Min väninna Hanna skriver om hon i sällskap av sin man och sitt femåriga barn åt morsdagslunch på en nästan tom Helsingforsrestaurang och fick höra att barn i princip var välkomna att äta där, men hur det i praktiken visade sig att så inte var fallet. Läs och kommentera gärna Hannas inlägg.

När jag bodde i Buenos Aires hade jag visserligen inga egna barn, men jag tror inte att jag åt ut en enda gång utan att det satt en barnfamilj någonstans i restaurangen. Jag minns inte att det skulle ha stört mig.

Vad säger ni, får barn äta ute annat än MacDonalds?

I år lanserade jag begreppet ”morsdagshelg” som innebär att mamman i hushållet får sova länge på både lördag och söndag. Hon får färsk bröd från bageriet, middagen lagad och möjlighet att ta en tupplur mitt på dagen. Mycket lyckat koncept!

Hittills har vi inte drunknat i teckningar och konstverk gjorda på dagis, men jag antar att fem år av daghemspyssel plus lågstadium innebär en ganska stor produktion av gåvor och bilder. Sparar ni allt barnen bär hem?

I dag hämtade jag Vidar från dagis på min cykel. När jag ledde ut cykeln från lekparken gick det en mamma med sina barn i lågstadieåldern framför mig. Det lilla sällskapet smällde grinden rakt på min cykel och gjorde inte minsta försök att hjälpa mig att stänga porten. Den som haft ett barn bak på cykeln och samtidigt försökt stänga en tung och bred lekparksport vet vad jag pratar om. Det är en farlig övning i balans och styrka.

Den här lilla incidenten fick mig att lova mig själv att försöka lära Vidar att man alltid ska försöka hjälpa andra människa. Hålla upp dörrar, bära tunga grejer och stanna vid övergångsställen. Till exempel. Jag tror dessutom att man blir en glad människa av att vara trevlig och hjälpsam.

Marica gjorde en lista på sin blogg där man fick vara för eller emot utan att ställa till med gräl om vem som sitter på den absoluta sanningen. Vad säger ni?

Jag antar att ni andra är familjära vid känslan:

Åh, så tyst och skönt här är.

och sedan:

HERREGUD SÅ TYST OCH SKÖNT HÄR ÄR NÅGONTING MÅSTE HA HÄNT!

(den här gången hade den lilla terroristen skapat ett tvålinferno i badrummet)

När man får barn blir det ännu viktigare att leva enligt hållbara principer. Man vill ju att det ska finnas nåt kvar av jorden när ungen växer upp. Ironiskt har vi aldrig kastat bort lika mycket mat som efter att ha fått barn. Trots att vi försöker lägga upp portioner som han borde äta upp är det mycket svårt att bedöma vad som funkar just den dagen. Min vän Micaela startade för en tid sedan en kampanj där hon uppmanade sina bloggläsare att sluta slänga mat. Fantastiskt initiativ. Nu undrar jag om ni har tips på hur man kan tillämpa detta i småbarnsfamiljer.

För några veckor sedan hade Vidar sin tvåårsgranskning. Läkaren frågade om vårt barn själv kan dra av sig strumporna. Magnus och jag svarade lite osäkert att han väl nog klarar av det. I dag satt vi i soffan och läste varsin bok (alltså surfade) när Vidar ställde sig framför oss och systematiskt krängde av sig skjorta, byxor, blöjor och strumpor. Sedan gjorde han nåt slags halvbugning och fortsatte leka som om ingenting hade hänt. Vi var både förbryllade och stolta.

På Valborgsmässoafton ordnar Vidars dagis maskerad med björntema (vårterminens tema är Guldlock och de tre björrnarna). Eftersom Magnus och jag fått underkänt i att klä ut vårt barn både på Halloween (vi smetade in blåbärssylt i hans ansikte och sade att han var en zombie) och på påsken (vi smetade in blåbärssylt i hans ansikte, knöt ett huckle över hans huvud och sade att han var en zombiehäxa) har vi nu beslutat oss för att satsa stort på björntemat. Magnus svängde till exempel förbi den lyxiga lilla leksaksaffären vi Fredrikstorget och köpte en björnmask. Själv har jag plockat fram bruna klädesplagg och planerar en liten stump till svans.

Att bli skallad av en tvååring gör sannolikt lika ont som att bli skallad av en vanlig MMA-brottare.