som yngre tänkt att jag skulle få barn. men nu på ”äldre” dar har jag konstaterat att det nog knappast är något för mej. jag har jobbat mycket med barn, och tycker om barn, men känner bara inte för att ha några”egna” , dumt som det låter. samtidigt förstår jag precis alla som vill ha en stor familj, för det är ju nog alldeles underbart med en massa syskon omkring sej. den som har svårast med mitt beslut måste dock vara min mamma, som alltid räknat med en massa barnbarn och inte alls förstår min synvinkel… men jag tycker nog alla skall göra precis som de vill, huvudsaken är väl att alla inblandade är nöjda och lyckliga.

  27. Maja skriver:

    Den enda gång jag tycker lite synd om ensambarn är när deras föräldrar dör. På något vis är det så tragiskt när man är i kanske 50-årsåldern och plötsligt har hela ens familj dött. Rent sådär praktiskt vore det ju lättare om man hade ett syskon som finns kvar. När den dagen kommer då man ska ta farväl av föräldrarna och t.ex. praktiskt ordna med begravning är det säkert skönt att vara flera. Känns lite grovt att fundera på det sättet, men man har absolut stöd av att vara flera när det händer jobbiga saker.

    Sedan är det naturligtvis upp till var och en hur många barn man vill ha; ett eller flera.

  28. Anders skriver:

    Diskussionen i Finland förefaller helt lik den här i Sverige. Även vi har ett barn och inga planer på fler. Precis som nån skrev tidigare, barn FÅR man, man skaffar sig inte barn. Just detta belyser problemet. Alltför många har barn för att fylla det ska fylla en funktion för andra; som lekkompis för det odrägliga ensambarnet, som stöd för sitt syskon när föräldrarna dör osv. Aldrig nämns något om barnets egenvärde. Måhända ett konstruerat perspektiv, men det är som att barnet, liksom familjebildning i allmänhet, är ett koncept, eller projekt, där man försöker ”optimera” tillvaron. Applåder till de som skaffar inga, ett eller fler barn. Ni gör egna frivilliga val. Barnen finns för att ni vill att de ska finnas, inte för att det passar in i ett bild av hur det ska vara.

    Ofta möter vi, och framförallt min fru, oförstående och får inte sällan ”uppmuntran” att skaffa ett barn till. Sorry, det hjälper inte! Snarare känns det som ett underkännande av vårt föräldraskap och ett uttryck av otillräcklighet hos vår dotter.

    PS. Är det nån av er som tycker synd om ensambarnen som övervägt möjligheten av dessa kanske skaffar fem eller sex barn? Själv har jag en bror som jag förvisso lekte med som barn, men som jag nu i princip inte har kontakt med idag. Kanske skulle jag klara våra föräldrars död bättre om jag hade varit ensam?

  29. peppe skriver:

    Minna: du har npg rätt i att man aldrig ångrar ett barn.

  30. peppe skriver:

    Malin: sa han faktiskt ”jag tycker om dig, har du sovit gott?” till sin lillasyster? Herregud så sött. Jag blir alldeles varm om hjärtat.

  31. peppe skriver:

    Tinym: har folk kommenterat ditt val att inte skaffa barn? Eller får du frågan om ”det inte är dags snart”? Jag har tre systrar (två halvor och en hel) och det är fantastoskt och mysigt, ändå är jag inte så sugen på att gå igenom barnrumban en gång till. Å andra sidan är Vidar ju bara en månad, så vem vet, kanske jag ändrar åsikt totalt.

  32. peppe skriver:

    Maja: bra poäng där. Man har nog mycket stöd i sina syskon också när man tycker att ens föräldrar är besvärliga.

  33. peppe skriver:

    Anders: tack för din fräscha kommentar! ”Barnen finns för att ni vill att de ska finnas, inte för att det passar in i ett bild av hur det ska vara”

  34. Matilda skriver:

    min mamma hälsar:

    jag har en gång hört någon säga ”syskon är det finaste man kan ge till sina barn.” och det tycker jag är såååå vackert. men jag tycker inte att man ska ge sina barn syskon, till priset av att man får barn man inte vill ha.

