Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Hittills har Vidar hängt med oss på de flesta aktiviteter. Middag på restaurang, picknick i parken, utflykt till gammelmormor i Dalsbruk, Valborgskalas och besök hos grannarna. Det har gått väldigt bra och att ha med sonen på våra vanliga utflykter och äventyr tror jag har gjort oss säkrare i våra nya roller som föräldrar.
Brukar ni ta med era barn eller resonerar ni att de mår bäst av att tryggt stanna inom hemmets fyra väggar?
15 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Har gjort lite utfärder med vår tvåmånadersbaby jo men inom gränserna för ring II, med pappa+bil eller bara jag o hon i vagn i kollektivtrafiken. Längtar nog massor efter att hon blir så stor att det är enklare med alla procedurer = amning, sömn, blöjbyte, på/avklädande. Procedurerna innebär att man måste invänta rätt ögonblick att fara iväg och sen vara kvick tills det är dags för nästa blöjbyte/amning. Och då tar det mej ca40 minuter in till stan med kollektiva så det ska ju nog vara nåt särkilt för att jag ska idas ge mej iväg. Om jag vann på lotto skulle jag definitivt flytta närmare centrum. Men nu är det ju inte jag utan barnets pappa som spelar lotto och han drömmer om eget hus på landet…
Jag är nog inte den som tar med barnen överallt men inte därför att de skulle ha det bäst inom hemmets fyra väggar, utan helt enkelt för att jag själv behöver få komma ut utan resten av familjen eller bara med min man ibland. Då är alla traditionella festtillställningar och vuxenevenemang just sådana som passar för det bäst, och till sådana brukar jag nog inte ta barnen med om det bara är möjligt att ordna barnvakt.
Så ordnar vi ju skilt för barnen olika resor och utflykter till mer barnvänliga evenemang eller övernattningar hos vänner, de sker sedan på barnens villkor. Vi har alltså ganska uppdelat i vuxengrejs och barngrejs.
Jag tror att jag hade samma inställning redan då när vi hade ett spädbarn, före hela armén hade anlänt och vuxit upp till mobila missiler.
Jag tror att det beror på barnet. Vår lille plutt är lite svår att få att somna och vaknar lätt. När han var mindre ville han äta ofta och skrek ganska mycket. Att ha med sig en trött, grinig och skrikande bebis var helt enkelt inte roligt. Nu när han är sju månader är han lite lättare att ha med men han måste fortfarande äta ofta och då hamnar det mat överallt. Jag kanske är bekväm men jag tycker att det är lättare att kunna mata honom hemma. Dessutom har vi börjat införa lite rutiner vilket gör det lättare att få honom att somna. Däremot har jag vänner som ger sig ut på diverse äventyr och tar med sig sin bebis. De är inte så noga med rutiner för mat och sömn och bebisen får mest välling när de är ute och den får gå och lägga sig när de gör det. Det verkar funka för dem. Jag däremot känner att jag måste få lite tid för mig själv på kvällen utan bebis och det går inte att lägga bebisen kl 19 en kväll och kl 23 kvällen därpå.
Har haft turen att ha en ganska flexig liten kille som oftast är enkel att ta med sig hit och dit. Tyckte nästan att det var enklast när han var liten och det enda man behövde ha med sig var blöjor och de egna brösten, nu är det en rejäl packning som ska med varje gång. Har i vardagen ganska ordentliga rutiner men oftast går de att bryta lite mot utan att killen blir galen. Tyvärr har han dock inte förstått sig på det fina med att unna sig själv en sovmorgon när man vakat lite extra kvällen innan… Tror att det är det jag oroar mig mest över med nr 2 på kommande, att friheten att röra sig hit och dit försvinner. Har nu rest en del ensam med sonen men min gissning är att det blir lite svårare med två vildningar plus packning…
Det har onekligen gått i perioder hur bra det har gått att ta med sig barnet på alla världens äventyr. Vår tjej sa alltid ifrån då det blev för mycket runnande (då kom ofta det dåliga mammasamvetet som på beställning). Flera dagar i rad med olika program gick bra, men sällan mera än en vecka utan att ha någon lugn hemmadag emellan.
Nu är det tyvärr inte lika enkelt. Främst för att man själv inte är bekväm med frökens trotsanfall samt att det inte är lika lämpligt och ta med sig ev tvååring med mycket energi som en spädis på vilken restaurang som helst som. Hon gillar ej heller att sitta i vagnen,hålla handen vid promenad, sitta stilla på en buss eller bli buren så hon är inte så lätt att förflytta…
M: jag vet prtecis vad du menar, man har en lucka på nån timme och sedan önskar man att man var hemma igen så man fick sköta om matning/blöjbyte/ påklädning i lugn och ro.
