Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Medelmåttan Malin bloggar om en artikel i Helsingin Sanomat som i sin tur hävisar till en text i Ylioppilaslehti. Ylioppilaslehti skriver om föräldrar generellt är olyckligare än barnlösa par och att mammor och pappor genast blir lyckligare då deras barn flyttar hemifrån. Familjer med två eller föer barn är olyckligare än enbarnsfamiljer. Ylioppilaslehtis artikel baserar sig på pyskologen Nattavudh Powdthawe text i Journal of British Psychological Assosiation samt på Harvardprofessorn Daniel Gilbertins bok Stumbling on Happiness.
Vad säger ni?
14 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Lycklighet är ett svårt begrepp för vad är egentligen lycka? Jag är jättelycklig nu med barn, jag tycker på inget sätt att det stoppar min lycka eller gör att jag är mindre lycklig än före. Är nog mera lycklig. Allt har liksom fallit på plats och jag är i mig själv så mycket mera självsäker och i och med det lycklig. Har alltid annars varit lite borttappad.
Har ju inte helt lika mycket frihet, som att kunna gå och äta nåt fint och mysigt med mannen när jag vill, men sen igen så är det helt sjukt skojigt att äta med en 1 åring också och det gör mig lycklig.
Det är väl mest en fråga om prioriteringar och vad som i grund och boten gör en lycklig
Var och en är väl sin egen lyckas smed? Jag tror att många som skaffar barn tror att man automatiskt blir lyckligare på något sätt då man får barnet man tror att man måste ha – och så är det lätt att bli besviken senare när det kanske inte alltid är så enkelt – men det är ju inte livet heller?
märkligt, HS hade för bara nån vecka sedan en stor grej om att finländarna är lyckliga, och lyckligast är föräldrar till små barn.
Jag blir så förbannat irriterad när man anaylserar det västerländska samhällets syn på lycka. Trots våra materiella tillgångar är vi olyckligare än vad man är i många s.k. u-länder. Vad är problemet? Det kanske bara vore bra om västerlänningar lät bli att skaffa barn. Då skulle den västerländska olyckligheten dö ut om två generationer. Sorry, jag har en känkkäränkkädag.
Först av allt, jag håller med det som redan är sagt, det är svårt att mäta både lycka och olycka.
I mitt fall är det klart att åren just innan vi fick barn, de var olyckligare än nu då vi har barn. Men, det är klart att det var just barnlösheten som gjorde mig olycklig – i övrigt var livet rätt okej.
Men, på ett allmänt plan tror jag att man är lika lycklig / olycklig både med och utan barn – men på olika sätt. Lyckan (och olyckan) ligger i de små detaljerna och var och en av oss uppfattar detaljerna på så olika sätt.
Sen vill jag bara tillägga att jag inte har så stor förståelse för föräldrar som påstår att man inte vet vad lycka är före man fått barn. Det vet man visst det, vill jag påstå.
Micahela: jag förstår vad du menar. Vidar gör mig lycklig, men dte gör Magnus också och framförallt är jag lycklig i mig själv. Och då finns det antagöligen hemskt många olika definitioner på lycka.
Johanna: utmärkt skrivet! Folk tror kanske att barn är en quick fix för förhållandet och lyckan och blir sedan besvikna då det tvärtom stundvis är svintufft att ha barn.
Puva: hehehe, kosekvens är inte något man satsar på i Sanomathuset. Å andra sidan så var det här ju Ylioppilaslehtis juttu.
Daddy-O: hahaha, det är okej.
Micaela: jag kunde ha skrivit det du skrev (om jag var lite smartare och bättre på att formulera mig). Håller helt med.
de hade ju jämfört tv-tittande och barnskötsel och kommit fram till att folk är lyckligare då de ser på tv. jag tycker att det är lite samma sak som att jämföra städande och tv-tittande, man är kanske lyckligare för stunden då man tittar på tv än då man dammsuger, men i längden mår man bättre om man städar lite nu som då så man inte drunknar i skit.
sen kan det ju vara mer ups and downs med barn. tänker på att barnen kanske är sjuka, ekonomiska problem osv. livet är kanske mer balanserat utan barn. det där resultatet är väl nåt sorts medeltal, det finns väl både lyckliga och olyckliga föräldrar.
Tror inte jag kommer orka läsa artiklarna, men kan bara konstatera jag tydligen skulle vara helt otroligt lycklig om jag inte hade barn. ;-)
Det enda jag upplever mig ha gått miste om är en viss dimension av frihet och ansvarslöshet. Men det är nog inte alls samma sak som lycka!
Vad är vi då som har barn? Olyckligt kära? För jag gissar ingen av oss skulle byta bort barnen… (Fast vi ibland säger det).
Men varför skiljer sig folk så ofta under småbarnsföräldersåren om det inte är barnen som bidrar till ett liv som gör en olycklig? Eller kan man vara lycklig när man skiljer sig? Och klart att det inte är barnen i sig som gör en olycklig, men jag tänker inte hymla med att livet med dem stundvis känns alldeles helvetes jävla tungt. Jag gläds inte alls alla dagar åt att vara mamma. Och så får man höra att det bara är fast i prioriteringar och att man således i princip själv ansvarar för sin olycka. Vilket man ju iofs gör. Men om man inte vet hur man ska prioritera om då?
Jag läste Stumbling on Happiness för ett antal manader sedan och da minns jag att jag tyckte att just det där pastaendet var daligt underbyggt (även om boken annars var läsvärd).
Dels har de intervjuat folk med smabarn om när de känner sig lyckligast. De kände sig lyckligare med nästan vilken annan aktivitet som helst (t.ex. när de tittade pa TV) än när de lekte med sina barn. Men det där hänger väl ihop med att de som har smabarn är med barnen hela tiden, det är ”vardagsmat”, medan att titta pa TV, läsa en bok, skriva blogg o.s.v. är lyx om man är smabarnsförälder. Det är jus om att säga att man är olycklig om man har jobb, bara för att man kanske känner sig lyckligast under semestern.
Det andra argumentet var det där med att folk skiljer sig mest och har mest relationsproblem under smabarnstiden. Jo, men om man tänker pa livet som helhet, da tror ju jag att detta med att ha fa uppleva smabarnstiden, att vara behövd, att se hur en (eller flera) människor utvecklas är nagot som verkligen kan bidrar till mognad, livsvisdom och lycka (nu menar jag inte att folk som inte har barn inte skulle vara mogna, visa och lyckliga, jag bara menar att detta med att leva med barn är en av flera möjligheter till att utveckla sadana egenskaper). Det är väl inte sa att de som har det bekvämaste livet (whatever that may mean) nödvändigtvis är de lyckligaste?
Jag tror alltsa inte alls pa det där med olyckliga föräldrar, inte en sekund.