I natt vaknade Vidar klockan halv två. Han grät hjärtskärande och var i uppenbart behov av en tutt (eller napp som min rikssvenska man föredrar att säga. Han får fel associationer av ordet tutt). Problemet var att Vidar gömt samtliga tuttar på de mest fantasifulla ställen i vår lägenhet. Vi behövde bara en, men eftersom vår sons gråt eskalerade i både decibel och olycka var Magnus och jag tvungna att agera snabbt. Som på nåt slags makaber påskäggsjakt sprang vi omkring i hemmet och svängde på soffdynor, kikade under bord och flyttade på mattor.

Det var hemskt. Jag var så desperat och så arg på den försvunna tutten. Till slut hittade Magnus den, jag är osäker på var, och lugnet återfanns hos familjen Öhman Silfvenius.

Så hrä skriver Bea:

Hoppas det är ok att jag gör lite reklam här som nybliven kontaktperson för Nordsjö Familjecafé (i Folkhälsans regi).

Vi samlas varje torsdag kl 10-12 i Nordhuset (strax intill metrostationen – så det är lätt att ta sig dit även lite längre bortifrån). Kolla gärna in vår facebook-sida för aktuell info.

Ingen förhandsanmälan behövs och man får komma och gå som man tycker. Välkomna!

hej på er,

vissa av era kommentarer har tydligen åkt rakt in i nåt slags spamfilter som jag varit för lat för att kolla. Ska nu bli aktivare med att godkänna kommentarer som wordpress förpassat till spamlimbot.

TACK för att ni kommenterar, det gör mig innerligt glad! Och lite klokare.

Peppe

Den svenska bloggaren Underbara Clara fick ett litet barn och lät bli att skriva ut om det blev en liten pojke eller flicka. Vilt främmande människor blev helt tokiga av att inte veta och ganska fort började det gå rykten om att babyn var tvåkönad och att det var orsaken till att Clara inte genast skrev ut könet på ungen.

Jag tycker att det är intressant att det är det första man vill veta är barnets kön och att det är så sjukt viktigt om barnet är en tös eller en gosse. Handlar det om att vi är vana att ställa den frågan först? Att det är viktigt för oss att veta könet för att sedan kunna förhålla oss på ett visst sätt? Eller kanske någon helt annan orsak?

Läs den här bloggen: Ensamma mamman. Den är bra och lite hemsk. Jag hejar stort på ensamma mamman.

Sonja frågade mig en gång hur jag kan ta så bra bilder av mig själv och Vidar. Hemligheten är inte kunskap, snarare ett oändligt antal bilder.

Fråga: har era barn förvandlats från muntra gossar och glada töser till regelrätta gnällspikar då tänderna i deras små munnar arbetat sig upp? Vår solstråle till son vägrar äta annat än flytande föda (alltså välling) och är inte tyst en sekund. Gnället är öronbedövande. Både Magnus och jag är chockade.

Finns det något man kan göra?

Esmes mamma (som är en svinbra blogg) funderar över varför vi är så sjukt försiktiga med att säga vad vi tycker när det kommer till föräldraskap och barn.

”…Jag har i alla fall under min korta tid som mamma upptäckt att man egentligen helst inte ska säga vad man tycker om ämnen som amning, sömn, rutiner, napp och så vidare, åtminstone inte utan att snabbt lägga till ett överslätande ”Men alla gör självklart som dom vill!”

Men, det finns en återvändsgränd i det hänsynsfulla backandet och tassandet på tå kring känsliga ämnen. När ingen vill misstas för att vara en överlägsen jävel som pekar finger åt andra hårt kämpande föräldrar, så kommer man ju aldrig vidare i någon form av diskussion heller. Allting blir bara…tyst.”

Jag är ju mästaren på att vara superdiplomatisk när det kommer till familjeliv, men det beror mest på att jag är en sån novis och inte vet så mycket om barn. Magnus och jag kör bara på det som fungerar för oss.

Samtidigt upplever jag att det finns nåt slags norm där alla helst ska göra på exakt samma sätt. Det är tryggast så. Om samtliga ammar i minst sex månader och högst ett år, delar föräldraledigheten lika, sover/sover inte med ungen, sätter barnet på dagis då det är exakt två och ett halvt år gammalt och så vidare så behöver ingen vara osäker på att den gör fel.

Men eftersom alla barn och föräldrar är olika så ÄR det svårt att göra en mall som alla ska följa. Fast Esmes mamma är väl mer ute efter diskusson än gemensamma regler.

Häromdan damp ett fläskigt kuvert från en barnmatstillverkare (jag skulle gärna namedroppa dem, men jag kommer inte ihåg vilken av dem det var) in genom postluckan. Kuvertet innehöll bland annat ett recept på en födelsedagskaka inför Vidars ettårskalas. Jag blev lite överraskad eftersom jag trodde att man inte skulle ge socker åt barn. Eller gör man det? Socker är ju gott, men fyller inte så många näringsluckor.

Vad har ni för sockerpolicy?

Jag satt i soffan och läste (=bloggade) då jag hörde en mjuk duns, ett skratt och lätet av någon som kryper från sovrummet mot vardagsrummet. Det visade sig att vår son lärt sig hur man klättrar ur spjälsängen, använt vår säng som luftmadrass och sedan landat på golvet. Vidar och jag skrattade en lång stund i blandad förvåning och lättnad.