Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Jag går ju runt och bär på en lätt ångest för att jag ska förstöra Vidars liv genom att inte vilja ge honom syskon. På ett teoretiskt plan skulle ett barn till vara fantastiskt, men att göra det i praktiken känns inte alls speciellt lockande. Ifall jag levde med en kvinna som ville vara gravid, amma, stanna hemma i minst ett år och sköta all markservice skulle jag kunna tänka mig syskonet, men som det är nu känns detta scenario ganska avlägset.
Samtidigt läser jag andra bloggar där man för ungefär samma resonemang, fast gällande trean och till och mer fyran. Malin bloggar om att tre kanske ändå är det magic number och Linn tycker att två är mer än nog.
11 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
När vår flicka blev kring fyra år började vi leka med tanken om en lillasyster/bror till henne. Det som sedan hände var att den babyn fick vi vänta på i tre års tid. Planera kan man men jag tror att det aldrig finns en rätt eller fel tid att få barn. En åldersskillnad på 7 år mellan storasyster och lillebror funkade för oss även om det inte var ett val som vi gjorde utan mera ett måste. Men samtidigt betydde väntan att jag hann bli van med tanken om en baby på nytt och jag tror att väntan gjorde mig till en bättre mamma för jag var helt 100% säker på att vi ville ha denna nya familjemedlem, ville vara gravid och ville stanna hemma och ”sköta om markservicen”.
Jag visste också att jag inte vill ha flera barn än två så jag njöt av hemmatiden för fulla muggar, stannade också extra hemma efter att mammaledigheten tog slut. Jag tycker att det viktigaste e inte när man får nummer två, tre eller fyra utan att man som mamma känner sig färdig för graviditet, amning och att vara hemma. För för mig har det alltid kännts att som mamma som ger jag ändå bort en bit av min identitet då jag varit gravid/hemma.
Lugn. Blir Vidar enda barnet går det bra och får han i sinom tid ett syskon är han säkert glad åt det. Du vet inte ännu hur din inställning kommer att vara om något år. Om nu Vidar går omkring och ser uppfordrande ut när ni möter bebisar så kan du väl ordna att han får se sej mätt hos någon väninna med en skrikande unge. Kanske han slutar önska sej ett syskon just nu och ser tiden an.
Det finns säkert en orsak till att man mäter sig med normen – själva ordet kommer ju från ordet normal. (Antar jag? Eller så har jag fått nåt HELT om bakfoten.) Jag tror det är något djupt mänskligt i att, om inte vilja vara, så åtminstone jämföra sig med det som uppfattas vara normalt, normen. Och det är nu så att två barn är rätt vanligt här i landet, ensambarn och fyrbarnsfamiljer står ut ur mängden och sådana val behöver man antagligen oftare motivera. Kanske det jag säger är totala självklarheter, men jag tycker bara – som med så mycket annat – att det är okej att fundera, att ständigt omvärdera sina val i livet, att ångra sig och att ändra kurs. Det är också okej att inte göra som alla andra. Tycker det faktiskt inte är särskilt okej att göra så viktiga val i livet ”bara för att andra också gör det ” och nu vet jag Peppe att du inte gör det, i synnerhet när det gäller så stora saker som barn. Med barn är det lite annat än att vilja ha det senaste trendplagget bara för att ”alla andra har det”.
Hur det än blir, blir det säkert bra. Vare sig Vidar får syskon eller inte. Om längtan efter att sen ha det där barnet efter att graviditeten och det första (grymt jobbiga) året är överstökat väger tyngre än nejkänslan, då kan man ju känna efter och fatta beslut enligt det. Man förändras ju som mänska också. Som tur (hemska tanke om jag hade förblivit sån som jag var då jag var 18).
(Argh, låter så förnumstig och det var inte meningen. Äh. Tror du vet hur jag menar!)
Då vi funderade på en tvåa var nog största motivationen att få ett syskon till ettan. Jag var inte särskilt intresserad av att vara gravid, föda och amma igen. Jag hann jobba lite emellan och på sidan av, så stanna hemma skrämde mig inte lika mycket, men det där med att åter ”förlora” sin kropp var nog inte så lockande. Men visst hade jag ju också någon form av vilja att vänta barnet, trots allt. Så gärna vill väl de flesta ändå inte skaffa syskon att de skulle försöka på en tvåa bara för syskonskapets skull?
Sen då jag började vänta tvåan kom rädslan över hur sjuttsingen man skulle klara sig med två. Och första gången kände jag att det var nytt och intressant att var gravid, andra gången var det jobbigt och tröttsamt. Tredje gången har jag ingen tanke på för tillfället. Men sällan ångrar man väl att man fått ett barn ;-), så naturligtvis är jag nöjd med att det blev ett syskon och vi fick lära känna också tvåan. Men blir det ”bara” ett barn, så blir det så och det förstör nog ingens liv!
Någon sade mig en gång ”när du väntar första barnet är du gravid, då du väntar det andra väntar du ett barn”. Menar att man vet ju lite mer av vad man får efter ettan, på gott och ont :-)
Mipima: tack för fina och tröstande ord. Jag uppskattar verkligen att läsa om hur ni tänker och resonerar.
Solveig: fina ord! och jag resonerar som du, hur vi än gör så blir det bra.
Puva: jag förstår precis vad du menar. det lät bara klokt och jag skrivet lätt under dina teorier om normalitet.
Nea: så tänker jag också: aldrig ångrar man väl ett barn.
Toppen med tvåan: hann inte vara orolig eller nojig under graviditeten för jag hade fullt upp med ettan, förlossningen var en piece of cake, med bebisen var jag inte så orolig för att göra fel som med ettan, babyn fick bra sovrutiner för jag var ute med ettan så mycket. Det här sett i backspegeln med tillräckligt långt avstånd. De är båda såna underbara typer och har så roligt tillsammans, man behöver inte styra upp och hålla på.
Botten: Trött. Tröttare. Argast. Frustrerad. Slummig i ett år.
Bonus: Kaffe. Lösgodis. Choklad. Coolaste mannen. En känsla av att jag inte bryr mej om vad andra tycker för jag har tillräckligt att stå i som det är -> bättre självförtroende.
Slummy Mummy: jag vill vara du.