  35. Yessica skriver:

    Kommenterar en gång till :) Jobbade för några år sedan med en kvinna som var 37 år gammal och hade en dotter på 4 år. Kvinnan hade inga syskon och ville inte ha barn men kände att hon måste få barn för att hennes föräldrar skulle få barnbarn. Hon berättade flera gånger hur hon ångrar att hon nu hade barn och att det var ett stort misstag. Tyckte det var jättehemskt!

  36. Eva skriver:

    Jag tror det är rätt normalt att inte vilja ha fler barn när man precis har fött fram ett för en knapp månad sedan. :)

  37. Nina skriver:

    Svaret på denna fråga varierar ständigt, men oftast vill jag ha tre-fem barn. Tänk vad många olika personer man får träffa och lära känna då! Men till detta hör att jag hemskt gärna skulle vilja adoptera några barn istället för att få (/skaffa) fler barn till världen. Sambon tyr sig mera motvilligt till adoptionsfrågan, så vi håller som bäst på att diskutera om vi skall vara fosterföräldrar istället.
    Vi har en dotter som snart blir två år, men just nu känner jag ingen stress över att utöka familjen. Eftersom vi började ”i tid” så har vi cirka 15 år på oss. För ett år sedan var jag däremot jätte bebissugen! Nu händer det så mycket i dotterns utveckling så jag vill suga lite på förstabarns karamellen.

  38. sonja skriver:

    Bra skrivet!
    Jag är uppvuxen mitt i en syskonskara av 7 barn och tycker både bra och dåligt om att vara många. Själv drömmer jag om att skaffa många barn eftersom jag sett stora fördelar med att ha många syskon. Sen vet man ju aldrig hur det går, ibland känns ju drömmarna rätt realistiska men sedan när det kommer till kritan kanske jag också är nöjd med ett eller två barn.

  39. Oca skriver:

    Vi vill ha (för vi är ju två om den saken) 3-4 barn. Vi har två härliga trollungar nu och gärna får det komma flere, fast med det samma. ;) Har själv 2 syskon och min sambo har 3, det är nog ett enormt stöd när det behövs. Och kan tänka mej att syskonen kommer att vara bra att ha sen när våra föräldrar går ur tiden, någon att kunna dela allt med. Men det förutsätter ju att allt är bra mellan syskonen, har sett hur det i värsta fall kan gå när syskon växer ifrån varandra.
    Min barn har en liten ålderskillnad på 1 år och 3 månader och man kan redan se hur de har sällskap av varandra och bryr sej verkligen om varnadra. Det är härligt!Och sen om det skulle hända något åt mej och sambon skulle de ha stöd av varandra.

  40. peppe skriver:

    Matilda: jag har också hört/läst det nånstans och det stämmer alldeles säkert (åtminstone i många, många fall).

  41. peppe skriver:

    Yessica: så hemskt! och så tragiskt. man ska nog bara skaffa (FÅ!) barn för att man vill det, inte för att ens föräldrar/samhället/normen vill det.

  42. peppe skriver:

    Eva: du kan ha en poäng där.. Det är trots allt bara en månad sedan Vidar gjorde entré genom en ganska smärtsam förlossning.

  43. peppe skriver:

    Nina: så skönt för er som börjat i tid! Vi är inte heller helt främmande för tanken på att adoptera, det känns faktiskt mera sannolikt just nu än att biologiskt avla fram en till barn.

  44. peppe skriver:

    Sonja: jag tror att jag känner på precis samma sätt. I teorin kunde jag tänka mej två-trte barn, men när det kommer till kritan, i praktiken känner jag inte för att göra det. Det är svårt för jag vill ju att Vidde ska ha samma fina relation med en människa som jag har med min syster, men samtidigt skriker min kropp och intellekt NEJ.