Minna: ”mobila missiler” hahaha! du är rolig. Jag fattar er strategi och den känns vettig. Vi är så nya som föräldrar att vi inte hunnit utveckla någon egen ännu.
Sara: fattar. Än så länge kör vi bara på Viddes villkor (han äter och sover när man vill) och eftersom han är ett så lugnt barn är det vamligtvis enkelt att ha med honom. I något skede kommer vi väl att införa rutiner och då kanske det begränsar vårt äventyrande. Eller så inte, vad vet jag ännu.
Anna: trots att Vidde är en skön och lugn typ precis som din egen lilla kille bävar jag inför tanken på att ha en till att hålla efter. Min respekt för flerbarnsfamiljer är enorm.
Nina: jag antar att det blir mer utmanande med en trotsig tvååring jämfört med en liten lätt spädis…
Vi, i synnerhet jag, har haft med oss barnen på allt möjligt redan då de var små. Ettan bilade Österbotten-Åbo, åkte färja till Stockholm, övernattade på hotell m.m. då hon var fyra månader. Tvåan var tolv dagar gammal då han fick hänga med på bostadsmässa. Han sov tryggt i sjalen nästan hela tiden. Amningen funkade bra så jag såg inga problem i att amma lite halvoffentligt och har man rutin med ett barn från förr så är blöjbyten inte så invecklade längre :-) Jag tror det är bra att ha med sig barnen från start. Då får man själv öva plus att barnen blir vana. Det kändes faktiskt bra för självförtroendet att klara av saker som att åka och handla, bila en timme, bila fyra timmar etc. med en bebis. Vi brukar få kommentarer om att våra barn verkar vara så lätta att ha med sig. Det är inte så konstigt, brukar jag tänka. Vi har ju övat mycket. (Klart vi också har katastrofdagar då vi skämmer ut oss både här och där med höga skrik, men sånt får man räkna med om man vallar en fyraåring och en tvååring.)
S. jag hoppas att vi kan göra samma strategi som ni: lära Vidar att vistas i olika miljöer. Antar att det -som du säger- är minst lika mycket träning, om inte mera, för oss som för honom.
Jag har/haft med mig barnen i princip överallt. Och det eftersom jag inte haft något annat alternativ. Eller ja, att bara vara hemma är väl alternativet (och det skulle jag inte ha klarat). Och jag har varit ganska social med barnen vill jag påstå, varit lite överallt. och jag tycker att det har gått ganska bra, ibland totalt kaos, ibland mindre kaos. Med första sonen tycker jag att jag inte ändrade livstil, han hängde med överallt. När tvillingarna föddes var jag förstås mer hemma första tiden, men ganska fort var de med ut i världen.
Jag har slutat bry mig om vad folk tycker och tänker om oss när vi är på butiken, i stan, på restaurang. (I fredags var åt vi lunch på Rosso, barnen och jag). Jag gör så gott jag kan, och barn är barn. (Säkert är det många som tycker vi är megajobbiga.) Ändå tycker jag att de lärt sig rätt bra uppföra sig utanför hemmet.
Helt klart saknar jag min egen tid också. Ibland så jag går sönder. Men just nu i vårt liv finns inte det. Det här blev långt och råddigt märker jag.
Vi har haft med barnen överallt. De har alla varit lätta att ha med, somnar var som helst när som helst och vaknar inte fast man flyttar på dem. Vi fick barn som ganska unga (23 och 24 år) och skulle ha blivit ganska ensamma om vi bara suttit hemma. Nu med en till liten är vi lika flexibla vilket nästan är ett måste då de äldre barnen ska på sina hobbier. Blir hon hungrig ammar jag, ibland till och med stående nånstans ; ), ska blöjan bytas får vagnen vara skötbord. Jag får lätt tråkigt av att bara vara hemma och ordnar program åt mig för nästan varje dag.
Vår dotter har från början var av en nöjd och lättskött tös (är nu 10 mån) så för oss har det inte varit något problem med att ha henne med överallt från början. Hon har sovit bra och enormt mycket samt ätit var som helst, inga problem med det som är viktigast för en spädis. Hon har haft rutiner nästan sen början och det har bara varit att hålla dem var man än är.
Jag skulle bli galen av att drastiskt behöva ändra min livstil pga. ett barn, trots att jag älskar henne mest i hela världen.
I början tänkte jag ibland på det om vi eventuellt rör på oss för mycket men kom fram till att då skulle hon inte vara så nöjd med livet. Många månader senare vet jag att vi gjort rätt, vår dotter är en person som är intresserad av andra barn, vuxna och nya miljöer. På ett tryggt och harmoniskt sätt.