Okej, här kommer en pinsam bekännelse: När jag blev gravid var jag säker på att jag skulle gå upp trettio kilo och aldrig gå ner dem igen. Jag trodde att jag för evigt skulle bli en tjockis av att få barn. Jag bävade inför att väga mej på rådgivningen och någonstans runt den åttonde månaden då vågen visade 75 kilo hade jag fått nog och steg inte upp på den mer. Förnekelse har alltid funkar bra för mej.
Sedan föddes Vidar och jag insåg fort att produktionen av bröstmjölk kräver en hel del energi, likaså att skuffa en tung barnvagn på stan (ifall det här vara en damtiding skulle ”skaffa en riktigt tung och svårmanövrerad barnvagn” vara ett bra viktminskningstips) och dessutom måste man ibland prioritera andra saker än lunch då man sköter om en spädbarn (det här skulle i sin tur vara ett dåligt och ohälsosamt tips). Jag väger med andra ord inte lika mycket som Gilbert Grapes mamma trots att jag varit gravid.
Och så här i retroåerspektiv känner jag mej ganska dum. Och fåfäng.
6 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
been there, done that. och gissa: nu gör jag det igen!
Jag gick upp massor när jag var gravid, slutade också väga mej i något skede, men då vägde jag över 80… Det tog inte många månader så hade jag ammat bort allt extra. Tyvärr tror jag att en del kommit tillbaka såhär 4½ år senare, tur att man int har nån våg!
Sara: skönt att höra att jag inte rä ensam. och att jag inte behöver känna mej extradum när/om jag finner maj själv i samma situation..
Lovisa: håller med dej om att vågar är av ondo. Dessutom är vi tillräckligt snygga så här!
Jo, jag stämmer upp i skönsången jag med. Fast jag brydde mig inte förrän en dum barnmorska inte tyckte jag skulle gå upp nå mer, mitt i graviditeten! Var också tvungen att skriva av mig för nån månad sen :)
http://bingsson.wordpress.com/2010/05/20/viktnojjan/
Usch så barnmorskorna kan påverka en. Min bm tyckte att min mage var lite för liten och samatidigt som hon skickade mej på ett extra ultraljud upprepade hon olycksbådande: ”det är säkert inget att oroa sig för” tills jag verkligan började oroa mej.