  45. peppe skriver:

    Oca: du har rätt, syskon har ett enromt stöd av varandra. Dessutom är det roligt med syskon. Jag har bara ingen lust att stanna hemma med en massa barn, snyta näsor, hämta och lämna på dagis, amma, inte sova på massor av år, inte kunna resa på grund av att det blir så dyrt med en stor familj, vara tvungen att flytta ut till förorten för att vi inte har råd med en femrummare i stan. Dessutom avskydde jag att vara gravid. SOM jag avskydde det.

    Jag är hemsk och egoistik. Jag vet.

  46. Eva skriver:

    Jag tror det är få som är stormförtjusta i att vara gravida, åtminstone hela tiden. Men kanske en pärs på nio månader kan kompenseras av en livstid av kärlek? Jag hoppas det!

  47. Sonja D skriver:

    Då vi hade ett barn kändes det som det bästa, och då jag väntade andra barnet funderade jag hur jag ska kunna älska mitt andra barn så som jag älskar det första, jag tänkte att jag kommer inte att räcka till. Men då det andra barnet föddes, var kärleken lika stor och det kändes som det bästa att ha två barn. Länge kändes det som det ultimata för vår del, pojkarna var så pass självgående (8 och 5 år) att jag hann göra vad jag ville, läsa, jobba… Men så kom längtan efter ett tredje barn, och för en månad sen föddes hon, ett litet lent och skärt knyte. Och just nu känns det helt perfekt med tre barn. Så vad jag vill säga är att det är tur att man inte behöver bestämma hur man vill att livet ska se ut, man behöver inte ha planen klar. Man får njuta och bara känna efter vad man tror att blir bäst för just ens egen familj. Jag tror inte det blir fler barn för vår del, men vem vet ;). Och kanske du Peppe kommer att känna annorlunda då Vidar växer och minnena från graviditeten och förlossningen bleknar? Och om inte så är det också hur bra som helst, förstås.

  48. peppe skriver:

    Eva: ja, bara en månad in i Vidars liv känns det nog som nio månader av obehagligt tillstånd var SÅ värt det. Fast jag har faktiskt kompisar som ÄLSKAR att vara gravida. Eller så säger de iaf..

  49. peppe skriver:

    Sonja D: Grattis till tösen! kärleken för sitt barn är faktiskt enorm. Och du har nog rätt i att jag hinner glömma bort den vidriga graviditeten när Vidde växer upp lite. Och jag kommer kanske att få äta upp enbarnspolitik.

  50. milimina skriver:

    när vi bestämde oss för att vi ville ha barn (för vi hade inte tänkt få några) var vi överens om att tre var lagom. varför? för att vi själva båda är ensambarn. nej, inte endabarn, utan verkligen ensambarn. tror inte maken tyckt det varit så väldigt jobbigt, men jag har alltid tyckt det varit ledsamt. det är ännu värre som vuxen, att inte ha någon att prata med som delat samma uppväxtmiljö. det suger, rent ut.

    nu har det landat på två, eftersom jag spydde i nio månader med lillasyster och inte är så väldigt sugen på att göra om det en gång till. vi har inte stängt dörren helt, längtan efter en till finns där, men det är en lite för stor påfrestning på alla i familjen för att det ska vara nåt självklart. men det är iallafall två, och de har varandra. de är 1 och 3½ och redan nu är de varandras största glädjeämne. det kanske inte ser ut så när de är vuxna, men de har iallafall förutsättningen till en fin relation livet ut. de finns, och det är en början på det.

    med det sagt, så verkar du ju ha ett väldigt litet knyte ännu. och som sagt är det inte många som är sugna på att få fler sådär i början ;) herregud, man har ju fullt upp att få ihop allt som det är med en alldeles ny spädis. det var först när storebror var över ett som jag kände att det var dags att fundera på tvåan. sen tog hon lite tid på sej, och när jag väl blivit gravid var det ett helvete. i v20 ångrade jag mej och tyckte vi hade det så fint med ett barn, varför var jag så girig och absolut skulle ha en till? 20 veckor senare var det både en lättnad och en enorm förälskelse och återigen självklart att det skulle vara en till, det var ju världens finaste bebis.

    det är inte enkelt. livet ser inte ut så. man får göra det man tror och känner är rätt och ta det därifrån.

