Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Under de senaste veckorna (alltså månaderna) har både Magnus och jag jobbar sjukt mycket och det räckte med en dålig natt för att vi båda skulle förvandlas till zombien. Droppen som fick bägaren… ni vet.
När jag cyklade till ett möte i morse slog det mig att vi är så här trötta trots att vi delar på barnavård och hushållsarbete. Hur orkar egentligen folk (=mammor) som inte lever lika jämställt. Kvinnor som förväntas ta hand om barn, matlagning och -inköp, tvätt, städning och gud vet vad? Och som dessutom heltidsarbetar. Jag är iallafall grymt imponerad. Och lite ledsen.
8 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Orkar de faktiskt då? I perioder har jag varit den som dragit tyngsta lasset i vår familj, men i andra min sambo. Och jag tror alltid att jag skall bryta ihop precis efter en intensiv period. Jag tänker då ibland (lite fult, usch!) att det är de mammorna som blir bittra sen. Just för att många av dem (tjejerna i min närhet) delvis VILL vara huvudmannen i deras familjer, men sen är snabba på att gnälla på mannen eller situationen. Fast i mitt tycke ger de inte partnern en chans att ta lika eller mera ansvar. Gillar kvinnor att vara martyrer? är en fråga som ofta återkommer i mina funderingar. Och vill de att deras barn skall få samma syn på ansvarsfördelning etc inom förhållanden och familjer? Jag kan däremot medvetet vara extremt lat emellanåt bara för att inte hamna i kvinnoduktighetsfällan, som en liten tyst opposition sådär.
Du har helt rätt i att många kvinnor inte släpper in männen. Kanske det finns någon slags trygghet i att ha kontrollen hemma och att få vara martyren?
Det brukar jag också undra!! Jag har två sömnlösa nätter bakom mig och gnäller som ett trött barn och kivas med min lika trötte man. Ett stoort big-up till alla tuffa föräldrar som kämpar sig igenom småbarnstiden allena!
Vi är också helt slut. På gränsen till döden.
Ja, eller sen kan man inse att man faktiskt är dödlig och det finns risk att gå in i väggen och istället säga upp alla ambitioner på jämställdhet under småbarnsåren och stanna hemma lite längre. Det gjorde jag, med andra barnet, efter att ha insett vart tåget var på väg med första. Detta halvår mellan 1 och 1,5 år har varit otroligt SKÖNT. Kan säga att de sömnlösa nätterna inte överhuvudtaget existerat med tvåan, inte i alla fall som med ettan. Har det sen och göra med att vardagstempot är lugnare nu, svårt att säga. Men visst jag har blivit ett tyrann i husknutarna och mannen har få chanser att visa sin insats när super-mamman sköter både byk, städning och matlagning under dagen. Jämställdhet? Nej. Ambitioner? Ja, men inte vilket pris som helst. Och jag var (och är fortfarande) jämställdhetens främsta förespråkare!
Delvis förstår jag precis vad du menar. Men betyder inte jämställdhet att man delar på bördan och att det således blir lättare? Inte att den ena gör allt?
Visst handlar jämställdheten om att dela på bördan, och vi delade med ettan, 50-50 nattvakandet, 50-50 sjukdomarna. Men ändå såg jag i kors största delen av tiden (för ettan sov uruselt i jämförelse med tvåan). Lättare blev det för båda när jag var villig att ge avkall på mina jämställdhetsvisioner hemma (och på jobbet, eftersom mitt beslut att bli långtidsvårdledig på samma gång bevisar att kvinnor i fertil ålder inte är att lite på…). När båda jobbar ska ju i princip 3 jobb skötas: mannens, fruns och hemmet. När bara en jobbar ska två jobb skötas; den enas jobb och hemjobbet.Dvs arbetsbördan minskar och det blir lättare, oberoende hur man delar på kakan. Jag har tagit en pragmatisk inställning till hemjobbet; är hemma, gör så mycket jag hinner och har lust med, resten delar vi på.
Dessutom stressar jag inte med varken sjukdomar eller sömnlösa nätter nu – hinner vila ut mellan varven och våra jobb tar inte stryk. Mindre stress, på beskostnad av jämställdheten!
Det låter vettigt. Jag tycker att alla ska hitta en lösning som fungerar bäst just för den egna familjen.