På Mammapappa förs det en diskussion om hur länge man kan vara borta från ett barn på ett och ett halvt år. Mamman som skriver det första inlägget ska börja jobba och kommer att åka på arbetsresor som kan vara upp till fyra nätter långa. Några i diskussionen menar att de inte skulle lämna ett barn i den åldern så länge, medan andra undrar om inte den andra föräldern kan ta hand om barnet. En mamma konstaterar: ”Hos oss har pappan tydligt klargjort att han inte ”kommer överens” med under 2 åringar och tror inte han heller sku ha trivats 4 dagar med en så liten..” På den svenska föräldrasajten Mama har samma diskussion förts. Här säger utvecklingspsykologen Eva Hoff ”14 månader är för tidigt att lämna bort ett barn en vecka…”.
Jag skulle nog inte ha lust att lämna Vidar för så många dagar (för jag är en mes), men jag vet också att Magnus inte skulle ha några problem att fixa hem och barnskötsel om jag var borta. Hur ställer ni er till att resa bort från era småttingar?
14 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Var på en föreläsning en gång (det var nog någon barnpsykolog, men kommer inte ihåg namnet) där jag fick lära mig en tumregel om hur länge ett litet barn kan minnas mammas famn. Med det menades att hur barnet kommer ihåg beröringen s.a.s. i sin kropp. Regeln löd 1-åring=1 dygn, 2-åring=2 dygn, 3-åring=3 dygn. Men det här betyder ju inte att barnet helt skulle glömma sin förälder, mera vad som kan anses vara, ja kanske, bra. Var själv borta 2 dygn då min lilling var 1 år och han reagerade så att han blev jättemammig i typ en hel vecka. Jag fick inte ens gå i ett annat rum och han är inte sådan personlighet att det någonsin varit så tidigare. Men visst överlevde vi det!
Jag tycker att båda föräldrarna skall vara så trygga att det inte har någon skillnad om den ena är borta. Jag är så glad att vi hade så från första början. Se nu, jag kunde vara borta i två månader utan att barnet blev desto mer traumatiserat! Tänk om jag hade varit den enda stora tryggheten i hans liv. Man vet aldrig vad som kan komma emot.
Samma tumregel som Anna La skriver om här ovan har jag hört och haft i huvudet. Saknar barnen oerhört om jag är borta från dem. Saga (9 mån)har vi faktiskt bara lämnat för några timmar än så länge.
Har inte behövt lämna bort knoddarna någon längre tid än så länge. Längsta jag varit borta från Knodd är det fyra nätter jag spenderade på BB då Tott föddes. Då spenderade han två av dessa med momi och två med sin pappa. Bra gick det, var nog mera jag som tyckte att det var jobbigt. Tror att det är bäst att avgöra själv och utgå från sin egen familj men som Linn skrev så vet man aldrig vad som händer. Man ska självklart (tillsammans med pappa) vara den stora tryggheten i barnens liv men det är bra om det finns goda substitut.
Jag sku inte villa vara så länge borta och sku nog därför försöka fixa det så att det inte blev så, men det är inte för att pappan inte sku orka/villa/räcka till, utan bara för att jag själv inte vill för det sku inte kännas trevligt.
På vår sons 1-års dag for min man och jag på en veckas bröllopsresa. Sonen blev hos fammo och faffa.
Han stortrivdes och det märktes int på någå att han varit från oss. Han var i trygga, kärleksfulla armar då vi var borta.
Vi ansåg att det var optimal tid att fara – han förstod inte att sakna oss (känner inte skillnaden på 1 dag eller 1 vecka) och trivdes hos andra. Han kom från en kärleksfull familj och kände sig trygg i vardagen, så en veckas frånvaro av ma och pa gjorde inget.
Han var glad att se oss när vi kom hem, men annors var han samma glada söta kärleksfulla pojke som alltid.
Men självklart beror det alltid på barnet, om man kan lämna det eller ej.