  51. Ylva skriver:

    Jag vill inte ha några alls och då är man riktigt provocerande och ingen riktig kvinna enligt vissa, men det struntar jag i.

  52. peppe skriver:

    Milimina: Min man är också endabarn och har haft en en bästa vän som bror (he’s a brother from another mother, du fattar). Själv har jag haft en syster som är fantastisk. Däremot har jag alltid sett mej själv som en ettbarnsmamma. Men som du säger kan man ändra sig och det är ju tur. Tummen upp för folk som VÅGAR ändra sig, ibland är det mycket svårare än att bita sig fast vi ett ursprungligt beslut.

  53. peppe skriver:

    Ylva: ja DET är sannerligen provocerande. Kvinna som inte vill ha barn. Jag vågar knappt skriva det…

  54. Oca skriver:

    Och jag älskar att vara gravid, vara förälder, bo på landet i egnahemshus och vara hemma med barnen. Första jag tänkte när äldre killen föddes var ”det här är vad jag vill göra”, min grej, att vara förälder. Nu har jag varit hemma snart 3 år och tycker inte jag går miste om något. Tycker inte heller att jag offrat mitt liv åt att vara hemma. Och om att hinna göra allt det där som jag gått/går miste om, det hinner jag nog med senare – lever ju ännu i 70 år om allt går bra.

    Jag skrev ju då tidigare bara mina egna tankar, inte hur andra skall göra. Hur andra känner för vet jag ju inte, alla gör som de ser att är bäst för just dem själva.

  55. peppe skriver:

    Oca: word to the mother! och tur att vi inte alla är precis lika.

  56. tinym skriver:

    inte så ofta kritik, mera så att folk vägrar att tro på mej och liksom respektera mitt beslut. senast idag slängde en kollega ur sej (en kollega som de facto är lika gammal som jag) att min åsikt nog hinner ändras ännu. ibland känns det som om mänskor sku tro att det inte helt enkelt kan finnas folk som int vill ha barn. själv tycker jag att det är semijobbigt att alla försöker ”övertala” mej att min åsikt nog ännu hinner ändras, med ett lite tröstande tonfall i rösten, som om jag sku vara lite vrickad på nåt sätt. förstår iofs mycket väl det att om man träffar nån som man verkligen vill ha barn med att den kan ändras, men för tillfället känns det nog bara såhär. sen kanske det nog är så, att om du aldrig varit en sån som haft ”bebifeber” så kanske du inte får det igen heller efter att Vidar blivit större?

  57. peppe skriver:

    Tinym: jag fattar, folk liksom omyndigförfattar en. Typ ”du fattar sen när du vuxit upp och mognat lite”. Det är alltid provocerande med människor som bryter normen. God speed!

  58. Jess skriver:

    Jag har två barn med sju års mellanrum (olika pappor) och jag har turen att de båda verkligen, verkligen gillar varandra och har stor glädje av varandra redan nu (fast den äldsta är femton och rimligen borde tycka småsyskonet är pest). Nu är det ”försent” för mig, men jag hade gärna haft iaf ett barn till, kanske tom två och jag hade gärna haft dem tätare ihop åldersmässigt om jag nu fått välja fritt.

    Det viktigaste är iaf att alla gör som de själva själv med sin familjekonstellation och sammansättning. Det är lika oförskämt att döma ut någon som väljer att skaffa ett barn med massa förnumstiga ”fakta” om vad som händer med ensambarn som att förfasa sig över de som väljer att skaffa åtta-nio stycken.

    Det finns säkert för- och nackdelar med allt. Jag brukar se det så på mina barn att de har fördelen av att vara lite både och (ensambarn/flerbarn) eftersom ålderskillnaden är så stor.

    Lycka till med ert familjebildande, vare sig ni är färdiga eller fortsätter utöka familjen! : )

  59. peppe skriver:

    Jess: word to the mother!

Kommenteringen är stängd.