Jag åkte bort (främst för att få sova o vila) för två nätter då min son var 9 månader. Han blev hemma med sin pappa. Två dagar o nätter gjorde susen för min ork, o far o son hade haft fantastisk kvalitetstid på tumis under tiden. Sonen var glad att se mig då jag kom hem, men var varken extra mammig eller tvärtom heller. Jag upplevde det lätt att lämna honom med sin pappa, och honom behövde han ju inte skiljas från sen fast jag kom hem tillbaka, vilket skulle hända om han varit hos exempelvis sina mor- eller farföräldrar (som nog annars vore helt kapabla barnvaktare). Men att vi båda åkte bort samtidigt…njae, det lär nog dröja ett tag ännu :)
Varför är man (som förälder) en ”mes” om man inte kan lämna sitt barn? Jag förstar inte riktigt varför man maste vara kapabel att ”lämna” sitt barn. Det verkar som om det finns nan form av norm, ett litet maste att ”ta egen tid” eller att kunna lämna sitt barn för t.ex. 1 el 2 nätter. Om man inte kan är man ”hysse” el en sk mes. Varför? Är det alltsa inte ok att säga ”Jag vill inte/känner inte för att lämna mitt barn längre än 5 h”? Bara undrar för jag skall hoppeligen snart stiga in i föräldraskapets värld.
Jag försökte bara vara lite skämtsam på min egen bekostnad. På riktigt är jag helt okej. Vid har sovit över hos sin mormor ett par gånger och alla parter har överlevt. Jag tror att man som förälder inte ska lyssna så mycket på vad andra säger och istället känna efter vad som känns bra i ens eget fall. Vuxna människor och barn är olika och olika saker fungerar för olika familjer.
Detta har ingenting att göra med om pappa ¨klarar av¨ eller inte. Rent biologiskt är det ju så, att mamma är den som barnet knyter an till först och mest. Ett par dagar är MAX, men om man har en mycket tät kontakt med mor-och farföräldrar, resp. mostrar/fastrar/kusiner, så ligger det på ett annat plan. Men ¨sorgen¨ hos ett barn kan vara svår för oss att förstå.
Nu kan jag naturligtvis inte tala för någon annan än min egen familj, men Vidar har ”knutit an” precis lika mycket till Magnus och mig.
Har inte läst igenom alla kommentarer, men jag anser att det bara är bra för föräldrarna att komma iväg på tumis eller ensamma 1-3 gånger per år. För att sköta förhållandet inte minst, för lyckliga föräldrar är bra föräldrar. Mer än tre nätter har vi inte varit borta från våra barn i sträck. Nu har vi ännu inte lämnat lillungen på fem månader men då hon är 9 månader ska vi troligen på en tumisresa för tre nätter igen. Om jag avslutat amningen tills dess ser jag inga problem med att jag åker.
Men personligen skulle jag nog inte ta emot ett jobb med många nätter borta och ofta, kanske främst för att jag själv skulle lida så mycket av det. Barnen skulle nog klara sig bra med Farzan.
När jag lämnar mina barn på 2 och 4 (snart 3 och 5) med maken för 2-3 nätter så har jag aldrig ens förstått att oroa mig för vad barnen känner, har mest varit orolig för hur maken ska klara vardagen. Inte för att han är sämre på det än jag, utan för att vi tycker att det är helt tillräckligt jobbigt att pussla ihop det när vi är två. Själv har jag mest njutit av tillvaron. Men så är jag också med alla bra föräldrars mått mätt en förskräcklig mamma.
Min son är 1,5 år och är väldigt nära med pappa. Han e nog mera pappas son än mammas. Det var ett par veckor sedan som jag hamna på sjukhus plötsligt pga magont. Måste gå under sonens tupplur så jag hann aldrig ens säga hejdå åt honom. Var på sjukhuset i 2 dygn på akutavdelning, helatiden på allert om att när som helst kunna bli opererad, så kunde inte ta emot besök. Var nog int ens i skick för det. Men när jag väl kom hem och träffa sonen, så total ignorera han mig. Och det kändes jobbigt. Min man berätta att det ända sättet han fått sonen att somna om natten, var att ha honom i famnen och så sov di på soffan tillsammans. De tog flere veckor för oss att få vardagen till det normala. Så numera sku jag nog int lämna honom. Jag tycks betyda mer än vad jag tror. ;)